Hultman åter menar, att högst olikartade urnordiska ljudlagar tillämpats (vid inträdandet av a-omljudet på u) i fornsvenskan å den ena sidan och i de västnordiska språken å den andra. Ja, han anser till och med, att högst olikartade urnordiska ljudlagar vid a-omljudets inträdande gjort sig gällande även i de olika fornsvenska landskapen. Ja än mer även i olika dialekter inom samma landskap. Men trots detta menar han ändå, att a-omljudet skulle vara en "urnordisk" företeelse 1).

Det ligger uppenbarligen en motsägelse i denna uppfattning.

Innan jag närmare belyser detta, skall jag emellertid i stora drag söka redogöra för H:s åsikt om a-omljudet i fornsvenskan och anföra en och annan av hans regler. Reglerna äro nämligen så många, att de svårligen kunna här utförligt refereras.

Själv gör H. s. 330 en sammanfattning av sina åsikter på följande sätt:

"1) På svensk botten liksom på västnordisk (s. 215) har kort u utom i vissa undantagsfall undergått a-omljud, ifall följande stafvelse innehållit omljud värkande vokal.

2) Framför vissa konsonanter och konsonantgrupper har något a-omljud icke inträdt. Dessa konsonanter och konsonantgrupper äro icke fullt desamma i svenskan som i västnordiskan. Den förra har nämligen å ena sidan dialektiskt låtit u undergå omljud äfven framför urnord. intervokaliskt kort m. Å andra sidan har den i flere eller färre dialekter bevarat det oomljudt jämväl framför urnord. 1. dentalt + konsonant, 2. kakuminalt + labial explosiva 1. spirant, 3. kakuminalt + konsonant annan än labial explosiva 1. spirant, 4. explosiva 1. spirant + likvida 1. nasal, 5. geminerad tonande explosiva, 6. geminerad tonlös explosiva, 7. in

1) Det kan nämnas, att Hultman tidigare uttalat en i huvudsak helt annan uppfattning av växlingen västnord. o: fsv. u, nämligen i Finländska bidrag till svensk språk- och folklifs-forskning (1894) s. 120 noten. Här yttras bland annat: "På grunder, som jag i annat sammanhang skall framlägga, anser jag, att den som bekant ytterst vanliga motsättningen öno. u : vno. o i de flesta fall icke är att härleda ur urgerm. a-omljudsväxling, utan beror på öfvergång af kort o till u enl. särskilda ljudlagar, värksamma i större eller mindre delar af det öno. språkområdet".

tervokaliskt kort 1, 8. intervokalisk kort labial spirant, 9. intervokalisk kort explosiva 1. icke-labial spirant. Framför somliga af dessa konsonanter och konsonantförbindelser har dock i en del dialekter eller i alla u förblifvit oomljudt blott såvida den omljud värkande vokalen synkoperats.

3) Uti vissa svenska dialekter tyckes dessutom ett föregående (dentalt?) 7 hafva skyddat u mot a-omljud dock icke i dem alla i det fall att u efterföljdes af v-ljud”.

Jag är övertygad om att jag ej gör mig skyldig till någon överdrift, när jag säger, att dessa regler äro utomordentligen komplicerade. Och om vetenskapen har till sin uppgift att skänka en "förenklad kunskap", så torde de knappast hava riktat vetenskapen.

Själv yttrar H., att de konsonanter och konsonantgrupper, framför hvilka något a-omljud icke inträtt, ej äro "fullt de samma" i svenskan som i de västnordiska språken.

Jag menar, att den riktiga karakteriseringen av detta hans resultat är, att det skulle (enligt hans uppfattning) finnas en högst betydlig olikhet mellan svenskan å ena sidan och de västnord. språken å den andra.

Låt oss blott med exempel i någon ringa mån åskådliggöra, hvad H:s sammanträngda regel i själva verket innebär.

I de västnord. språken skulle ljudlagsenligt intet a-omljud hava inträtt i ord av typen *kuma etc. (ehuru koma enligt H. på analogisk väg fått o). I svenskan fick man däremot (dialektiskt) a-omljud i dylika ord: *kuman >

koma etc.

I de västnord. språken inträdde enligt H. a-omljudet ljudlagsenligt i ord av följande typer, under det detta omljud ljudlagsenligt skulle hava uteblivit "i flere eller färre svenska dialekter":

1. Västnord. kollr etc. - fsv. däremot kulder 'topp' etc. fsv. däremot gulf etc.

2. Västnord. golf etc.

Västnord. stolpi etc.

3. Västnord. folk etc.

Vidare skulle a-omljudet ljudlagsenligt hava genomförts i västnord. lof etc., men i vissa fsv. dialekter skulle ett föregående (dentalt) 7 hava skyddat u mot a-omljudet, så att man finner fsv. luf etc.

Nu är att framhålla, att åtskilliga av dessa ganska många kategorier innehålla en hel mängd ord. Det är således ingalunda fråga om någon mindre ljudlagsenlig dialektolikhet mellan de västnord. språken å ena sidan och fornsvenskan å den andra, utan dessa enligt H. ljudlagsenliga dialektolikheter skulle hava influerat på massor av språkets ordförråd.

Vidare måste man besinna, vid hvilken tid dessa ljudlagsenliga differentieringar av de västnordiska språken å ena sidan och fornsvenskan å andra skulle hava gjort sig gällande.

