Imágenes de páginas
PDF
EPUB

fattning 1). Naturligtvis hade man i vissa bygder ett dylikt parasitiskt a även i 2. och 3. pers. sing. *worahter, *worahtē och även i pluralis, och i sådana trakter fick man fullt ljudlagsenligt i 2. 3. sg. ortir, orti, i plur. ortum etc.

Men även om man (med H.) icke vill antaga, att parasitvokalen a i worahto etc. verkade a-omljud, så är oljudet i ortir, orti etc. ändock lätt begripligt. Som bekant är det inom verbalböjningen en ganska vanlig företeelse, att de passiva participierna meddela sin vokal åt preteritum. Så har man t. ex. efter de pass. part. kørinn, frørinn (av kiósa, friósa) som bekant nybildat pret. pl. kørum, frørum (jämte kurum kusum, frusum). Från part. bopinn har o stundom överförts till pret. pl. bupum, så att man även fått bopum etc.

Då man nu (enligt H.) ljudlagsenligt böjde orta : *urtir : *urti, men hade i part. ortr (<*worhtar), så är det ytterst naturligt, att genom inflytande från part. ortr och från 1. sg. orta o genomfördes i preteritum.

Jämte pret. olla, hvartill dock på ett ställe en pluralform ullu anträffats i isl., finnas även olda samt volla, vollda (hvilka två sistnämnda former enligt Jón Þorkelsson Beyging sterkra sagnorđa s. 520 äro "norskar myndir"). Passiva part. heter valdit och (kanske något senare) voldit. När den fullt ljudlagsenliga böjningen olla, *ullir *ulli pl. ullu förändrats till en böjning med o i alla former, så beror det på följande omständigheter.

Ljudgruppen -oll-(-old-) var i isländskan mycket vanlig, under det att ljudgruppen -ull-(-uld-) var relativt sällsynt. Man hade t. ex. kollr 'avrundet top', knollr 'knold, bjergknold', hrollr 'skjælven', hrolla 'skjælve', pollr 'liden rundagtig vig eller bugt', skollr 'svek', skolli 'ræv', sollr 'melk med deri smuldret brød', pollr 'træ', hiartkolla 'hind', hollr

1) H. s. 201 karakteriserar den såsom en ”nödfallsutväg”, men med detta ord är den dock verkligen icke vederlagd.

adj. 'huld', goll (gull) 'guld', polligr 'som kan taales' etc. I en mängd dylika ord har vid en äldre ljudlagsenlig böjning -oll--ull- ljudgruppen -oll- blivit den segrande. Så har t. ex. vid en äldre böjning nom. kollr: dat. *kulle -ull- undanträngts, så att man fick koll- i alla kasus. Härigenom uppstod en dock icke alltid genomförd tendens att låta -oll- bliva enrådande i flexionssystem med en ljudlagsenlig växling -oll- : -ull-.

Hvad som emellertid egentligen framkallade böjningen olla, ollir etc. (olda, oldir etc.), var analogi-påverkan från alldeles särskilda former. I motsats till pret. hulpa, hulda (<*huliðō; till hylia) etc. etc. med u+supradentalt 7 hade man i några preterita o + dentalt (7) i alla personer i singularis och pluralis (liksom o var enrådande i dessa verbs alla former), såsom skolda (av skolla 'slingra, sväva'), hrolda (av hrolla 'skjælve, gyse'), tolda (av tolla 'hänga fast' Fritzner2)'). Här må ock pret. polpa (av pola 'tåla') med o+ supradentalt nämnas. Då man nu ljudlagsenligt hade 1. sg. pret. olda (olla): 2. sg. *uldir (*ullir) etc., men tillika 1. sg. pret. skolda: 2. sg. skoldir etc., 1 sg. pret. hrolda: 2. sg. hroldir o. s. v., så genomfördes o i hela preteritum olda (olla), liksom o var enrådande i hela preteritum skolda, hrolda

etc. etc.

För övrigt skulle o hava kunnat inkomma till hela pret. olda (olla) även genom inflytande från part. voldit. Även om denna form icke påvisats i de älsta urkunderna, tillhör den dock fornspråket och kan mycket väl vara gammal. I så fall har ett urnord. *wuldanar ljudlagsenligt blivit till (v)oldinn, liksom (Kock i Beiträge XXIII, 484 ff.) urnord. *hulpanar ljudlagsenligt blev till holpinn. Under samverkan av den ljudlagsenliga 1. sg. olda (olla) och part. voldinn har sedan o genomförts i hela preteritum.

1) H. 213 noten 2 anser, att ordet betyder 'stå ut, skjuta fram'.

alldeles icke visa, att ē Vidare har tvärtom den

Härmed anser jag mig hava ådagalagt, att de av H. anförda formerna orta, olla (olda) på urnord. tid verkat a-omljud på u. föregående framställningen ådagalagt, att en urnord. form sådan som wurte (Tjurkö) på det bestämdaste talar emot en dylik ljudlag, samt att åtskilliga maskulina n-stammar med u i rotstavelsen dels motbevisa, dels tala bestämt emot denna av H. antagna ljudlag.

Slutsatsen är alltså: (e) har på urnordisk tid icke verkat a-omljud på u.

Slutligen harmonierar H:s uppfattning av a-omljudet i ord sådana som urnord. fem. on-stammen *hulō : isl. hola icke fullständigt med min, men våra meningar äro här ytterst nära besläktade.

