l'art poetique françois (1565) för sitt modersmåls versar följande regel: "Toutesfois et quantes que la voyelle e est rencontrée d'une autre voyelle ou, diphthongue, elle est tousjours mangée, se perdant en la voyelle qui la suit, sans faire syllabe par soy; je dy rencontrée d'une voyelle ou d'une diphthongue pure, autrement elle ne se peut manger, quand l'i et u voyelles se tournent en consonnes, comme je, vive. Exemple de e qui se mange. Cruelle et fiere, et dure, et fascheuse amertume . . ." 1).

I 1500-talets tyska poesi användes apokopering av slutljudande -e i stor utsträckning så väl framför följande konsonant som framför följande vokal (stet(e) gemuet; dein zung in; jmf. Minor Neuhochdeutsche metrik s. 173). Detta förhållande förändrades dock åtminstone till god del genom Opitz.

Denne, som kände fransk poesi, och som utan tvivel även rönt påvärkan av de klassiska språkens metrik, giver i sin bekanta Prosodia Germanica, hvars första upplaga utkom 1624 2), den föreskriften, att inne i verser slutljudande -e apokoperas framför ord börjande på vokal (E 5 s. 2); emellertid gör han (E 6 s. 1) följande inskränkning av regeln: "Hiervon werden aussgeschlossen, wie auch Ernst Schwabe 3) in seinem Büchlein erinnert, die eigenen namen als: Helene, Euphrosyne; darnach alle einsilbige wörter als: Schnee, See..." I versslut kan man enligt Opitz (E 6 s. 1) efter behag låta -e kvarstå eller apokoperas, i fall första ordet i följande vers börjar med vokal. Beträffande behandlingen av e framför ord börjande med h+vokal heter det

1) Bibl. Elzevirien, Evres de Ronsard VII, 326.
2) Jag har havt tillgång till upplagan av 1634.

3) Denne Schwabe, som Opitz även annorstädes anför såsom sin auktoritet, hette Ernst Schwabe von der Heyde, men så väl hans dikter som hans teoretiska regler om verskonst hava gått förlorade; han hade 1616 utgivit ett i Frankfurt a. O. tryckt arbete. Se Goedeke Grundriss z. geschichte d. deutschen dichtung III3, 31, Paul i GgPh. II2 s. 90.

(E 7 s. 2): "Stehet das h zu anfange eines wortes, so kan das e wol geduldet werden" (Exempel: Die ich lobe, hörst es nicht). Framför (andra) konsonanter anser Opitz (E 6 s. 2) -e böra kvarstå, men han anmärker, att alla poeter bryta mot denna regel.

Vid uppställandet av dessa regler för tyskan hava utan tvivel de klassiska språkens och franskans metriska regler delvis spelat en roll. Men det är även antagligt, att vissa uttalsförhållanden i tyskan själv äro att taga med i räkningen. Härför talar, att redan hos Otfrid slutljudande vokal synnerligen ofta elideras framför vokaliskt ord (az eine = aze eine, Braune Althochdeutsche gramm. § 61 1), och att man t. ex. i moderna svenska bygdemål, där ändelsevokalen e i regeln kvarstår, finner en tendens att mycket ofta vid sandhi särskilt framför vokal låta det förloras 2).

2

De av Opitz uppställda reglerna hava betydelse även för svensk metrik, emedan Opitz' arbete till rätt god del utgjorde förebild för Andreas Arvidi vid avfattandet av hans Manuductio ad Poesin Svecanam. Såsom jag emellertid i Svensk akcent II, 250 f. visat, och Levertin i Samlaren 1894 s. 79 ff. sedan vidare ådagalagt (jmf. även Wrangel Det carolinska tidehvarfvets komiska diktning s. 43 första noten), hade Arvidi till förebild även den danske metrikern Joh. Mich. Corvinus, och det torde därför vara riktigt att i detta sammanhang redogöra även för dennes regler för förlust av slutvokal. I sitt 1649, alltså två år före Arvidis Manuductio, utgivna arbete Ex Rhythmologia danica msc. Epitome brevissima föreskriver han, som också influerats av Opitz, att slutljudande -e bör apokoperas framför vokal, och detta, så väl när nästa ord i samma vers börjar med vokal,

1) Om förlust av ändelsevokaler i fht. och mht. jmf. även Wilmanns Deutsche gramm. I, § 271 ff.

