Innehåll. Axel Kock, En form av vokalbalans i äldre nysvenskan neutr. i äldre nysvenska. . Sophus Bugge, Det oldnorske Kvad om Volund (Volundar-kviđa) og dets Forhold til engelske Sagn 1 11 33 78 ... 83 87 Valtýr Gudmundsson, Anmälan av "Friedrich Boden, Die isländische Regierungsgewalt in der freistaatlichen Zeit" Finnur Jónsson, Anmälan av "G. Schütte, Oldsagn om Godtjod".. Emil Olson, Anmälan av "Konungs annáll, 'Annales islandorum regii', utgiven av H. Buergel Goodwin" August Gebhardt, Zur Crymogea 95 L. Fr. Läffler, Lytir, en hittills förbisedd fornsvensk gud ... 96 Axel Kock, Kritiska anmärkningar till frågan om a-omljudet. 97 B. Kahle, Die altwestnordischen Beinamen bis etwa zum Jahre 1400. 142 (och 227) .. 202 Jón Jónsson, Um þátt Sigurðar slefu. . Holger Pedersen, Anmälan av "Rocznik slawistyczny. Revue slavistique publiée par J. Loš, L. Mańkowski, K. Nitsch et J. Roswadowski. T. I" L. Fr. Läffler, Nekrolog över Karl Henrik Karlsson B. Kahle, Die altwestnordischen Beinamen bis etwa zum Jahre 1400.. 210 212 224 224 (142 och) 227 Hans Sperber, Anmerkungen zu einigen isländischen Rímur . . 261 "Frau" bilden? 288 Wilhelm Cederschiöld, Läkeråden i Hávamál 137 Henry Buergel Goodwin, A Short Remark Magnus Olsen, En forelæsning af Sophus Bugge over Gudrúnarkviða II 22. Magnus Olsen, Tjosnur og tjęsnublót R. C. Boer, Die geschichte von Sigurdr slefa 339 342 346 Elof Hellquist, Ytterligare om ortnamnen på -inge 361 371 Holger Pedersen, Anmälan av "Sproglige og historiske Af handlinger viede Sophus Bugges Minde". 377 C. W. von Sydow, Anmälan av "F. Ohrt, Kalevala I, II” Amund B. Larsen, Anmälan av "Etymologisk ordbog over det norröne sprog på Shetland. Af Jakob Jakobsen" 379 381 384 En form av vokalbalans i äldre ny svenskan. Som bekant uppträder den fornsvenska vokal balansen för ie under två i någon mån olika former: den fullständiga vokalbalansen med en växling i:e även i sluten stavelse (dvs. ej blott dat. gudhi: dat. huse, utan även partic. farin partic. fallen) och den ofullständiga vokalbalansen med en växling i:e endast i öppen stavelse, men genomgående i i sluten stavelse (dvs. gudhi: hūse, men i såväl i partic. fallin som i partic. farin). Från omkring 1350 hava de flästa fornsvenska skrifterna den ofullständiga vokalbalansen för i:e, under det att den fullständiga vokal balansen för i e påvisats i blott ett fåtal skrifter, hvilka äro skrivna i eller stå i samband med Östergötland. Se Kock Fsv. ljudlära II, 243 ff. om den fullständiga och den ofullständiga vokalbalansen i fornsvenskan. Under dessa omständigheter är det ganska överraskande, att, enligt hvad jag iakttagit, man ännu i äldre nysvensk tid finner vokalbalans för i:e i sluten stavelse under ett speciellt förhållande. Dialektiskt har nämligen följande ljudlag tillämpats: i kvarstår framför t i sluten stavelse med stark levis, men övergår i denna ställning till e vid svagare akcent. Enligt denna regel hava alltså kortstaviga ord kvar ändelsen -it (mykit, partic. budhit), under det att långstaviga ord fått et (partic. holpet). Denna vokalbalans för it: -et tillämpas i reformatorerna Olavus och Laurentius Petri's språk, och den framträder tydligt särskilt i participium neutrum och supinum av starka verb. ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVI, NY FÖLJD XXII. 1 |