senterar ett betydligt yngre språkskede, kan hava fått o på analogisk väg från 1. sg. orta och särskilt från part. ortr. H. synes s. 213 medgiva, att även denna förklaring av isl. orti är möjlig. Emellertid kan även ett äldre *wurahte > *worahte (jmf. worahto Tune) hava givit isl. orti; se nedan

s. 119 f.

H. har naturligtvis rätt i att man icke bör lägga "för stor vikt vid Tjurköbrakteatens wurte, men jag vågar tro, att man efter dessa anmärkningar bör lägga synner

ligen stor vikt vid denna form.

Härtill kommer såsom en mycket viktig omständighet, att även i de västnordiska språken en hel mängd maskulina n-stammar hava rotvokalen u.

Med dessa vill H. reda sig på så sätt, att han antar dem samtligen hava lånat sin rotvokal från andra besläktade ord.

H. synes emellertid hava förbisett, att det finnes även maskulina n-stammar, för hvilka en dylik förklaring icke räcker.

I den av Eilífr Goprúnarson omkring 1000 författade þórsdrápa läser man i strofen 18 i Finnur Jónssons upplaga i Den norsk-islandske skjaldediktning A s. 151:

itr gulli lavst vllar.

Denna maskulina n-stam gulli översätter han i samma arbete B s. 143 med 'stefader'. Denna mening hade han uttalat redan i sin avhandling þórsdrápa Eilífs Guðrúnarsonar i Det danske videnskabernes selskabs forhandlinger 1900. Här heter det: "gulli Ullar"] 'Ulls stefader' Tor; gulli findes ellers kun som tilnavn og i stedsnavne. af dette sted ses betydningen klart" (s. 369). Egilsson översätter detta gulli "qui blanditur, qui blandis alloquiis mulcet.... it. intimus amicus et familiaris: gulli Ullar blanditor Ulli, Thor, utpote Ulli vitricus"; på liknande sätt Wisén i Carmina norr.

H. har icke diskuterat detta gulli, men väl ett såsom öknamn förekommande gulli, som han anser vara avlett ur gull 'guld', hvilket åter enligt honom skulle vara en till det västnordiska språket inträngd ursprungligen östnordisk form. Den gamla västnordiska formen är enligt H. goll.

Även om härledningen av gulli 'styvfader' ej är klar, synes det icke sammanhänga med gull 'guld', och därpå har väl ingen häller egentligen tänkt. (Egilsson sammanställer gulli med góla 'søge at stille en tilfreds'.) Men om gulli icke sammanhänger med gull, så kan det ej häller hava fått sitt u från detta ord, och detta så mycket mindre, som goll (ej gull) brukas av isländska skalder ända till Snorre (död 1241) (Gíslason Om helrim s. 44; jmf. även Hultman s. 189), och som goll är brukligt i de äldre isländska handskrifterna. Men Þórsdrápa är som nämnt från c. 1000. I fall man ej vill antaga senare förvanskning av gulli hvilket tydligen icke är tillåtligt, så är denna form fullt bevisande. Med H:s uppfattning borde ett urnord. nom. *gullē, -ā ack. *gullan i alla kasus (utom kanske i den ytterst sällsynta dat. pl.) hava fått a-omljud, och formen gulli är då oförklarlig. Med min teori åter är gulli ljudlagsenligt i nom. sg. (under det att *golla skulle vara ljudlagsenligt i ack. sg. etc.), och formen alltså fullt klar.

Icke häller det i Hskr. I, 350 mötande ulli diskuteras av H. Ordet förekommer i berättelsen om trälen Karks dröm. Vid sitt uppvaknande berättar denne, att en man i drömmen sagt, "at ulli (Ulli) var dauđr”, och Hakon jarl säger då, att (hans son) Erling månde vara dräpt. Detta ord ulli (Ulli) synes icke vara förklarat 1).

Jag tänker mig saken på följande sätt. Berättelsen vill

1) Att med Finnur Jónsson i Aarbøger 1907 s. 301 antaga, att ulli är ett smeknamn, bildat av namnet Erlingr, kan, så vitt jag förstår, ej vara riktigt. Även om assimilationen rl>ll är begriplig, förstår man ju icke

u-vokalen i ulli.

tydligen låta den i drömmen uppträdande mannen giva blott en dunkel antydan om Erlings död. Ordet ulli bör alltså syfta på Erling och utgöra något slags omskrivning av denne. Nu upplyser ju Snorra-Eddan I, 334, att män över huvud kunna benämnas med maskulina namn på träd: "... af þessum heitum hafa skaldin kallat menn ask epa hlyn, lund epa oprum viþarheitum karlkendum". Vidare böra vi erinra oss, att som bekant åtskilliga maskulina ia-stammar i isländskan även kunna böjas såsom maskulina n-stammar: Gylfir: Gylfi, endir: endi etc. etc. Då man nu i isländskan hade såsom ett trädnamn yllir (och även ullir), av Fritzner2 förklarat: "et slags træ (older?)", så antar jag, att liksom Gylfir hade sidoformen Gylfi etc., även yllir hade sidoformen ulli, och att detta trädnamn i berättelsen om Karks dröm använts såsom en omskrivning av Erling (hvarvid den svaga ljudlikheten mellan Erlingr och ulli möjligen också kan hava spelat en roll). Härigenom förklaras även den icke ¿-omljudda formen ullir. Såsom ia-stam hade ordet ljudlagsenligt i-omljud (yllir); såsom n-stam saknade det i-omljud (ulli), men från ulli inträngde u fakultativt till yllir, så att man fick även ullir.