2) Så i målet i östra Värmland enligt Kallstenius i Sv. lm. XXI nr 1 s. 184.

som när det slutljudande -e skulle hava stått sist i versen, men tillika nästa vers börjar med vokal. Blott sällan får man bibehålla -e framför vokal, vare sig inne i eller i slutet av versen; dock böra i regeln ej flera än två apokoperingar förekomma i samma vers (s. 41). I enstaviga ord eller i enstaviga senare kompositionsleder av ord (således i ord av typen Blee, Barnblee) får e över huvud ej apokoperas, och ej heller i nomina propria (Helene etc.) (s. 42). Framför h-, menar han, kan man efter behov låta -e kvarstå eller förloras, och egendomligt nog tillåter han samma frihet framför j: "(E) Nihilominus ante H. et J. potest pro necessitate et tolli et pingi" (s. 42). Om Corvinus' regler för förlusten och bibehållandet av slutljudande -e i böjda adjektivformer se nedan s. 52 noten.

I sin nästföljande år (1650) utgivna Synopsis prosodiæ danicæ framställer Severin Paulsen Gotlender, hvilken författare Arvidi även känt 1), i huvudsak samma regler. Så heter det s. 33: "Naar et Ord endis paa it stacked (e) oc det nestfølgende Ord, begyndis paa en vocal, helst (e) da maå samme (e) i enden udeluckis". När följande ord börjar "paa dend consonant (h)", anser han samma regel gälla, dock så, att apokopering i detta fall blott sällan bör förekomma. Blott i undantagsfall ("ganske meget sielden") tillåter han apokopering i versslut.

Väsentligen samma regler återfinnas i författarens stora prosodi, som 1671 efter hans död utgavs under titeln Prosodia danica.

Med Opitz och Corvinus såsom mönster uppställer Arvidi i sin Manuductio s. 116 följande regler för vokalapokopering:

"Then Vocalis eller sielfliudande Bookstafwen som effterst i Ordet står, skal vthslutas, när thet nästfölliande Ordet och så begynnas aff een Vocali. ... Såsom til Exempel:

3) Jmf. Levertin i Samlaren 1894 s. 84.

O Herre Christ, lät migh tin Pijn' och Dödh
Betänkia rätt, i thenn' älend och nödh.

Doch bör man weeta, at inge Monosyllaba, eller och the Ord som aff them komne äre, stympas medh någhon Apostropho, såsom thesse: Lee, spee... bijståå etc. Vthan Synalophe eller Apostrophus gäller allenast vthi flerestafwelige Stamm-Ord, och slutas mäst förmedelst Apostropho vth thesse twenne Vocales a och e: Men om the andre är vthi Swenske Poeterijt ingen noga Räkning: Och må man wäl vndertijden medh Vocalium a och e vthslutning hafwa fördragh, ehuruwäl the föliande Orden begynnas aff Vocalibus, doch måste man achta at thet icke föroffta skeer: vthan heller bör man så laga, at Orden sammanfogas i then Ordning, at then effterste Vocalis vti något Ord, icke lijder sådant meen aff then fölliande främste Vocali vthi thet andra Ordet. Så bör icke heller Apostrophus alt för offta brukas vthi någon Verss, medh mindre någon tacknemligh eller och wederstyggeligh och hård Saak bör förmälas vthi Heroiske Dickter." Och han tillägger: "Nec Vocalis a consonante excepta elidi debet, quemadmodum id concedit Rhythmologia prisca."

