Imágenes de páginas
PDF
EPUB

Axel Olrik, Nordisk Aandsliv i Vikingetiden og tidlig Middelalder. København og Kristiania 1907.

110 s.

Uti det stora verket Verdenskulturen har Axel Olrik skrifvit redogörelsen för kulturlifvet i norden under vikingatiden och den tidigare medeltiden. Det är denna redogörelse, som i något utvidgad form framlagts såsom en särskild bok under ofvanstående titel.

Skriften är tillägnad Moltke Moe med ett varmt tack för allt, hvad denne forskare gifvit Olrik i fråga om synpunkter och uppfattning af ämnet. Ingen, säger han, af hans egen generation har gifvit honom mera "af alt det, som man ikke kan sætte Note og Henvisning ved".

Förf. säger i sin tillägnan, att han gifvit en mycket liten bok om ett stort ämne och att hans framställning på grund af den begränsning, som dess ingående i "Verdenskulturen" föreskref, måst blifva skissartad. Han betonar emellertid och med rätta

- att en sammanfattande öfversikt, sådan som han har velat lämna, ej blott har sin betydelse för den större allmänhet, hvars frågor den närmast vill besvara, utan äfven för författaren själf, som genom densamma kommer till ökad klarhet om sina specialundersökningars resultat, deras värde och räckvidd.

Det behöfver knappt tilläggas, att äfven de personer, som ägnat ett mer eller mindre ingående vetenskapligt studium åt de ämnen, som Olrik behandlat i denna skrift, kunna ha mycket att lära af densamma, allrahelst som han här på sitt spirituella och tankeväckande sätt uttalat sig om många frågor, som han förut ej vidrört.

Af kapitelrubrikerna framgår, huru rikhaltigt innehållet är. Först behandlas "folkesamfundet" och därmed sammanhängande frågor, därpå mytdiktningen, sedan gudatron, hjältediktningen, vikingatiden, hedendom och kristendom, skaldekonsten, vikingaoch äfventyrsagor, Island och dess sagor, de lärda isländingarna och folkvisetiden.

Det material, på hvilket Olrik byggt sin framställning, utgöres till väsentlig del af litteraturminnesmärken från gammal tid samt ännu lefvande folkminnen. För det första kapitlet har han sökt tillgodogöra sig etnografiens och namnforskningens resultat.

Skulle jag särskildt framhålla någon afdelning i den förträffliga boken såsom utmärkt, skulle jag vilja nämna kapitlet om mytdiktningen med dess klara särskiljande af mytgestalternas naturgrund i folktron och personlighetslif i diktningen: "ude i den brede Folketro kan man finde en Sammenhæng mellem Luftflimmeret og Loke, men naar han stikker sit lyse Hoved ind ved Asernes Gilde, da er han Personlighed og intet andet." (Sid. 21).

Bland de många fina uttalandena om norröna skaldeverk och

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVI, NY FÖLJD XXII.

skalder intager karakteristiken af Egill ett hedersrum; den är ett litet mästerstycke.

Utmärkande för denna bok, liksom öfverhufvud taget för allt hvad Olrik skrifver, är dess stränga fasthållande af utvecklingssynpunkten. Olrik tecknar vikingatidens andliga lif ej såsom en helhetsbild från en bestämd tidpunkt. Nej, han tar, så att säga, ett tvärsnitt genom en hel följd af andliga kulturlager, han visar för att citera, hvad han säger i förordet till Moe, huru inom myten, inom diktningen o. s. v. "den tilsyneladende helstøbte Aandsfrembringelse" rinner upp af många olika rötter, främmande och inhemska, han söker utreda dessa rötters samband och förgreningar.

Liksom i sina öfriga skrifter visar han sig äfven här såsom en mästare i analysen, i konsten att ur litteraturprodukterna och folkminnena utläsa allt hvad de kunna säga oss.

