Imágenes de páginas
PDF
EPUB

Exempelvis skulle enligt H. följande former vara de ljudlagsenliga i äldre Västgötalagen och i Östgötalagens textkodex 1):

[merged small][merged small][merged small][merged small][ocr errors][merged small][ocr errors][ocr errors][ocr errors][ocr errors][ocr errors][ocr errors][merged small][ocr errors][merged small][ocr errors][merged small]

Man bör besinna, att hvart och ett av dessa såsom exempel anförda ord representerar en hel, stundom talrik ordgrupp.

Det är emellertid ingalunda blott fornvästgötskan och fornöstgötskan, som H. på detta sätt behandlar. Han söker även vid a-omljudets inträdande konstatera en mängd olikheter mellan dialekterna i andra trakter, hvilka olikheter skulle vara ljudlagsenliga och hava uppstått under en mycket tidig urnordisk period.

Men, som sagt, även växelformer inom en och samma urkund vill H. i regeln eller åtminstone ytterst ofta återföra på olika dialektolikheter, som skulle återföras till urnordisk tid.

Bland många må blott ett par exempel nämnas.

H. resonnerar s. 299 st. 1 nfr. om huru vokalisationen i verbet lova (luva) i Cod. bur. bör förklaras. Ordet har i denna urkund nästan alltid o (28 ggr), blott två ggr u (en gång inf. luua, en gång 3. sg. pres. luuar). Straxt ser H. här ett spår av en urnordisk ljudlag. "Man kan ej rar han undgå att i dem (dvs. i de två exemplen luua, luuar) se ett stöd för . . . . satsen, att i någon dialekt, som påvärkat nämnda urkund, urgerm. kort u efter 7 ljudlags

[ocr errors]

ytt

1) Alla dessa exempel äro icke påvisade i båda urkunderna, men de exemplifiera dock, så vitt jag förstår, fullt troget H:s s. 331 stycket 2 och s. 335 stycket 4 framställda regler.

2) Enligt H. s. 335 har framför kort m enligt äldre Västgötalagens vittnesbörd omljudet dels uteblifvit, dels "utan tvifvel i en annan dialekt" egt rum.

enligt fortsatts af u, äfven om nästa stafvelse innehållit aomljud värkande vokal".

Enligt min uppfattning är det avgjort oriktigt att på grund av ett så ytterst ringa material vilja sluta sig till att skilda "urnordiska dialekter" reflekteras i en och samma relativt unga handskrift.

Såsom ytterligare exempel på huru komplicerade regler H. uppställer, och huru många olika dialektiska inflytelser från urnord. tid inom en och samma urkund han antager, tillåter jag mig att (utan bemötande och med uteslutande av hans hänvisningar till andra ställen i hans arbete) meddela hans huvuduppfattning av förhållandet i Codex bureanus (s. 333 f.):

[ocr errors]
[ocr errors]

"Till Östgötaurkunderna plägar också Cod. Bureanus räknas, om ock skälen härför äro ingenting mindre än bindande (jfr. bl. a. Ottelin, Stud. öfver Cod. Bur. I s. 3). Urkunden nyttjar konsekvent eller nästan konsekvent former, som antyda å ena sidan, att a-omljudet uteblifvit ändelsevokalen må hava synkoperats eller kvarstått framför kort explosiva 1. icke-labial spirant, äfvensom framför dent. + konsonant, framför kakum. 1+ labial explosiva 1. spirant och efter 7, åtminstone där vokalen efterföljdes af gemin., tonlös explosiva eller af explosiva 1. spirant + annan explosiva 1. spirant; å andra sidan, att a-omljud inträdt framför kort 7 i det fall att ändelsevokalen kvarstått, samt framför kakum. + konsonant annan än lab. explos. 1. spir. Framför explosiva 1. spirant + likvida 1. nasal, framför kort m samt mellan och v-ljud+kvarstående omljud värkande vokal hafva enligt urkundens vittnesbörd dess dialekter behandlat u olika, så att det dels omljudts, dels icke. Vid sidan af den ofvan omtalade normala behandlingen framför kort explosiva 1. icke-labial spirant och framför kakum. 7 + konsonant annan än lab. explos. 1. spir. spåras dessutom alldeles undantagsvis en afvikande: omljud i den förra ställningen, icke omljud i den senare”.

För att förklara en växling sådan som stulpe (4 ggr): stolpe (3 ggr) i textkodex av Östgötalagen yttrar H. s. 331 st. 2: "Men i fråga om ord med kakuminalt + labial explosiva.... efter vokalen komma två skilda behandlingssätt till synes [dvs. i ÖGL:s textkodex], tydligen representerande olika dialektskiftningar: a-omljudet har dels egt rum, dels

icke". Alltså skall enligt H. Östgötalagens stulpe med u vara att återföra på en urnordisk dialekt, där a-omljudet ljudlagsenligt förhindrades av ljudgruppen lp, under det att stolpe med o i samma urkund borde återföras på en annan urnordisk dialekt, där a-omljudets inträdande icke hindrades av lp. Och ändå menar H. s. 331, att denna skrift bland större urkunder visar "den största homogeniteten" beträffande a-omljudet.

Även växlingen o:u i det i äldre Västgötalagen anträffade somar: -sumars menar H. s. 293 böra återföras på skiljaktiga urnordiska dialekter, där u framför m ljudlagsenligt behandlats på olika sätt.

Jag vågar tro att, även om någon möjligen skulle vara benägen att ansluta sig till vissa andra bland H:s teorier, alla skola rygga tillbaka för dessa konsekvenser.

