Hultmans åsikt och min divergera mera här än vid bedömmandet av de allmänna a-omljudsfrågorna.

Dock är olikheten mellan Hultmans åsikt och min icke på långt när så stor, som han menar.

Enligt H. har ett genom a-omljud på u uppkommet oljud i fornsvenskan ljudlagsenligt åter å nyo dialektiskt övergått till u, i fall det stod i kort rotstavelse, och denna kommit att efterföljas av u eller i. Sedan man t. ex. fått aomljud i substantivet (kuna >) kona, och sedan gen. kunu på analogisk väg hade fått o (konu), så övergick enligt H. ett dylikt konu ljudlagsenligt till kunu. På likartat sätt övergingo enligt H. pres. konj. (av koma) komi och part. (av koma) komin ljudlagsenligt till kumi, kumin (jmf. s. 262 ff., 290, 299).

I sammanhang med diskuterandet av denna fråga yttrar H. s. 291 följande: "Att nu växlingen mellan infinitivens o och pret.-participets u [i koma, kumin] har sin grund i en öfvergång af o till u uti kort tonstavelse framför i och icke (såsom Kock i Tidskr. f. Fil. N. R. VIII s. 295 ff. för Östgötalagens vidkommande antagit) i a-omljudet, ställes utom diskussion redan af det faktum, att vid dylik växling de synkoperade formerna af pret. part. icke hade u, utan o liksom infinitiven".

Tydligen har H. alldeles förbisett, att jag redan för tjugo ett år sedan om växlingen nom. kona: oblik kasus kunu, infinitivus koma: partic. kumin uttalat en åsikt, som är nära besläktad med den av honom nu förfäktade.

Redan i den nämnda avhandlingen i Tidskr. f. fil. (år 1888) yttrar jag s. 295 f.:

"De här anförda orden [kona: kunu etc.] med växlingen o: u äro så pass många, att den icke kan vara tillfällig.

Emellertid synas även andra omständigheter än a-omljudet hava spelat en roll vid valet av rotvokal i de behandlade orden. Man bör nämligen påakta, dels att i flera former med u i roten även ändelsen innehåller ett u-ljud, dels att de anförda formerna

med ursprungligt u hava kort rotstavelse. Så har man i dat. pl. sunum men i nom. sg. son (trots äldre sunur) med o infört från gen. I ordet sunum har alltså den tendensen gjort sig gällande att i ord med kort rotstavelse om möjligt låta rotens vokal vara identisk med ändelsens: när man, så att säga, hade valfrihet mellan formerna sunum och sonum, så valde man den förra för att erhålla samma vokal i roten som i ändelsen. Härmed bör sammanställas, att Östgöta-lagen låtit det genom u-omljud av a uppkomna o i houup övergå till u genom påvärkan av ändelsens u (alltså huuup) men dat. hofpe (se Kock: Studier II, 478), och förhållandet i Östgöta-lagen kan jämföras med den bekanta s. k. tilljämningen (likdaningen av rotens med ändelsens vokal) i ord med kort rotstavelse i många moderna bygdemål: lava av leva (liva), lasa av lesa 'läsa' etc.

Under dessa förhållanden kan man fråga sig, huruvida i Östgöta-lagens sunum etc. en assimilation av rotens med ändelsens vokal forsiggått, så att utveckligen varit sunum > sonum (genom inträngande av den a-omljudda vokalen från andra kasus) > sunum (genom assimilation). Enligt min åsikt bör frågan besvaras nekande, eftersom mellanformerna sonum etc. icke torde kunna påvisas såsom ensamt rådande under någon äldre period av fornöstgötskan. Det är därför enklast och riktigast att antaga, det sunum etc. alltjämt bibehållit rotens u-ljud, ehuru den omständigheten, att orden hade kort rotstavelse och i andra stavelsen ett u, bidrog till att bevara detta rotens u-ljud, så att det icke genom analogi-invärkan ersattes av det i andra kasus brukliga o. Att den gamla växlingen någon gång kvarlevat utan nyssnämnda stöd visa väl emellertid lof, olovandis, trolova: dat. luui; koma: kumi”.

