den, under hvilka apokopering försiggick i ord av typen skapar(e) etc. (s. 40), alltså i flerstaviga adjektiv med slutvokalen i levissimus-stavelse i fornsvenskan. Hit höra icke blott adjektivformer sådana som nådig(e), sorglig(e) etc., utan ock formellt sammansatta adjektiv sådana som hälsesamm() och i egentlig mening sammansatta adjektiv: meenlös(e) etc. I många dylika finner man också former utan slutvokal hos 1600-talets skalder, men mången gång kan det ej avgöras, huruvida verklig apokopering föreligger, eller huruvida adjektivet förblivit oböjt till följe av någon av de ovan framhållna omständigheterna. Emellertid kan apokopering föreligga i t. ex.

Wij gå til Slagz al-lustig' oförsagd'

Stiernhielm FA C 4 s. 1
Paste mått' wara mäd ok allahanda arter,
Konstskurne, trind, aflång Prunell- ok Mandel-Tarter

Lucidor E 4 s. 2

At the med Sårg och Suck bedröfwad ängslig gå

ib. Xx s. 1

Ultima-vokalen har här (resp. kan här) hava förlorats i oförsagd(e), akcentuerat med fortis på första, semifortis på tredje och levissimus på sista stavelsen, och även i aflång(a), akcentuerat med fortis 2 på första, semifortis på andra och levissimus på tredje stavelsen (eller såsom metern här angifver med fortis 1 på andra och levissimus på tredje stavelsen). Ord sådana som ängslig(e) hade i det äldre språket semifortis på andra och levissimus på tredje stavelsen. Vokalförlusten i flera ovan, särskilt s. 47, anförda adjektiv kan även uppfattas på likartat sätt, så t. ex. i (trestaviga) adjektiv på -ig (widrig[e] etc.) och i adjektiv på -lig (liuflig[e] etc.).

Med denna fullständiga vokalförlust i dylika adjektiv är att sammanställa adjektivens böjning i skriften Den Durchleuchtiga Genuesiskan (1709). Här har -a bibehållits i tvåstaviga adjektiv med levis på ultima (skiöna etc.), men övergått till -e i trestaviga adjektiv (widriga > widrige), som

fordom hade levis på penultima (Kock i Sv. landsm. XI nr 8 s. 9 ff.). Vid den fullständiga vokalförlusten i widrig[a] etc. har reduktionen gått blott ett steg längre.

Över huvud äro i äldre nysvensk poesi former utan ändelse vokal rätt brukliga i adjektiv på -ig och -lig. Till de redan anförda exemplen lägger jag dessa.

Redan i 1536 års psalmbok finner man exempelvis:

hans skadelig act s. 28, 7

Helige barmhertig frelsare s. 47, 23; s. 48, 7; s. 48, 18
gudz ord then erlig spijs s. 87, 10

sade then alzmectig gud s. 93, 8

Från Wivallius må här tilläggas blott:

Jagh klagar migh för alle ståndt,

för fattigh och för ryka s. 85 vers 9

för åtskillig tanckar många s. 63 vers 3

Sedan genom den ovan framhållna akcentueringen ändelsevokalen ljudlagsenligt förlorats i adjektiv av typen widrig(e) etc., spred sig på analogisk väg den ändelse-lösa formen till vissa andra adjektiv på -ig, -lig, hvilka icke ljudlagsenligt skulle förlora slutvokalen. Emellertid kan naturligtvis frånvaron av ändelsevokal också i adjektiv på -ig, -lig stundom bero på att adjektiven under vissa förhållanden kunde vara oböjda, och dessutom kan även tyskt (och danskt) inflytande delvis hava gjort sig gällande; i äldre tyska apokoperades ofta adjektivens böjningsändelser, särskilt i ord på -ig (jmf. även ovan s. 45).

Till de redan anförda faktorerna, som vållade, att adjektiv kunde i ä. nysvenskan sakna ändelse, kommer naturligtvis även, att man vid den tiden ännu kunde (men ej måste) använda fornspråkets oböjda form i neutrum pluralis, t. ex.

sin Kiärstas len Silkis Hår

Som öfwer all skön Skien ok guula Gullet går, Lucidor A s. 2 Då nu vidare analogi-inflytandet ofta spelade med, är det

lätt begripligt, att under 1600-talet användandet och frånvaron av ändelse-vokal hos adjektiven är rätt vacklande 1).

Redan hava åtskilliga former blivit anförda, i hvilka apokope blott skenbart inträtt. Åtskilliga andra ordkategorier eller enskilda ord äro att uppfatta på samma sätt, och detta även om de äldre skalderna genom utsättande av apostroftecken själva menat, att verklig apokopering föreligger. Ett härmed analogt förhållande finnes även i våra dagars poesi. När vi t. ex. i vår psalmbok läsa "O Helge And', gif oss din nåd" (ps. 23, 3), så visar apostrofen, att man uppfattat And såsom förkortning av ande, under det att formen And i själva verket är direkt fortsättning av det fsv. and 'ande', som är identiskt med det feminina isl. ond.

1) Jmf. beträffande det ä. nsv. bruket av adjektiv utan slutvokal det motsvarande förhållandet i äldre danskan och Falk-Torps framställning och förklaring därav i Dansk-norskens syntax s. 80 ff.

