Imágenes de páginas
PDF
EPUB

[ocr errors]

Ad

Ericus Falck (scarensis): En kort vnderwijsning (Sthlm. 1558). 300 sid. Kortst. ord: sup. bliffuit, driffuit, begiffuit, (före-, vth-, öffuer-)giffuit (16 ggr.), (be-)scriffuit (2 ggr.), brutit, (vppå-)bud(h)it (3 ggr.), skutit, framdraghit, (vp-)tag(h)it (4 ggr.), warit (24 ggr.). Part. giffuit (7 ggr.), (be-)scriffuit (19 ggr.), (för-, på-)bud(h)it (4 ggr.), borttaghit. jektiviska ord: mykit (alltid -it). Långst. ord: sup. hållet (2 ggr.), förståndet, förbundet, kunnet (6 ggr.), förnummet, (be-, vth-)kommet (3 ggr.), wordet. Part. (för-)hållet (2 ggr.), förståndet (5 ggr.), gånget, bundet, funnet, wordet, förlåtet (3 ggr.), vplåtet. Adjektiviska ord: eghet (4 ggr.), huilket 1. hwilket (31 ggr.), alzintet, intet (40 ggr.), litet. - Undantag: sup. (för-)budhet (2 ggr.) samt latet (2 ggr.), vthtaghet, waret (5 ggr.) och part. taghet med a i stammen. De långst. ord, som mot regeln ändas på -it, äro jämförelsevis talrika: sup. hallit, hållit, fallit, holpit, vndfångit (3 ggr.), bekommit, förlåtit; part. förståndit (2 ggr.), vndfångit (2 ggr.), vthkommit och efterlåtit. Dessutom ändas eghit (6 ggr.), hwilkit (6 ggr.) och intit (2 ggr.) på -it.

[ocr errors]

Även i skrifter av Peder Swart torde åtminstone spår av denna sena vokalbalans kunna iakttagas. I Sanferdige suar på någhre stycker uthi then Danske Crönicke (1558, de sista sidorna äro präntade) råder nämligen följande växling. Kortst. ord: bliffuit (2 ggr.), giffuit (2 ggr.), lughit, skurit, forbudit, tag(h)it (3 ggr.), läsit, sworit, warit (10 ggr.). Dessutom förekomma rimflätningarna lughit: sughit, brutit: åtnutit, brutit: nutit, budit: sudit, burit : skurit; (för-)mykit har alltid -it utom en gång (mycket) i den präntade delen. Långst. ord: hallet, hållet, holpet, drucket, brustet, hugget, kunnet (2 ggr.), förwunnet, tuonget, gånget, ståndet, (be-)kommet (6 ggr.), förnommet igenkommet; litet, intet, hwilket, eget. Undantagen äro dock ganska talrika: bliffuet, beslutet, brutet, struket, draget, förtaget, waret (7 ggr.), förgätet. Ord, i vilka stammens i övergått till e, ändas på -et: welet (3 ggr.), weket.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVI, NY FÖLJD XXII.

[ocr errors]
[ocr errors]

2

Långst. ord med -it äro (be-)kommit (2 ggr.), ståndit, låtit, eghit (4 ggr.) samt ståndit gångit, som rimma med varandra. Sådana former, i vilka -it eller -et uppenbarligen betingats av rimnöd, såsom latet forhatet, uthdraget haffuet (= haffua et), suoret: forloret hava ej medtagits.

Om språket i denna skrift får anses representera Peder Swarts eget språkbruk (i motsats mot skrivarnas), torde sålunda vokalbalans av honom hava iakttagits vid fördelningen av -it och -et i sup. och part. neutr. I Peder Swarts krönika är dock växlingen mellan dessa ändelser mera oregelbunden. Det ursprungliga förhållandet kan dock här hava störts vid nedskrivningen genom inflytande från skrivarnas individuella språkbruk. Det är dock ovisst, om vokalbalans verkligen tillämpats av Peder Swart själv. Krönikan föreligger nämligen i ett manuskript, skrivet med tre olika handstilar, "och försett med ändringar, vilka svårligen kunna härröra från någon annan än själve författaren" (Klemming). Även av Peder Swarts Ährapredikning finnes ett original eller konceptexemplar, som är skrivet med trenne olika handstilar, A, B och C, samt är försett med ändringar av samma hand, som skrivit stilen A. Denna stil är identisk med den, som använts vid rättelserna i krönikan, och den härrör därför troligen från författaren själv 1).

