bland Swänskas Skaar (: war) Wivallius s. 107 När then, som war wår Cron, wårt Hufwud, Stöd och Staf aff kiärlekz flam och ynkelig smärta Wivallius s. 80 str. 8 Det i den dåtida poesien mötande Hiält (t. ex. Messenius s. 71), Krijgzhielt (det senare t. ex. hos Wivallius s. 56 str. 12) är tydligen att sammanställa med nht. helt. Adverb på -lig sådana som temlig, kortlig, rättlig, näplig, wisserlig etc. äro mycket vanliga i 1600-talets poesi, men de äro naturligtvis ej förkortade av temliga etc., utan äro lånade från tyskan eller bildade efter tyska mönster (jmf. ty. ziemlich, kürzlich etc.). I ett par önskeformler (i pres. konj. och imperat.) saknas ändelse-vokalen i strid med det vanliga eller vanligaste språkbruket: Gudh tigh bewar, frisk och sund spaar Wivallius s. 57 str. 14 bewar mäj Gud ther frå Lucidor B s. 2 Wivallius s. 56 str. 13 Tigh nu förbarm, tagh migh i arm Tu migh hughswal, ende Corall ib. s. 55 str. 1 Han täl min brott, så nådh migh Gudh Forssius SV. B 2 s. 1 Med bewar[e] är att jämföra det alltjämt brukliga Gu(d) bevar's av bevare oss. Vid vokalförlusten i bevar's har den omständigheten väl spelat en roll, att beváre har enstavighetsakcentuering och alltså levissimus (ej den starkare akcenten levis) på ultima. Detta var ock fallet med förbárma, hughsvála. Emellertid förekomma de förkortade formerna bewar, förbarm, hughswal såsom rimord, och detta har möjligen föranlett (godtycklig) apokopering. Det från Forssius anförda nådh[e] är möjligen att sammanställa med det ännu använda Gu(d) nå's av Gud nåde oss. Ehuru nå's nu i detta uttryck har fortis, är det tänkbart, att konjunktiven nåde i det äldre språket i vissa satsställningar erhöll infortis. Möjligt är det kanske också, att i äldre språket Gu(d) nåde (o)ss kunde få akc. 1 på nå'de (o)ss (emedan det relativt oakcentuerade Gud föregick; jmf. Kock Alt- u. nschw. acc. § 122-124) och alltså levissimus på slutstavelsen (i nåde's), och att sedan Gu nådes blivit Gu nåes (Kock i Ark. nf. XX, 303 f.), detta övergick till Gu nås 1). Självklart är, att 1600-talets poeter icke mindre än skalder i våra dagar undantagsvis kunde tillåta sig en mer eller mindre godtycklig apokopering av en vokal utan fast regel, men i själva verket äro exemplen härpå i de av mig från denna synpunkt granskade skrifterna ganska få. Blott ett par fall skall jag här exempelvis nämna. Hos Lucidor läser man Jupiter han gieck allfrämst Seen them [så] andra til then sämst 2) C 4 s. 1 C 4 s. 1 I det förra exemplet har skalden tillåtit sig att för rimmets skull använda sämst i st. f. sämste. Det är väl ovisst, om den omständigheten, att sämste i nysvenskan kan få akc. 1 och alltså levissimus (ej levis) på ultima, härvid spelat någon roll. Till apokoperingen kan inflytande från adverbet sämst i någon mån hava medverkat. När Lucidor åter skriver iag lösť', så har säkerligen det omedelbart följande iag läsť'it (i st. f. iag läste it; it 'det') spelat en roll. Sammanställningen iag löst iag läst'it har en viss likhet med sådana ovan s. 16 omtalade förbindelser hos Lucidor som Orm- ok Maskar etc. 3). Jag övergår till att göra några korta anmärkningar om vokalförluster inne i ord hos 1600-talets skalder. Även dy 1) Imperativen dämp 'dämpa' hos Wivallius (s. 106 str. 20, ib. str. 21) beror på att dämpa fordom (i fsv.) böjdes som döma. 2) Första ordet i följande versrad börjar med konsonant. *) Järp 'järpe' hos Lucidor E 4 s. 2 är väl att uppfatta såsom en maskulin a-stam. lika förekomma nämligen, men de äro betydligt mindre vanliga än apokoperingarna. Emellertid kan man naturligtvis vänta vokal-synkope i ungefär samma ordgrupper, där apokopering inträder, och vi skola se, att även vokal-synkope förekommer om också i vida mindre utsträckning än apokope i vissa ordklasser, som i satsen ofta kunde vara relativt oakcentuerade. I pronomina är dylik synkope rätt ovanlig, men den finnes hos Lucidor t. ex. i så kan Han Og nu till Henn's Behag wildhug en will Dom fälla G 2 s. 1 Aff lättlig slippand Wäder K 2 s. 1 Emedan de fsv. genitiverna hænnar och pera (theras) i satsen ofta hade levissimus, försvagades deras ultima-vokal a till e, så att man i yngre fsv. fick henne (och med analogiskt tillägg av -s nsv. hennes) och i 1500-talets språk theres (Kock Svensk språkhist. 