fattning av denna nasalernas roll för övrigt icke är den

samma.

Emellertid finnas även viktiga skiljaktigheter mellan Hultmans och min uppfattning av a-omljudsfrågan.

Det är nästan självklart att, när en vetenskapsidkare av Hultmans rang egnat så mycket arbete åt en viktig språkhistorisk fråga, han meddelar värdefulla specialiakttagelser och specialförklaringar, och till flera dylika kan jag ansluta mig.

Däremot kan jag icke ansluta mig till de av honom framställda huvud-uppfattningarna av a-omljudet, för så vitt som de avvika från de resultat, till hvilka jag kommit i min i Beiträge (1898) publicerade avhandling.

Jag skall icke inlåta mig på alla de spörsmål, som här kunde vara värda en diskussion, utan jag måste upptagen som jag är av annat arbete inskränka mig till att granska ett par av frågans huvudmoment.

I.

Såsom redan antytts, har H. en till god del annan uppfattning än jag av den roll, som ett m- och n-ljud spelat i a-omljudsfrågan.

Han anser nämligen, att n över huvud hindrat a-omljudets inträdande under så väl yngre som äldre urnordisk tid, och att man hvarken i de västnordiska eller i de östnordiska språken (fornsvenskan) skulle hava något exempel på ljudlagsenligt a-omljud i ljudgruppen -un->-on- (s. 281). Den roll, som m spelat, skulle enligt H. däremot hava varit · en annan. I de västnordiska språken skulle menar han

m hava hindrat a-omljudets inträdande, men förhållandet i fornsvenskan skulle hava varit ett annat, i det att i vissa dialekter a-omljudet ljudlagsenligt inträdde i ljudgruppen -um->-om-, under det att andra fsv. dialekter i detta av

seende intogo samma ståndpunkt som de västnord. språken (s. 289, 292) 1).

Dessa åsikter äro, så vitt jag förstår, avgjort oantagliga.

Det väcker redan betänklighet, att enligt denna H:s teori a-omljudet skulle ljudlagsenligt hava inträtt i åtskilliga fornsvenska dialekter i ljudgruppen -um- (sumarR> somar etc.), under det att det uteblev i ljudgruppen -un(kuna etc.).

I fall de båda nasalerna m och n skulle hava spelat en olikartad roll vid a-omljudets inträdande, så väntade man obetingat, att tvärtom den labiala nasalen m varit för a-omljudet mest hämmande. A-omljudet är ju en delabialisering av rotvokalen, hvilken delabialisering framkallats av en följande icke-labial vokal. När t. ex. i *hurna > horna u delabialiserats till o, så har det följande icke-labiala a föranlett denna utveckling. Nu lär oss erfarenheten därom äro H. och jag ense, att nasala konsonanter hindrade eller delvis hindrade a-omljudets genomförande. Men då m i sumar är en labial, ni kuna däremot en dental (supradental) konsonant, så borde ju m lättare än n hava hindrat delabialiseringen av u till o. H. menar däremot, att förhållandet skulle hava varit det motsatta, i det att i vissa dialekter sumar ljudlagsenligt skulle hava blivit till somar, men kuna ljudlagsenligt skulle hava kvarstått.

1) Det förefaller emellertid, som om H. själv vid tryckningen av de första arken av exkursen om a-omljudet ännu icke fullt stadgat sin åsikt, utan då menade, att min uppfattning kanske var den riktiga, enligt hvilken a-omljudet blott tillsvidare förhindrades av m, n. Så heter det s. 190 överst: "Till följd af a-omljudets uteblifvande eller fördröjande framför nasal.... finna vi...." s. 185: "Att i nordiskan också en enkel nasal hindrat a-omljudet u>o... skola vi i det följande finna många bekräftelser på. Om, såsom Kock... menar, en dylik inskränkning gällde endast till en början, före synkoperingstiden, så var i alla fall en generalisering af u-vokalisationen... helt naturlig” s. 194: "Om, såsom tidigare antydts

vara möjligt, u framför m, n alls ej berörts af a-omljudet, . . .”

Av vida större vikt än detta mera teoretiska resonnemang är emellertid det vittnesbörd, som urkunderna själva avlägga emot Hultmans teori.

Det är nämligen uppenbart, att a-omljudet ljudlagsenligt inträtt i de nordiska språken även i ljudgruppen -un-, och att det i ljudgruppen -um- inträtt ej blott i vissa östnordiska dialekter, utan även i de västnord. språken.

Som bekant är detta den sedan decennier rådande åsikten: att således a-omljud ljudlagsenligt inträtt exempelvis i gen. sg. sonar, i isl. verbet koma. Så vitt jag ser, har det på intet sätt lyckats Hultman att vederlägga denna mening. Men då han försökt att göra det, och då frågan är av stor vikt, skall jag söka bemöta de av H. gjorda inkasten och söka visa, att hans teori ej kan vara riktig.