I Ährapredikning 2) är frekvensen av ändelserna -it och -et i sup. och part. neutr. ej densamma i de delar, som nedskrivits med stilen A, som i dem, vilka äro skrivna med B eller C. I de delar, som äro skrivna med stilen A, är -et den vanliga ändelsen både i långst. och kortst. ord: bescreffwet, draget, wederfaret, waret (5 ggr.), wetet, hollet, funnet,

1) Av en anteckning på den handskrift, som av Klemming lagts till grund för hans upplaga av Peder Swarts krönika, framgår ock, att det är just stilen A, som Klemming anser vara författarens egen.

2) Då denna skrift excerperats direkt från manuskriptet, är det möjligt, att ett eller annat exempel förbisetts.

-

christet, huilket, litet. Mykit (5 ggr.) har däremot it. I de anmärkningar, som förekomma i margen, träffas dock även formerna huilkit och intith med i i ultima. I den del, som skrivits med stilen B, äro i-formerna förhärskande: giffuit, tilbudit, warit (5 ggr.), kommit (2 ggr.), förnumit, bun-. dit, men därjämte även bleffuet, förnumedt, wthulpet; (för-) mykydt (3 ggr.) har genom vokalharmoni y i ultima. — I den återstående delen av denna urkund, skriven med stilen C, verkar vokalbalans. Kortst. ord: sup. giffuit, driffuit, förgätit, warit (12 ggr.); part. giffuit. Långst. ord: sup. hollet, (vt-)hulpet (2 ggr.), kunnet (2 ggr.), låtet (2 ggr.); part. kommet. Adjektiviska ord: eget, inthet, hwilket, litet, vilka alltid hava -et. - Undantag: sworet, hollit samt dräffuet, i vilket ord stammens i övergått till ä; benumit, förnumit och förnumet skrivas med enkelt m, varför ultimas i kan vara ljudlagsenligt. I mykyt (5 ggr.) och mykyd har genom vokalharmoni ändelsens i övergått till y.

Om stilen A härrör från Peder Swart själv, torde sålunda den vokalbalans, som kan spåras i hans skrifter, tillhöra en av skrivarnas språk.

Till första gruppen höra även Abraham Angermanni skrifter. I Förspråket (57 sid.) till Vtlegning på Propheten Daniel (Wittemberg 1592) förekomma följande former. Kortst. ord: sup. bidit, (be-)giffuit (3 ggr.), tilbudit, förfarit, taghit. Part. föregiffuit, (om-)scriffuit (3 ggr.). Adjektiviska ord: mykit (7 ggr.). - Långst. ord: sup. (fram-)hollet (3 ggr.), woldet, bijstondet, förbundet, kunnet, kommet. Adjektiviska ord: huilket (7 ggr.), intet (7 ggr.), litet, christet. Undantag: beslutet, dräpet, waret; hollit, wedergollit, gångit, låtit samt huilkit och egit (4 ggr.). Även welet har -et.

[ocr errors]

I alla dessa skrifter ändas part. mask. och fem. i regel på -en. Ändelsen -in förekommer dock även, men nästan uteslutande i ord med kort rotstavelse. (I Ben. Olais läkarebok träffas dock kommin, hulpin (2 ggr.), bulin, swollin, löpin