Arvidi, som vid uppställandet av dessa regler till god del följer Corvinus, menar alltså, att slutljudande -e och -a i stavelser med infortis i flerstaviga ord böra hälst (men måste dock icke nödvändigt) uteslutas, när följande ord börjar med vokal. Apokoperingen bör dock ej allt för ofta användas i en och samma vers. Denna lilla anmärkning om Arvidis mening torde vara på sin plats, då hans ord synas hava blivit i någon mån mindre riktigt uppfattade av Levertin i Samlaren 1894 s. 94 1).

Blott helt kort och utan att uppställa några regler uttalar sig Samuel Columbus om vokalförlust i vers i sin 1678 skrivna Ordeskötsel. S. 53 heter det nämligen: "Jag will säija med ett ord, at wij wäl ha mackt til at utlyckia en vocal som Grekerne i wers, när wij sij, at wersmåttet så fordrar, ok åter inte utlyckian, när wers'n fordrar, at wij inte utlyckian. Wille nu någon wara så accurat ok så grann

1) Så vitt jag förstår, har Levertin inlagt en mindre riktig mening i Arvidis uttryck hafwa fördragh, och man behöver ej häller med Levertin anse, att Arvidi oriktigt översatt Corvinus' gratiosa (i uttrycket res gratiosa) med tacknemligh. Ordet tacknemligh kunde ju i det äldre språket betyda "jucundus" etc.

räknad, at han wille fly concursum vocalium så ok consonantium i svenskan, så at i Hexametriske verser aldrig hvarken twå Lydingar (dvs. vokaler) råkades utan utlyckning eij heller twå Consonanter utan position el. stafwelsens långgörande, blefwe wärcket så mycket fullkomligare. Men täd synes för stoort arbete, ok dess fägring inte swarar emoot swårheten." Ungefär samma tanke uttalas i den av Elieser Poppelman utgivna Brevis introductio ad poesin svecanam (1736), hvilken utgör ett parti av P. Lagerlöfs föreläsningar. Här heter det nämligen s. 15: "The Græker och Swenske äro ther uti like, at de icke tillåta Ectlipsin eller at utsluta bokstafwen M. ei heller giöra the någon Elision uti concursu vocalium om versen elljest flyter utan något stötande."

Naturligt är att en man sådan som Anders Nicander, hvilken hyllade den förunderliga uppfattningen, att svensk vers borde skrivas med iakttagande av de latinska positionsreglerna, även ansåg, att i vers två vokaler ej borde få sammanstöta. Denna orimliga fordran framställer han i sina 1737 tryckta Oförgripelige anmärkningar öfwer swenska skaldekonsten s. 7 och s. 28. Dessutom heter det s. 16 (Reg. 3): "Latinernes Synæresis, Metathesis, Antithesis, Apocope, Syncope med flere sätt äro ock i swenskan tillåtelige... Dock måste man härwid ackta, at hwarken Versen der igenom stöter eller ordet alt för mycket stympas." Också i Nicanders meningsfrände Palmfelts "Någre oförgriplige Reglor som til then Swenska Skalde-Konsten . . . synes mäst vara Nödige”, intagna i hans skrift P. Virgilii Maronis Ecloger eller Herdeqväden, Öfwersatte på Swensk Vers (1740) finner

en liknande regel: "När twenne Vocaler uti särskilta ord stöta på hwarandra, blir then förra af then följande genom Synaloephe eller elision upsluken" (s. 55) 1).

1) Såsom en kuriositet må nämnas, att Palmfelt t. o. m. rekommenderar att i svensk vers apokopera vokal+m i ordslut framför ett vokaliskt börjande ord, t. ex. i Låt(om) oss... (s. 61). Han kunde naturligtvis liksom vi använda dels singularis låt (oss), dels pluralis låtom (oss).