Imágenes de páginas
PDF
EPUB

Såsom jag i min skrift Fsv. ljudlära II, 264 ff. framhållit, tillämpas den i yngre fornsvenskan vanliga ofullständiga vokalbalansen för i:e icke längre konsekvent bort emot slutet av 1400-talet: i öppen stavelse ersättes det äldre i numera stundom av e (glædhe jämte äldre glædhi etc.), och även i sluten stavelse övergår rätt ofta i till e, dock så, att det äldre i bibehålles bättre framför s och t än framför r och n (oftare i i ord av typen læris, egith etc. än i ord av typen hører [hørir], cristen [cristin]). Efter reformationen är e obetingat den normala ändelsevokalen i stavelser med infortis, vare sig att stavelsen är öppen eller sluten, om ock ännu under äldre nysvensk tid en del exempel medi i ultima av kortstaviga ord (pres. konj. vari; glädhi etc.) anträffas.

Ett delvis annat bruk av ändelsevokalerna i:e finner man i Olavus Petris egenhändiga manuskript till "Undervisning om menniskans ärliga skapelse, fall och upprättelse". Manuskriptet upptäcktes av Otto Ahnfelt och har av honom publicerats (1898). Å de första femtio sidorna (s. 2-52) av denna publikation användas ändelsevokalerna i:e på följande sätt.

Enligt den anförda balanslagen för -it: -et hava kortstaviga tvåstaviga ord -it:

mykit 3, 71); 4, 8; 4, 15 etc. (mycket vanligt).

passiva participier och supiner av starka verb: giffuit 6, 6; 23, 10; 43, 16 etc. (minst 12 ggr); föregiffuit 4, 11; 49, 19; medhgiffuit 23, 25; bliffuit 31, 18 etc. (minst 5 ggr); lidhit 44, 11; budhit 25, 7; 25, 20 etc. (minst 4 ggr); forbudit förbud(h)it 19, 15 etc. (minst 5 ggr); vpskurit 9, 32; wurit 7, 21; 11, 21 etc. (mycket vanligt); taghit 31, 16; förtaghit 34, 26; framfarit 11, 21; 11, 24; latit 29, 2 (partic. till fsv. lata); lätit 29, 21 (partic. till fsv. læta); ätit 25,

1) Siffrorna hänvisa till sida och rad.

17 etc. (minst 6 ggr). Vid denna tid hade passiva participet i neutrum ännu icke differentierats i participium och supinum. Såsom de anförda orden visa, hava komposita (förbudhit etc.) i allmänhet bibehållit simplicias vokalisation (budhit), även om de till följe av sin akcentuering strängt ljudlagsenligt skulle hava fått e.

Blott i följande participier har jag mot regeln funnit -et: bliffuet 20, 27; förgripet 36, 16; bedraghet 35, 16, alla använda såsom aktiva former (motsvarande det moderna supinum), samt föregiffuet 52, 23, nidherslaghet 45, 6 (använda såsom passiva former). Formen befalet 22, 25 behöver ej hava uppstått ur fsv. befalit, utan kan hava utvecklats ur fsv. befa1lat med levissimus på ultima (verbet böjdes även svagt), eftersom (se Kock Alt- und neuschw. accentuierung s. 79) ord sådana som bege1radhe, rege1radhe etc. med levissimus på penultima övergått till begeredhe, regeredhe i Olavus Petris språk. För övrigt hava i fornsvenskan även befalit liksom forgripit, bedraghit fortis 1 på andra och levissimus på tredje stavelsen. Det är därför möjligt, att e ljudlagsenligt uppstått ur i i befalet, förgripet, bedraghet 1). Då föregiffuet, nidherslaghet fordom liksom ännu i dag akcentuerats med fortis på första, semifortis på tredje och levissimus (ej levis) på fjärde stavelsen, vore det ej häller omöjligt, att även i dessa former i ljudlagsenligt övergått till e.

Långstaviga tvåstaviga ord hava däremot -et.

Passiva partic. och supiner äro särskilt belysande: funnet 10, 2; vunnet wunnet 38, 11; 47, 21; förnummet 11, 26; 11, 28; 40, 22; kunnet 8, 31; 9, 32 etc. (minst 8 ggr; = fsv. kunnit); hallet 20, 1; 23, 19; behallet 11, 28; 37, 28; fallet 30, 9 (minst 2 ggr.); låtet 20, 27; wordet 7, 19; holpet 26, 3; behollet 50, 21; vthgonget 17, 1; kommet 21, 17 etc.

1) Såsom fil. kand. Johan Palmer anmärker, kan -et i befalet bero även därpå, att detta tyska låneord (mnt. befalen) inlånats till Sverge, sedan dess vokal i penultima redan hade blivit förlängd i öppen stavelse i tyskan.

(minst 4 ggr), bekommet 15, 16; vpkommet 43, 19; åstadh kommet 45, 5; påkommet 37, 24; wollet 49, 29 (= fsv. valdit). Något undantag torde icke finnas.

Av intresse är det att verbet lata "låta" (med kort penultima i fornspråket) hos Olavus Petri har participet latit, men verbet låta = fsv. lāta (med lång penultima i fornspråket) hos honom använder participet låtet.