(mjölk). Mykin har hos honom alltid -in. Även i vissa delar av Olai Petri's krönika ändas någon gång part. mask. av långst. ord på -in). Det framgår härav, att vokalbalans även här reglerat fördelningen av i och e på ett något tidigare stadium av språkets utveckling. Den allmänna försvagningen av ändelse vokalerna har emellertid framskridit längre framför - än framför -t, som bidragit att konservera ändelsens vokal (jfr. Kock, Fsv. Ljudlära sid. 277). Ganska talrika äro dock formerna på -in ännu i Gustav Vasas bibel (1541), och i Josua bok regleras till och med växlingen -in-en av lagen för vokalbalans. Exemplen äro dock få och dessutom föga bevisande, eftersom i alla de kortstaviga part. mask., som förekomma, stammens vokal är i. Kortst. ord: bliffuin, spilgiffuin, riffuin, scriffuin samt mykin. Långst. ord: befunnen, fallen, kommen, nedhergången, worden (2 ggr.), hwilken (13 ggr.), hwarken (2 ggr.), ingen (5 ggr.).

Fremlingomen, antingen och galenskap hava ljudlagsenligt -en. Andra pers. plur. av verb ändas alltid på -en, t. ex. I giffuen, haffuen, gören m. fl. Förmodligen hade n i dessa former en mera dental kvalitet än i part. mask., som ursprungligen ändats på -inn (jfr. Kock, En form av vokalbalans etc. s. 10 f. och där citerad litteratur). Möjligen kan ock ändelsen it i part. neutr. hava bidragit att konservera ändelsens vokal i part. mask. - I de övriga, särskilt granskade delarna av denna skrift äro dock in-formerna ej så talrika i förhållande till dem, som ändas på -en. I de båda företalen förekomma i kortst. ord endast 7 -in mot 6 -en och i Romarbrevet likaledes 7 -in mot 9 -en. Kanske är det ej en tillfällighet, att formerna på -in äro proportionsvis talrikare i Josua bok än i Romarbrevet. Samma olikhet råder nämligen även i fråga om frekvensen av -it. Alla undantagen från vokalbalansen i den förra boken utgöras av långst. ord, som mot regeln ändas på -it, medan undantagen i den senare nästan uteslutande bestå av kortst. ord på -et (-it endast eghit

och litit). Avledningsändelsen -else har i den senare alltid (62 ggr.) -e-, i den förra förekommer -else 7 ggr., -ilse 2 ggr.: offuerträdilse och förskräckilse. Är Schücks antagande riktigt angående fördelningen av översättningsarbetet, erhålles en enkel förklaring på företeelsen. De avvikande formerna kunna vara lämningar av översättarens språk, som undgått granskarens penna.

Av författarna till de hittills behandlade skrifterna härstamma bröderna Petri och Benedictus Olai från Närke (Örebro) och Abraham Angermannus från Ångermanland. Ericus Falcks födelseort känner jag ej. Epitetet 'scarensis' syftar troligen på hans egenskap av biskop i Skara. Ej heller Peder Swarts födelseort är känd.

En mellanställning mellan första och andra gruppen intager Een nyttwgh wnderwijsning (utg. av Aksel Andersson). Visserligen äro i denna skrift i-formerna avgjort förhärskande, men följande ord på -et förekomma dock: beslutet, draghet, befalet; (aff-, wp-)kommet (3 ggr.), ååstadh kommet, hollet (3 ggr.), brunnet, owerwunnet, wållet och word(h)et (3 ggr.). Liksom i skrifter med vokalbalans ändas welet(h) (5 ggr.) på -et. Växlingen mellan -it och -et är här sålunda ej så regelbunden som i de arbeten, som med säkerhet författats av Olaus Petri (endast 13 långst. former på -et mot 36 på -it). I den del av Olai Petris Tänkebok, som omfattar år 1526, tyckes dock ändelsen -it i långstaviga ord förekomma jämförelsevis ofta. Även i Een skön nyttugh vnderwisningh torde vokalbalans kunna spåras. Om man bortser från hwilkit, litit och egit, som alltid hava -it, förekommer dock endast ett hithörande ord med lång rotstavelse, nämligen kunnet.

Andra gruppen: -it i sup. och part. neutr. av både kortst. och långst. ord. Hithörande skrifter hava alla författats av personer, som härstamma från de delar av Sverige, vilkas

« AnteriorContinuar »