Här framhåller jag alltså uttryckligen, att den av mig iakttagna regelbunda växlingen kona: kunu, son: sunum beror icke blott på a-omljudsförhållandena, utan att även en annan faktor spelat med, nämligen att orden hade kort rotstavelse, och att alltjämt u fanns kvar i ändelsen.

Redan året därefter (1889) framställde jag en likartad uppfattning av den fsv. växlingen koma: pres. konj. kumi, part. kumin. Sedan Per Åström i Sv. landsmålen VI nr. 6 s. 41 uttalat den åsikten, att i Degerforsmålet part. skotin etc. blivit till skuti[n] etc. och ställt detta i samband med ordens kortstavighet och ultimas i-ljud, yttrar jag i Arkiv nf. II (1889-1890) s. 14:

"Åström anser emellertid, att i Degerforsmålet den omständigheten, att ultima innehöll i-ljud (ej t. ex. o-ljud) positivt bi

dragit till att åt roten giva u-ljud även i sådana ord som part. skuti 'skjuten' (numera även skute). Om därmed menas, att i-ljudet skulle hava vållat en rent mekanisk utveckling skotin > skutin, så tror jag ej, att A:s uppfattning är riktig. Förekomsten av i har väl endast vid valfrihet mellan de sedan gammalt brukliga formerna skotin och skutin givit utslag till förmån för den senare (och detta är väl även Å:s mening). Detta får bekräftelse av rspr. Under det att fsv. hade brutin: brotin, flutin: flotin, frusin: frosin, burin: borin, skurin: skorin etc., har nysv. rspr. bevarat endast uformerna, och även fsv. (Östg.-lagen) har kumi (pr. konj.), kumin, kumit, men kombær, koma (jmf. Kock anf. st.)".

Jmf. även mitt uttalande härom i Ark. nf. V, 245.

Både H. och jag anse således, att o-ljudet i kona, koma etc. beror på a-omljud av u, och att det dialektiska genomförandet av u i gen. kunu, pres. konj. kumi och part. kumin står i kausalsamband så väl med ordens kortstavighet som med ändelsevokalerna u, i i ultima.

Olikheten mellan H. och mig ligger blott i följande:

Enligt H. hade på ett något äldre språkstadium o-vokalisationen alldeles genomförts i kona, konu och i koma, komi, komin; därefter övergingo antar han nämnda anledningen ljudlagsenligt konu till kunu, komi komin till kumi kumin.

av den

Enligt min uppfattning åter hade i de i fråga varande dialekterna o-vokalisationen aldrig fullständigt genomförts; man hade alltså på ett något äldre språkstadium jämte den strängt ljudlagsenliga gen. kunu även konu (med o analogiskt från nom. kona), jämte den strängt ljudlagsenliga pres. konj. kumi även komi (med o analogiskt från koma) och jämte det ljudlagsenliga part. komin även kumin (med u analogiskt från pres. konj. kumi etc.). Vid denna växling kunu konu, kumi komi etc. och vid val mellan dessa former vållade ordens kortstavighet i förening med ultimas u- och i-ljud, att u-vokalisationen (i kunu, kumi, kumin) blev den segrande.

Ehuru olikheten mellan våra åsikter icke är stor, vill

jag framhålla företrädet hos min uppfattning.

Alla äro ense om att man i former sådana som gen. sg. kunu, dat. pl. sunum, pres. konj. kumi på ljudlagsenlig väg aldrig kunnat få o. Vidare är det ett faktum, som ingen förnekar, att vissa urkunder (såsom ÖGL.) använda gen. sg. kunu, dat. pl. sunum, pres. konj. kumi i motsats till kona, sonason, koma i samma urkunder.

Då är det avgjort enklare att (med mig) antaga, att de gamla formerna gen. kunu, sunum, kumi aldrig blivit (fullständigt) undanträngda, än att (med Hultman) antaga, att de gamla formerna gen. kunu, sunum, kumi först på analogisk väg blevo till konu, sonum, komi, och att senare dessa analogiskt uppkomna former å nyo övergingo till kunu, sunum, kumi.

Med sina teorier nödgas H. dessutom att förklara penultimas u-ljud i t. ex. isl. sunum och i fsv. sunum på olika sätt. I isl. sunum skulle det kvarstå sedan gammalt, i fsv. sunum skulle det förklaras genom en utveckling sunum > sonum (på analogisk väg) > sunum.