Men är denna förklaring av ulli riktig och jag ser icke, att någon befogad invändning skulle kunna göras mot den så visar ulli, liksom gulli, att urnord. ē (@) icke verkat a-omljud. För övrigt är naturligtvis etymologien av ulli egentligen utan betydelse för i fråga varande spörsmål: det är tillräckligt, att ulli är en verkligen använd och sedan gammalt bruklig form, som ej påverkats av andra ord.

Dessutom finnas såsom redan antytts - en hel mängd av H. själv observerade n-stammar med rotvokalen u, i hvilka man icke kan förklara denna, utan att antaga dess överförande från andra ord. Så anser H., att u i bugi härrör från bugr, i busti från bu[r]st, i dupti från dupt, i dusti från dust, i hluti från hlutr, i hugi från hugr, och detta, antingen

så, att dessa ord "bildats på en tid, då något omljud ej längre kom i fråga, eller på grund af association". På väsentligen likartat sätt skulle enligt H. tillnamnet fugli hava sitt u från fugl, gupi 'gode' från gup, umduri 'den del af døraabningens indfattning, som oventil forbinder begge dørstolper og ligger parallel med tærskelen' från ett förliterärt *durir, yngre dyrr.

Ehuru ett dylikt utsträckt analogi-inflytande naturligtvis är tänkbart, måste det betraktas såsom vida enklare att med min teori förklara dessa ords vokalisation från orden själva. Enligt min uppfattning äro nominativerna bugi etc. de ljudlagsenliga formerna.

Också den bekanta växlingen uxi: oxi förklaras enklare genom att antaga en äldre böjning uxe: oxa än genom H:s förmodan, att u skulle förskriva sig från en förhistorisk nom. pl. *uxnir.

Ytterligare ett par tillnamn med u i rotstavelsen må anföras, i hvilka u-ljudet åtminstone bäst förklaras enligt den av mig hyllade teorien.

H. anför själv bulsi. Blott såsom en möjlighet nämner han, att ordet kanske avletts av bulr 'trädstam'. Fritzner2 vill härleda det från boli 'stud, tyr', hvilket åtminstone icke kan anses vara mindre sannolikt.

Usti med oviss betydelse nämnes icke av H. Denna läsart (usti) är enligt Finnur Jónsson i Aarbøger 1907 s. 357 att föredraga framför usli i andra urkunder.

Ívarr gusi från 1200-talet nämnes ej häller av H. Finnur Jónsson är böjd att sammanställa gusi med de först i nyisl. påvisade gusa 'vandstraale' och gusa 'skvætte vand'. Hit hör även det nyisl. gos n. 'vulkansk udbrud'; 'en varm kildes sprudlen eller springen i vejret'. Orden innehålla det svaga avljuds-stadiet av giósa 'bryde frem med voldsomhed' 1).

1) Då tillnamnet murti även har formen murtr, och då tillnamnet

Även jämförelsen med a-omljudsförhållandena på i i maskulina n-stammar är belysande för den här diskuterade frågan. Som bekant har man en växling i:e(æ) i sådana ord som isl. fsv. slipi: isl. slepi fsv. slæpi; isl. stigi fsv. stighi : isl. stegi; isl. fsv. sili: isl. seli. Man antar väl allmänt, att i dessa (kortstaviga) maskulina n-stammar växlingen i : e beror på en äldre böjning urnord. *slide: sleðan etc. (Kock i Beiträge XXIII, 547). Detta vill med andra ord säga, att på urnordisk tid visserligen (i kortstaviga ord) a, men däremot icke @ (ē) verkade a-omljud på kort i. Men då talar naturligtvis ock sannolikhet för att på urnordisk tid visserligen a, men däremot icke ☎ (ē) verkade a-omljud på kort u.

Det spörsmålet framställer sig emellertid: hava då några ord med rotvokalen o framdragits i diskussionen, hvilka med nödvändighet fordra antagandet, att även urnordiskt @ verkade a-omljud på u?

Detta spörsmål måste besvaras nekande.

De enda former, som av H. uppfattats såsom mer eller mindre direkt stödjande hans teori, äro pret. orta till yrkia och pret. olla till valda (jmf. s. 199 stycket 1).

Om den förra formen (orta) yttrar han sig s. 213 sålunda: "Pret. ind. synes med sitt o tala för att urgerm. @ värkat a-omljud; ty om 2. 3. sing. ljudlagsenligt bevarat u, liksom 1. 2. 3. pluralis, skulle väl knappast den omljudda vokalen segrat vid utjämningen låt också vara, att 1. sing. understöddes af participet".

H. finner alltså själv orta icke egentligen vara bevisande. Och med full rätt.

I Beiträge XXIII, 524 har jag förklarat a-omljudet i Tune-inskriftens worahto 'jag gjorde' såsom framkallat av det mellan r och h inträngda parasitiska a-ljudet, och jag ser icke, att med fog något kan invändas mot en dylik upp

rusli kan sammanställas med flera olikartade andra ord med u-ljud (a. st. s. 344), må de blott i förbigående nämnas.