Böjningen nom. sg. sunr med u: gen. sonar med o finnes i handskriften till Isl. æventýri (Gerings upplaga I s. XVI). I överensstämmelse med den gotiska böjningen av ordet 'son' nom. sunus ack. sunu: gen. sunaus har det som bekant på förhistorisk tid i Norden böjts nom. *sunur ack. run. sunu gen. (*sunaur) > *sunōR yngre *sunar sonar. Då man nu i isländskan finner just böjningen nom. sunr: gen. sonar, och då man icke i någon annan u-stam har kunnat påvisa en dylik regelbunden växling u:o i olika kasus, så drives man, med absolut nödvändighet till den redan sedan länge gjorda konklusionen: växlingen sunr: sonar har ljudlagsenligt uppstått i detta ord självt.

För att icke desto mindre kunna på analogisk väg förklara sunr: sonar åberopar H. sig på kostr 'valg', och han tillägger: "Analogien med de u-stammar, hos hvilka ingenting hindrat en a-omljudsväxling u:0 att uppkomma, har emellertid kunnat framkalla en dylik också hos sunr. Naturligtvis vore detta antagande mindre sannolikt, om det förra slaget omfattade endast kostr, men det kan ej betviflas, att det tidigare varit betydligt talrikare representeradt; från gamla

u-stammar leda sålunda koss, Ullr, porn, losti m. fl. sitt ursprung".

Detta synes mig vara ett synnerligen djärvt resonnemang. Visserligen kan ordet kostr i ack. pl. hava formen kostu, men väl att märka formen kosti är den vanligare, hvarför ordet i grammatikor brukar uppföras icke såsom u-stam, utan såsom i-stam. Vidare anför H. icke någon västnord. biform med u (*kustr) till kostr; ännu mindre har någon regelbunden växling *kustr: kostar påvisats.

Orden koss 'kyss', gudanamnet Ullr, porn 'torn', losti 'glæde' böjas såsom H. själv nämner icke såsom ustammar i literaturspråket. Det är sannt, att de under en förhistorisk period varit eller kunnat vara u-stammar, men vi veta alldeles icke, huruvida de (åtminstone om man bortser från nomen proprium Ullr) böjdes såsom u-stammar ännu vid tiden för a-omljudets inträdande. Härtill kommer, att H. från västnordiskt språkområde icke anfört sidoformer med u till koss, porn, losti eller någon sidoform med o till Ullr. Någon regelbunden växling u:0 i något av dessa ord finnes icke. Under dessa förhållanden är det alldeles otroligt, att den regelbundna växlingen sunr: sonar skulle kunna härröra från en ingenstädes påvisad motsvarande regelbunden växling i (något av) dessa ord.

Men härtill kommer ytterligare en synnerligen viktig omständighet. Ordet 'son' är alltjämt och har sedan urminnes tider varit ett av språkets vanligaste ord, som därför jämförelsevis föga var utsatt för analogi-påverkningar från andra ord. Och än mer: de begrepps-sferer, som orden 'val' (kostr), 'kyss' (koss), 'torn' (porn), 'glädje' (losti) och nomen proprium Ullr tillhöra, ligga så vitt fjärran från den för begreppet 'son', att en påverkan från de förra orden på ordet 'son' knappast är tänkbar.

Besinnar man allt detta, så måste man inse, att en analogisk påverkan på isl. sunr: gen. sonar är alldeles ute

sluten. Men detta vill, annorlunda uttryckt, säga: den isl. växlingen sunr: sonar är ett fullgott bevis för a-omljudets ljudlagsenliga inträdande i ljudgruppen -un-.

Ett icke mindre gott bevis härför utgör ags. sunor 'svinhjord': isl. sonar- i komposita sonargoltr 'ledende eller største galt i svinehjorden', sonarblót 'ofring av galt', sonardreyri 'offerblod' (Sievers i Beiträge XVI, 540 ff.). Hultmans tanke s. 205, att oi sonar- i st. f. *sunar- i sonargoltr skulle bero på ett folketymologiskt omformande efter gen. sg. sonar (till sunr 'son'), är alldeles icke antaglig. Begreppen 'svinhjord' och 'son' ligga hvarandra dock allt för fjärran, för att en dylik ombildning av *sunar till sonar skulle vara möjlig. Härtill kommer dessutom, att ju enligt H. även gen. sonar 'sons' självt skulle hava fått sitt o genom påverkan från alldeles obesläktade ord.

Vidare hava vi gen. sg. konar 'slags' till en i dylik betydelse för övrigt icke påvisad i-stam. Detta konar ingår i åtskilliga juxtapositioner såsom alls konar, eins konar, hvers konar, margs konar, ýmiss konar, nokkurs konar, þess konar. Denna form (konar) är alldeles obetingat normal-formen, även om den av H. s. 194 framhållna formen hverskunar undantagsvis någon gång (genom inflytande från andra i-stams-kasus) kan anträffas. Det är tydligen oberättigat att med H. s. 194 fatta o i gen. konar såsom inträngt på analogisk väg från helt andra ord. Den gamla gen. konar är, i alla händelser i literaturspråket, att uppfatta såsom en väsentligen "isolerad" form, som icke längre utgjorde led i något flexionssystem. O-ljudet i normalformen konar måste därför uppfattas såsom ljudlagsenligt. Men detta vill säga, att kunar ljudlagsenligt blivit till konar.

Även är det oberättigat att med H. a. st. förklara oljudet i konr 'son, ättling', monr: munr 'sinne' såsom på analogisk väg inkommet från helt andra ord. I dessa i-stammar har o ljudlagsenligt uppstått i orden själva. I t. ex.