Däremot är det naturligtvis tämligen likgiltigt, om man säger, att en ljudlagsenlig tendens gjort sig gällande, enligt hvilken vid en växling o:u (alltså vid valfrihet mellan o:u) u valdes i kortstaviga ord framför u, i i följande stavelse eller om man säger: under det att man hade en växling o:u i en mängd former, genomfördes en ljudlag, enligt hvilken i dem o blev till u i kortstaviga ord framför u, i i följande stavelse 1).

1) I detta sammanhang tillåter jag mig nämna, att Prof. Hultman på ett annat ställe i sin avhandling om Hälsingelagen polemiserar mot mig, emedan han ej synes hava beaktat, att jag framställt samma ljudlag, som han förfäktar.

I avhandlingen Historiska bidrag till svensk formlära (1898) i Sv. landsm. XV nr 5 framhöll jag s. 40 f. att, eftersom ord med hiatus efter rotvokalen i det nordiska fornspråket ljudlagsenligt hade akc. 1 (Kock i Ark, nf. X, 213 ff.), utvecklingar sådana som fsv. nom. pl. skoar > sko(r), gen. och ack. pl. skoa > sko, gen. sg. byar > by, nom. pl. broar >bror, nom. pl. møar> mør, pres. konj. sai > sa äro fullt ljudlagsenliga: de bero på att orden hade

Även därutinnan finnes en likhet mellan Hultmans och min uppfattning av a-omljudsfrågan i fornsvenskan, att vi båda anse, att de invid u stående konsonanterna spelat en roll. Dock är den roll, som H. vill tillmäta konsonantljuden oftast en annan än den, som jag ansett mig kunna tillerkänna dem.

Emellertid är olikheten mellan Hultmans och min åsikt om a-omljudet i fornsvenskan ändå synnerligen stor. Denna olikhet kan framför allt karakteriseras sålunda: Enligt min och väl även alla andra forskares uppfattning hava ursprungligen samma a-omljudsregler tilllämpats i fornsvenskan som i de västnordiska språken, och detta av den självklara anledningen, att vi fattat a-omljudet såsom en urnordisk (eller ännu äldre) företeelse.

hiatus samt akc. 1 med levissimus på den följande vokalen. Jag tillägger på anf. st. i Sv. landsm., att även vokalförlusten i sådana fsv. ord som boa >bo, sea se etc., nom. pl. mask. grai(R) > gra etc., 1. pl. pres. seom> sem etc., dat. pl. skyom> skym etc. skulle kunna förklaras på samma sätt, ehuru i dessa senare analogi-inflytande är möjligt.

Nu söker H. s. 176 f. visa, att ändelse vokalen i hiatus ljudlagsenligt förlorats i gen. byar > by, inf. flya >fly etc. med akc. 1, och han och jag äro alltså på denna punkt (i allt väsentligt) av samma uppfattning.

Jag tillägger att jag nämnt detta ingalunda för att på minsta sätt klandra, att Prof. Hultman förbisett mitt uttalande om denna sak, ett förbiseende, som naturligtvis var ytterst lätt.

Här må nämnas, att även den västnordiska förlusten av en infortisvokal omedelbart efter en annan likartad eller snarlik vokal utan tvivel står i samband med akc. 1 i ord med hiatus. När t. ex. ack. sg. fem. grāa blir grā, dat. sg. trēi blir trē etc., så beror detta därpå, att orden hade (ljudlagsenligt) akc. 1 med levissimus på ultima, och att de två sammanstötande vokalerna voro lika eller snarlika. Utvecklingen har varit väsentligen likartad i t. ex. isl. dat. grāum > gró̟um > gró̟m, och orsaken har varit densamma. Däremot förloras (normaliter) i de västnordiska språken icke infortisvokalen vid hiatus, om vokalerna äro olika (dat. sg. búi etc.).

På östnord. språkområde har utvecklingen säkerligen varit den, att först vid hiatus ultima-vokalen ljudlagsenligt förlorades i ord av typen ack. sg. fem. grāa > grā (i överensstämmelse med förhållandet i de västnord. språken; denna utveckling kan vara samnordisk), och att senare vid hiatus ultima-vokalen ljudlagsenligt förlorades i ord av typen gen. sg. býar>bý.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVI, NY FÖLJD XXII.

9