För visso är jag den förste att erkänna, att flera olika dialekter framträda i fornsvenskan. Redan i min skrift Fsv. ljudlära II (1886) s. 489 ff. hade jag tillfälle att med styrka framhålla detta vid nämnda tid ytterst litet beaktade förhållande. Vidare är det klart, att dialektblandning framträder i en mängd fornsvenska urkunder.

[ocr errors]

Men spörsmålet är detta: är man verkligen berättigad att konstatera skilda urnordiska dialekter, hvilkas olika ljudlagar direkt skulle avspeglas i en fornsvensk urkund från c. 1300-1350, nästan så snart man i en dylik anträffar den växlande vokalisationen o:u i samma ord?

Så vitt jag förstår, måste detta spörsmål avgjort besvaras nekande.

Här som annars bör inom språkvetenskapen liksom inom andra vetenskaper den fundamentalsatsen tillämpas, att man måste söka på så nära håll som möjligt förklara hvarje företeelse. Men att återföra nästan hvarje växling ou i en handskrift från c. 1300-1350 till skilda urnordiska dialekter, är dock ingalunda att tillämpa denna sats.

De här anförda exemplen, för hvilkas förklaring H. nödgas antaga skilda urnordiska dialekter, kunna, så vitt jag ser, på mycket enklare sätt uppfattas.

Den s. 135 nämnda växlingen loua: lona(r) i Cod. bur. bör förklaras sålunda.

I ÖGL., hvars språk i många avseenden står språket i Codex bureanus nära, böjer man lof: dat. luvi. Detta är den fullt ljudlagsenliga böjningen, eftersom intet a-omljud skulle inträda i dat. sg., och denna böjning har bibehållits, emedan luvi är kortstavigt och har i i ultima. Även vissa former av verbet lova (luva) skulle ljudlagsenligt sakna a-omljud (pres. konj., 1. och 2. pl. pres. ind. och imperat.), och emedan verbet var kortstavigt, borde i de nämnda formerna med u, i i ultima det ljudlagsenliga u-ljudet upprätthållas eller segra (i luvum, luvi, luvin). Då man nu även i Cod. bur. finner en växling sådan som koma: part. kumin etc., så visar detta, att även språket i denna skrift (liksom språket i ÖGL.) hade tendens att i kortstaviga, tvåstaviga ord med u, i i ultima använda u (ej o) i rotstavelsen. Under dessa förhållanden bero naturligtvis de i Cod. bur. blott en gång hvardera anträffade skrivningarna luua, luuar på inflytande från verbalformerna luvi, luvin, luvum och från motsvarande substantiv-form dat. sg. luvi.

I stället för att med H. anlita hypotesen om skilda urnordiska dialekter för att förklara växlingen stulpe: stolpe i ÖGL., förklarar jag växlingen helt enkelt så, att ljudlagsenligt den urnord. nom. *stulpa blev stulpe, men den urnord. obl. kasus *stulpan blev stolpa, hvarefter u och o senare genom analogi-inflytande kunde användas i hvilken kasus som hälst 1).

[ocr errors]

1) H:s teoretiska resonnemang s. 234 f. om sannolikhet resp. icke-sannolikhet för utjämningar inom ett formsystem ett resonnemang, hvartill han senare upprepade gånger hänvisar lägger ingalunda hinder i vägen för detta antagande. Utan att vilja bestrida det delvis tänkvärda i H:s

Växlingen somar: sumar (-sumærs) i VGL. I är ej häller att direkt återföra på skilda urnord. dialekter, utan såsom jag redan s. 110 framhållit, förklaras den helt naturligt därav, att a-omljudet överhuvud i Norden först sent genomfördes i ljudgruppen -um-. Därvid blev (vid böjningen SumarR sumraR) nom. sg. sumarR till somark, under det att sumrar etc. (liksom dat. sumre) bibehöll u. Sedan skedde utjämning.

[ocr errors]

Av ovan anförda orsaker mycket annat att förtiga anser jag de av Hultman framställda hypoteserna till förklaring av växlingen ou i fornsvenskan icke vara antagliga.

I motsats till H., som vill återföra nästan all växling ou i fornsvenskan till olika urnordiska dialektiska ljudlagar, verksamma vid a-omljudets inträdande under den älsta urnordiska tiden, söker jag i Beiträge XXIII, 526 ff. förklara växlingen ou i fornsvenskan (och isländskan) väsentligen genom faktorer, som varit verksamma i relativt sen tid. Särskilt söker jag visa, att vid valfrihet mellan ou vissa konsonantljud resp. konsonantgrupper gynnade o, andra åter u. På urnord. tid fick man t. ex. av nom. ack. sg. *wurda 'ord', *buda 'bud' genom a-omljud *worda *boða, under det att nom. ack. pl. *wurdu, *buðu alltjämt bibehöllo penultimas u-ljud. Sedan dessa former genom förlust av ändelse-vokalerna blivit till nom. ack. sg. orð, boð: nom. ack. pl. *urð, buð, så gynnade ljudgruppen supradentalt r+ð vid valfrihet o, men ett föregående labialt b- däremot u 1). Till följe härav finner man t. ex. i Upplandslagen orp (ej *urp), men bup (ej bop).

[ocr errors]

teoretiska resonnemang, vill jag framhålla, att trots alla teorier erfarenheten dock är och förblir den bäste läromästaren. Det synes mig, som om H. ej alltid låtit sig tillräckligt vägleda av erfarenheten, när fråga är om dessa spörsmål.

1) I Svensk ljudh. II, s. 56 visar jag, att även det relativt länge kvarstående u i den kortstaviga nom. ack. pl. *buđu etc. härvid spelat en roll.

« AnteriorContinuar »