Om man bortser från sådana ändelser, där vi alltjämt hava i-ljud (-ing, -ig etc.; även fäghrind 'fägring'), använder den granskade delen av "Undervisning" ändelsevokalen i för övrigt blott (och väsentligen i överensstämmelse med många andra äldre nysv. skrifter) i följande ord: dat. Gudhi (ofta), pres. konj. wari 44, 22 jntit (normalt; dock även jntet), huilkit (dock även hwilket) med i i penultima (jmf. Kock Fsv. ljudl. II, 275), eeghit 49, 31 (jämte eeghet) med palatal konsonant framför infortis-vokalen (jmf. ib.) (skadheligit etc.; jmf. ib. I, 46 ff., II, 274). gånger i kortstaviga passiva particip och adjektiv på -in: bitin 36, 2; giffuin 29, 26; 30, 1; vndergiffuin 13, 23; 37, 13; begripin 11, 1; vpätin 20, 6, mykin 37, 11 etc. (minst 5 ggr1)), men även part. i fra wiken, taghen etc. med -en.

neutra på -ligit Dessutom några

Av ovanstående framgår, att vokalbalansen för -it: -et genomförts med stor konsekvens i Olavus Petris språk. Vokalljudet i ändelsen -et är emellertid vid denna tid säkerligen att uppfatta såsom den reducerade vokalen ǝ.

Man kan emellertid framställa det spörsmålet, huruvida denna i fornsvenskan icke påvisade form av vokalbalans är relativt gammal eller helt ung. Då vokalbalans för i:e i sluten stavelse (fapir: mōper etc.) påvisats från 1300-talet, skulle man möjligen kunna tänka sig, att vokalbalansen -it :-et är relativt gammal, eftersom i:e även här växla i sluten stavelse, och att således Olavus Petris språk utvecklats

1) Också tienistachtig 19, 23.

ur en dialekt med fullständig vokalbalans för i:e (fapir moper etc.), men att denna fullständiga vokalbalans lever kvar endast framför t.

Jag tror dock ej, att en dylik uppfattning vore den riktiga.

Det är självklart, att man vid förklaringen av växlingen ie i 1500-talets (Olavus Petris) språk, om möjligt är, har att utgå från bruket av ändelsevokalerna i 1400-talets, och ej i 1300-talets, språk. Men under 1400-talet tillämpas så vitt man hittills vet icke den fullständiga, utan den ofullständiga vokalbalansen för i:e, alltså med -it i sluten stavelse så väl i funnit etc. som i giffuit etc., och man har därför att tillse, om ej vokalbalansen -it: -et hos Olavus Petri kan förklaras även från denna utgångspunkt.

Vidare är det, såsom ovan nämnts, i skrifter, som skrivits i eller stå i samband med Östergötland, som man under 1300-talet påvisat fullständig vokalbalans för i:e. Men då reformatorn Olavus Petris språk naturligtvis närmast är att uppfatta såsom närkiska (bröderna Petri voro ju födda i Örebro), så talar även detta emot att hans dialekt på en äldre ståndpunkt skulle havt fullständig vokalbalans.

Emellertid kan man från vokalisationen av vissa ord i Olavus Petris språk draga den bestämda slutsatsen, att den av honom tillämpade balansen -it-et icke är synnerligen gammal. Förhållandet är nämligen, att han använder -et (ej -it) i participierna kommet (även bekommet, påkommet 1)) och förnummet. Dessa ord hade som bekant kort rotstavelse i det egentliga fornspråket (komit, fornumit), och först under (början av) 1400-talet blev rotstavelsen förlängd (jmf. Kock Fsv. ljudlära II, 383). I fall nu balansen -it -et hade varit relativt gammal (från 1300-talet), så borde man i Olavus Petris språk havt kommit, förnummit med -it (ej -et). Deras

1) Vokalisationen av kommit (kommet) i Laurentius Petris skrift "Kyrkiostadgar" är dock en annan; se s. 8.

uttal med -et (kommet, fornummet) visar däremot, att balanslagen för -it-et genomförts först efter den tid, då rotstavelsen förlängts i kom(m)it, fornum(m)it 1).

Under dessa förhållanden har man säkerligen att fatta balansen -it: -et i 1500-talets närkiska på följande sätt. Liksom i de flästa andra svenska bygder har man även i (åtminstone vissa trakter av) Närike under medeltiden havt ofullständig vokalbalans för i:e (gudhi: huse, men -it såväl i funnit som i giffuit). Sedan emellertid under början av 1400-talet m hade förlängts i koma, fornima etc., tillämpades i dialekten ljudlagen "i kvarstår framför t i sluten stavelse med stark levis, men övergår till e vid svagare akcent". Därför kvarstod ultimas i i giffuit, warit etc., men blev till e i funnit > funnet, kommit > kommet etc. Då denna sent värkande vokalbalans gör sig gällande blott i ändelsen -it (: -et), och ej i ändelserna -ir (: -er), -in (: -en) etc., så sammanhänger detta med det bekanta förhållandet, att i i infortisstavelser över huvud längre kvarstår omedelbart före -t (och -s) än omedelbart före -r och -n (jmf. s. 2).

Att dömma av den av Laurentius Petri författade "Om kyrkio stadgar och ceremonier", som av hans svärson Abrahamus Andreæ Angermannus utgivits i Wittenberg 1587, överensstämde såsom helt naturligt är - de båda bröderna Petris språk väsentligen vid användningen av böjningsformen it: -et.

[ocr errors]

För granskning av denna fråga har jag i sistnämnda skrift genomgått från och med "Förspråk" med överskriften "Til then Christeliga läsaren" t. o. m. bladet 54.

Även här tillämpas i huvudsak balanslagen på -it: -et,

1) Användningen av et i kommet, fornummet i motsats till -i i budhit etc. bekräftar å andra sidan, att den korta rotstavelsen förlängdes tidigare i kom(m)it, fornum(m)it (dvs. vid ljudförbindelsen kort rotvokal +m) än annars; jmf. Fsv. ljudl. anf. st.

« AnteriorContinuar »