Fordom antog man som bekant allmänt, att a-omljudet var en urgermansk företeelse. Om detta hade varit händelH. framhåller detta själv sen, hade det naturligtvis varit otänkbart, att de här diskuterade olikheterna mellan de västnord. språken och fornsvenskan skulle kunnat återföras på dialektala ljudlagar vid a-omljudets första genom

förande.

Men i själva verket ställer sig saken på väsentligen samma sätt, när man med mig och Hultman antar, att aomljudet inträdde på urnord. tid.

Redan i guldhornsinskriften hava vi ju exempel på aomljudet på u (horna). Denna inskrift tillhör de älsta urnordiska inskrifterna, och H. torde datera den till omkring år 300.

I fall H:s förklaring av motsatsen mellan de synnerligen många västnord. orden med o och de motsvarande fsv. orden med u (västnord. golf: fsv. gulf etc. etc.) vore riktig, så skulle alltså redan i en så avlägset liggande språkperiod som före år 300 en högst betydlig, ljudlagsenlig dialektsplittring hava inträtt, i det att de västnord. språken gingo sin väg, fornsvenskan (de östnord. språken) däremot sin.

Naturligtvis vill ingen språkman urgera, att under den "urnordiska" tiden språket över hela Norden i den meningen var en enhet, att absolut inga smärre olikheter skulle hava funnits inom detta geografiskt vidsträckta område: som bekant tala aldrig ens två individer absolut samma språk.

Men jag betvivlar mycket, att H. skall utan de allra mest bindande skäl kunna övertyga lingvisterna om att dialektsplittringen i Norden redan före år 300 var så högst betydlig, som hans hypoteser förutsätta. Och, så vitt jag förstår, hava dylika bindande skäl på intet sätt förebragts.

I fall de av Hultman framställda hypoteserna vore riktiga, vore för övrigt språkmannens tal om en "urnordisk" (= för hela Norden gemensam) språkperiod oberättigad, eller åtminstone skulle det bliva nödvändigt att förlägga den "urnordiska språkperioden" vida längre tillbaka i tiden, än vi nu bruka göra till en långt, långt avlägsen period, från hvilken alldeles inga inskrifter finnas.

Men saken ställer sig ännu vanskligare, när man drager ut konsekvenserna ur H:s hypoteser till förhållandena inom de olika fornsvenska landskapens dialekter och till förhållandena inom de olika dialekterna i ett och samma landskap.

Enligt H. s. 331 skulle språket i textkodex av Östgötalagen vara att karakterisera på följande sätt:

"Bland de omfångsrikare urkunderna är textkodex af Östgötalagen kanske den, hvars språk i afseende å a-omljudet af u visar den största homogeniteten. Så vidt af exemplen i densamma kan ses, har i dess dialekt eller rättare dialekter u genomgående förblifvit oomljudt framför kort explosiva 1. icke-labial spirant (s. 326), framför kort 7 (s. 269), framför dent. + konsonant (s. 237), framför gemin. tonande explosiva (s. 247) samt framför explosiva 1. spirant + likvida 1. nasal (s. 246). Däremot har omljudet icke uteblifvit framför kort m (s. 292); ej häller framför kakum. + konsonant annan än lab. explos. 1. spir. (s. 242 ff.). Framför kort labial spirant har det uteblifvit, ifall den omljud värkande vokalen synkoperats, men inträdt, ifall den kvarstått (s. 293 ff.). Härutinnan öfverensstämma med Östgötalagens dialekter alla öfriga, hvilkas behandling af u i denna ställning de undersökta urkunderna belysa (utom i ett speciellt fall en af Cod. Bureanus' dialekter, hvarom se s. 299 och här nedan); vi kunna därför i det följande förbigå densamma”.

Däremot skulle förhållandena i äldre Västgötalagen enligt H. s. 335 vara dessa:

"Äldre Västgötalagen använder i regeln former, hvilkas vokalisation förutsätter, att a-omljud egt rum framför kort explosiva 1. icke-labial spirant, ifall ändelsevokalen kvarstått, men icke i fall den synkoperats (s. 328 f.), äfvensom framför dent. 7+konsonant (s. 238). Den använder uteslutande sådana, som antyda a-omljud framför kort 7, såväl där ändelsevokalen synkoperats som där den kvarstått (s. 268), framför gemin. tonande explosiva (s. 247), framför explosiva 1. spirant + likvida 1. nasal (s. 246), framför kakum. 1+konsonant annan än lab. explos. 1. spir. (s. 242 f.) och framför gemin. tonlös explosiva (s. 248 f.), men uteblifvande af omljudet framför kakum. 1+ labial explosiva 1. spirant (s. 239 f.). Framför kort m har enligt dess vittnesbörd omljudet dels uteblifvit dels utan tvifvel i en annan dialekt egt rum (s. 293). Alternativt och jämförelsevis sällan förekomma former tydande på att i någon dialekt omljud inträdt framför kort explosiva 1. icke-labial spirant jämväl i det fall att den omljud värkande vokalen synkoperats (s. 328). Undantagsvis spåras slutligen äfven icke-omljud framför dent. + konsonant (s. 238)".

Alltså skulle en högst betydlig ljudlagsenlig olikhet finnas mellan Östgöta-dialekten och Västgöta-dialekten, och denna ljudlagsenliga olikhet skulle gå tillbaka till tiden före år 300.