103 f., Alt- u. neuschw. accent. s. 259). I Henn's, Thers har ändelse-vokalens reduktion gått ett steg längre, så att den alldeles förlorats. Åtskilliga ord, som brukas eller stundom kunna brukas såsom hjälpverb, visa en likartad vokalförlust, t. ex. från Stiernhielm: och rätter vp sitt Skep, som låg i wrak, Och rankad' af och til, och synts will' gå i krak Jub.-S. E 2 s. 1 Klädd war hon i fijnt Skijr; at hon synts hwart klädd, eller oklädd Herc. 24 Hwar tyckts, som thet rätt nu, will' vndergå, och stielpa från Lucidor: Jub.-S. E s. 1 Om thet skull räknas op, så funs ('funnes') otalig fleer Neptun synts kall ok seen G 2 s. 1 Här må ɔck nämnas D 4 s 1 Denne som för dig stod, den du meentst wara Gudinna Stiernhielm Herc. 288, där meentst uppstått av mentest (jmf. ty. meintest). I dylik satsställning kan mena alltjämt vara relativt oakcentuerat. Också i verbal-former, som i satsen hava eller kunna hava infortis, emedan de efterföljas av partikel, objekt etc. med fortis, kan synkope inträda. Så t. ex. hwad I hafn' (väl i st. f. hafn) länge efterledt Hit hör även det i en nyss från Lucidor anförd vers ingående komn j Hug. Såsom exempel på synkope i relativt oakcentuerad partikel må anföras See hwadhn tu komst Forssius SV. A 3 s. 1 Stiernhielm FA. C 4 s. 1 Hit hör väl även den i 1600-talets poesi vanliga förkortade formen elss (elst) av fsv. allis 'eljest' t. ex. Catrinken som elss hwijt, Haar swarta Såkker-Tänder Lucidor F 3 s. 1 - elss taag mig en Bööl ib. C s. 1 Elst måste Menskian ynkligt fort ib. Xx 2 s. 1 Ordet eljest kan ännu i vissa ställningar i satsen få infortis, och härtill kommer, att man åtminstone i fdanskan kunde använda formen allas i betydelsen "eller"; jmf. att ordet eller har normalt infortis i satsen. Man möter också några exempel på, att infinitiv och pluralis presens av deponentia sakna a framför det slutljudande -s; så t. ex. At tu må skyns ('skönjas, synas') war' af adelig ätt, och meer än en bonde Stiernhielm Herc. 187 Den som Eld har i sin Barm Höfwer ei at rädz för Kiölden Lucidor Oo 3 s. 2 Ja tors full nästan wäds (- vädjas, hålla vad), han skiuter fleer i Dag ib. E 4 s. 1 Begynning, Medel, Ända The fehls ib. F 4 s. 1 Liknande förkortade former användas alltjämt i vissa bygders friare samtalsspråk och i vissa bygdemål, och de hava uppstått därigenom, att formen i 3. sg. pres. har på analogisk väg fått funktion av 3. pluralis och infinitiv; jmf. Kock i Ark. nf. III, 375 ff. Något påfallande är det däremot, att Lucidor någon enstaka gång såsom enstaviga använder preteriti-formerna hörd(e)s, rädd(e)s: - då hörd's then liufwste Röst sålund H s. 2 Och effter alt Förtreet doch lijkwäl rädd's för Korgen B s. 2 Man skulle kunna tänka sig, att i prosa e i hörd(e)s, rädd(e)s uteslöts i analogi med pres. hör(e)s, räd(e)s, men formerna böra kanske uppfattas såsom poetiska friheter. Ofta användas former utan e framför -s i aldels, sürdels, såleds, hurleds. Bland många exempel må blott följande anföras: gudz son aff himmelrijk, som oss aldeels bewijste S. Ps. 1536 s. 87, 22 Gå blott och wär-lös Stiernhielm Cup. B s. 1 Hurleds hon börjar först, och seen bli'er trappwijs ökt Hit hör även Des inwerts deel, ell hennes Siäl ib. Rr 4 s. 1 ib. B s. 2 Aldels är, såsom SAO. anmärker, rätt vanligt i synnerhet i vers i ä. nsv., och det finnes även i Dalins Argus (1734). Då fsvenskan har allaledhis, aldelis, særdelis (dock særdeels Leg. 1 g.), swaledhis, huruledhis, inværtis, och då det nuvarande språket använder alldeles, särdeles, således, huruledes, |