När possessiva pronomina såsom min(e) etc. också i äldre danska oftare än andra adjektiva ord förlora ändelse-vokalen, så beror detta därpå, att de i satsen även i danskan hade levissimus, och ändelse-vokalens förlust i äldre danska fler-staviga adjektiv (paltig[e] etc.) förklaras (till god del) därav, att dylika (i motsats till de tvåstaviga) fordom saknade biakcent på ultima. Den äldre danska akcentueringsregeln, enligt hvilken tvåstaviga ord med akc. 2 hade en biakcent på ultima i motsats till trestaviga ord med akc. 2, hvilka hade biakcent på penultima och ultima fullt oakcentuerad (jmf. Kock i Ark. nf. I 66 ff. särskilt s. 73–75), har säkerligen spelat en roll, även när Corvinus i sitt ovan anf. arb. s. 39 uppställer regler för användning av ändelsevokalen -e i adjektiv. Han fordrar nämligen, att i poesi lika väl som i prosa enstaviga adjektiv skola hava -e efter orden o, du, min, din, sin, hin, den, det, eders, voris, deris, hans, hendis (O brede Vey, min fine Mand etc.), men han medgiver, att flersta viga adjektiv i poesi (men ej i prosa) efter dessa ord få sakna -e (O paltig[e] Mand, Din trofast[e] Ven etc.).

När man nu i danska riksspråket har -e kvar i rige, men intet -e längre i Frankrig, Østerrig (fordom Franckerige, Østerrige) och använder jorderig(e), himmerig(e), så skulle de kortare formerna Frankrig etc. kunna uppfattas såsom ljudlagsenligt utvecklade ur de längre, emedan i Frankerige etc. semifortis föll på penultima, och ultima hade levissimus (var fullt oakcentuerad). Men de kortare formerna Frankrig etc. äro väl snarare i danskan (liksom motsvarande former i äldre svenskan) att uppfatta såsom uppkomna genom utländsk påvärkan (jmf. nedan s. 54).

Bland exempel från 1600-talet må nämnas följande. Icke sällan finner man jämte ofta formen offt, t. ex. offt' sökes och maat,

ther Kocken ey mins,

at twätta, diskar och hender Wivallius s. 102 str. 23
och ynkelig spister offt' blifwa ib. s. 100 str. 7

Detta offt är identiskt med isl. fsv. opt.

Såsom motsvarigheter till fsv. ledhse nsv. ledsen och nsv.

varse förekomma stundom ledz, wars', t. ex.

En Ungerswen snart blifwer leds

Wed Pigan, som strax står till reds Lucidor Pp 4 s. 1
I är wist weed eer Mödom ledz (: tillfredz) ib. Pp 2 S. 2
Skull' han bli ledz? Ach Lapperi ib. Qq 3 s. 1

Ok blef på stunden wars' en liuwen Löwe-Saal ib. H s. 1 Eftersom dylika bildningar utgått från adjektiva eller substantiva genitiver på -s (jmf. led och var, varsam) och först senare fått på analogisk väg tillagt -e (Tamm Avledningsändelser hos svenska adjektiv s. 48), så har intet -e förlorats i leds, wars, utan dessa former äro tvärtom äldre än ledse, varse 1).

De i 1600-talets poesi ofta mötande formerna sin, arbet, samvet, belät, ansikt (jämte sinne, arbete, samvete, beläte, ansikte) finnas redan i fornsvenskan och bero således ej på godtycklig förkortning av skalderna; jmf. fsv. sin sinne, arbete arbeide arbeyt (mnt. arbeit), samvit (blott sällan samviti), belæte och någon gång belæt, ansikte n. och ansikt (f.?). Bildningar sådana som sålund 'sålunda', sammalund 'sammalunda', hurulund 'hurulunda' utgöra naturligtvis, hvad senare sammansättningsleden beträffar, en direkt fortsättning av fsv. annor-, huru-, hwaria-, nokorlund. När man finner uttryck sådana som allrahand 'allahanda' ('... igrafz allrahand prydlige form' och figurer' Stiernhielm Herc. 425), eenahand 'enahanda' (ib. 422), så är att beakta, att man även i 1600

1) Hesselmans mening i Uppland s. 527, att wars hos 1600-talets skalder skulle hava förlorat slutljudande -e, är således väl icke riktig.

talets prosa anträffar allahand (Petreius; citat i SAO. allahanda).

Redan i fsv. förekommer i rim hymmerik Rk. I, hemmerijk MD. i st. f. det vanliga himerike (se Söderwalls ordbok), och 1536 års psalmbok använder upprepade gånger i rim himmelrijk, iorderijk, t. ex. O Herre gud aff himmelrijck (s. 46, 1), Itt vnder här på iorderijk (s. 52, 7). Stiernhielm har även

Ach Gud! Wil man på-tänkia,
Hur' bistert thet såg vth, när Swea-Rijk' blef änkia:
Jub.-S. D 4 s. 2

och Messenius

som wandrat haar länge i Franckerijk Signill s. 43 Man skulle kunna tänka på att här förelåge en apokopering i överensstämmelse med det s. 50 framställda förhållandet, men säkerligen bero hymmerik etc., iordherijk och Franckerijk på utländskt inflytande, jmf. nt. himmelriik, nht. himmelreich, erdreich, Frankreich, da. himmerig, iorderig, Frankrig. Efter himmelrik, jorderik etc. har sedan Swea-Rijk bildats. Hos Wivallius finner man

Thenne Gudhinn,

som förde pijn,

I hennes sinn s. 56 str. 10

Gudhinn liksom andra likartade former från 1600-talet (behärskarin U. Hiärne c. 1665 enligt SAO., hoffmästerin Messenius etc.) beror på anslutning till tyska ord på -in (beherrscherin etc.), och pin är direkt lån från nedertyskan (mnt. pin) 1). Då nht. har schaar, herr 'herre' (om Gud), äldre högtyskan fakultativt använder cer (jämte ehre), och holländskan brukar leer (jämte leere), kroon, vlam, så böra väl ä. nsv. skaar, ähr', lähr' uppfattas i överensstämmelse härmed. Bland åtskilliga exempel må blott följande nämnas:

1) Jmf. Hellquist 1600-talets svenska s. 102.