Den gamla uppfattningen var som bekant, att redan på urgermansk tid ändelse-vokalen ō verkat a-omljud, och man ansåg alltså enligt denna, att urgerm. *hulō- med ett verkligt ō i ultima blivit till *holō-, hvarefter *holō på sen urnord. tid gav hola.

I Beiträge vände jag mig mot denna uppfattning och sökte visa, dels att a-omljudet icke (eller i alla händelser icke uteslutande) var urgermanskt, utan att det inträtt i särspråklig tid, dels att ändelsevokalen ō (i hulō etc.) icke verkade a-omljud, så länge som den var ett ō-ljud, utan först sedan den övergått till a. Alltså var utvecklingen, enligt mitt antagande, urnord. hulō > *hula > hola.

H. giver mig rätt i att a-omljudet icke är urgermanskt, utan särspråkligt (urnordiskt).

Han giver mig vidare rätt i att ō i urnord. *hulō icke verkade a-omljud så länge, som ō bibehöll sin ursprungliga kvalitet.

Emellertid anser han, att de urnordiska runinskrifternas

o-runa skulle representera "två skilda vokalnyanser, ett öppnare och ett mera slutet ō", samt "att kort u undergått aomljud även framför den öppnare varieteten af detta ljud, hvilken sedermera utvecklade sig till a". En liknande modifiering av den av mig framställda a-omljudslagen framställer Noreen i Aisl. gramm. § 154, 2, då han anser, att a-omljud på u verkades ej blott av gammalt a, utan även av "ett sig till a utvecklande, alltså öppet ō". Det enda ord som H. anför till stöd för sin åsikt, är worahto 'gjorde' i Tune-inskriften, hvilket ju motsvaras av isl. orta.

Även jag hade, i Beiträge XXIII, 524 beaktat detta ord med o i rotstavelsen och kvarstående o i ultima, och såsom nyss nämnts, sökte jag förklara dess genom a-omljud uppkomna o i rotstavelsen genom inflytande från den mellan r och h utvecklade svarabhakti-vokalen a (kanske under medverkan av r och möjligen även av h-ljudet). Något skäl emot att en dylik svarabhakti-vokal a skulle verka a-omljud, anför H. icke, och jag inser ej, hvarför a-omljudet icke skulle framkallas av ett dylikt a liksom av andra a-ljud i infortisstavelser.

Däremot kan man mot Noreens och Hultmans uppfattning anföra följande: 1) Ristningen worahto antyder på intet sätt, att ultimas o vid denna tid var ett sig emot a närmande o-ljud. 2) Ett ord sådant som worahto var (åtminstone i viss mån) trestavigt. Det är då förvånande, att en i tredje stavelsen stående vokal skulle (utan förmedling av andra stavelsens vokal) påverka första stavelsens vokal.

[ocr errors]

Något annat från urnordiska inskrifter påvisat ord, som skulle kunna komma med i räkningen, finnes icke, alltså intet urnord. *holō eller dyl. 1). I fall möjligen framdeles

1) Setälä yttrar i sin avhandling Zur herkunft und chronologie der älteren germ. lehnwörter in den ostseefinnischen sprachen (Journal de la société finno-ougrienne 1906. XXIII, 1) s. 21 några ord om detta spörsmål med anledning av det finska låneordet holo. Han säger: "Wenn das fi.holo

några dylika urnordiska ord skulle kunna påvisas i nyupptäckta urnordiska inskrifter, så bör man naturligtvis antaga, att redan ett till a sig utvecklande ō framkallade a-omljud på u. Detta har dock, såsom nämnt, hittills icke skett.

Emellertid vill jag kraftigt framhålla, att den av Noreen och Hultman föreslagna och här diskuterade modifieringen av min regel för a-omljudet är ytterst minimal. Enligt den ena formuleringen verkas a-omljudet på urnord. tid dels av gammalt a, dels av ett ur urnord. ō utvecklat a. Enligt den andra verkas a-omljudet på urnord. tid dels av gammalt a, dels av ett sig till a utvecklande ō. Skillnaden mellan de två uppfattningarna ter sig såsom ännu mindre, när man besinnar, att enligt den äldre uppfattningen hvarje ō skulle redan på urgermansk tid hava framkallat a-omljud.

III.

Jag övergår till att göra några korta anmärkningar om Hultmans försök att utreda a-omljudet på u i fornsvenskan. Hans behandling därav upptager med materialsamlingen 128 stora kvartsidor. Både tid och utrymme förbjuda mig att i detalj granska denna vidlyftiga och mycket komplicerade framställning.

als altes lehnwort, welches einem fem. ōn-stamm wiederspiegelt, aufgefasst werden soll, setzt es.... ein *holōn mit o in der ersten und ō in der zweiten silbe voraus...." Men väl att märka han framhåller själv, att ordet står för isolerat, för att man därav skulle kunna draga någon slutsats. För övrigt är det såsom S. själv genom det av mig spärrade wenn antyder

-

- ytterst ovisst, om fi. holo är ett gammalt (urnordiskt) lån. Så vitt jag förstår, kan det mycket väl utgöra ett lån från den samnord. tiden eller från det fornnord. literaturspråkets tid och representera den oblika kasus holo (som ju fått sitt o i rotstavelsen på analogisk väg från nom. hola). Jmf. härmed att enligt Hultman hos Setälä s. 27 noten 3 "die ostseefinnischen wörter auf -0, die den femininis auf ō entsprechen, von urnord. akkusativen auf o.... ausgehen könnten”.

Då Hultman i sin avhandling icke åberopar sig på det finska låneordet holo såsom ett stöd för sin uppfattning, torde även han frånkänna det hvarje vitsord.

« AnteriorContinuar »