Arbetets karaktär har medfört, att den strängt vetenskapliga bevisföring, som ligger till grund för framställningen, endast undantagsvis får framskymta. De skäl, på hvilka författaren stöder sin uppfattning, har han emellertid i många fall förut framlagt.

Ölriks stil är glänsande; uttrycket är starkt, men säger ej för mycket. På ett beundransvärdt sätt har ett rikt innehåll inpressats i en sammanträngd form, utan att denna därigenom på något sätt blifvit onjutbar. Väl valda citat afbryta ibland författarens egen framställning.

Illustrationerna, af hvilka de flesta tagits ur förut utgifna verk, äro goda och belysande: Vid afbildningen s. 7 saknas uppgift om att den föreställer Tirstedsstenen.

Det faller af sig själft, att alla Olriks meningar ej kunna möta bifall hos alla hans fackkamrater. Han har ju yttrat sig i stridsfrågor, som ännu ej kunna betraktas såsom definitivt afgjorda; jag tänker här särskildt på "den irländska frågan".

Utan att gå in på dessa vill jag här blott framställa en liten anmärkning, som rör arbetets sista punkt.

S. 107 heter det: "Ved Jomfrukilderne i Skateløv midt paa den skaanske Slette samledes Ungdommen i den lyse Midsommernat, drak af Vældet og sang om de ulykkelige og uforsigtige Jomfruer, af hvis Blod Kilden sprang frem". Namnet Skateløv måtte bero på något förbiseende 1); en ort med detta namn finnes ej i Skåne, att döma af mig tillgängliga källor. Däremot bär en församling i Kronobergs län i Småland detta namn. Framställningen i Nordisk Aandsliv hvilar på Olriks redogörelse för visan "Hr. Truelses Døtre" i Danmarks Ridderviser 1: 119 ff. I denna omtalas ej några jungfrukällor i Skatelöf, men väl (se s. 123) i närheten af Bosgård i Håstenslöfs by i den skånska församlingen Norrhvid

1) Jag har ej den tyska editionen af Olriks bok tillgänglig; måhända har där rättelse skett; den svenska uppl. stämmer med den danska.

dinge; dessutom omnämnes i ett där anfördt citat från 1624 Sasslöff (nuvarande Saritslöf), i hvars närhet fanns en "Jomfru-kilde". Måhända ha de anförda namnen på -löf framkallat det oriktiga Skatelöf.

Lund i okt. 1909.

Theodor Hjelmqvist.

Diplomatarium Færoense. I.

Midalaldarbrøv upp til trú

bótarskeiðið við söguligun rannsóknun av Jakob Jakobsen. Tórshavn & Köbenhavn. 1907.

Denne boki er ei samling av slike fornbrev som serleg vedkjem Færøyarne og som er skrivne paa norrönt maal. Dei diplomi som er prenta i dette fyrste heftet, er fraa tidi fyre den luterske kyrkjeumboti, det eldste fraa 1273, det yngste fraa 1479. Dei er alle utgjevne fyrr, dei fleste i Dipl. Norv., og sume i Norges gamle love. Likevel hev denne samlingi sitt store verd. Ikkje berre for færöyfolket, som ved dette tiltöke fær betre höve til aa sjaa og gjera seg kjent med sine gamle minneskrifter, men_ogso for vitskapen ved det arbeidet den lærde maalgranskaren dr. Jakob Jakobsen, som sjölv er född paa Færöyarne, hev lagt ned i dette verket. Heile vegen hev han soleis late ei færöysk umsetjing fylgja dei gamle tekster. Og umfram mange verdfulle upplysningar til uklaare eller vande stader i diplomi, hev han skrive ei innleiding paa 44 sidor, som inneheld historiske etterröknader um fornminni paa Færöyarne, um bisparne, um dei handskrifter som inneheld logbod for öyarne, um dei gamle færöyske brevi, um færöymaalet fyrr i tidi og um færöyske stadnamn, nemnde i dei gamle skrifter.

Det er sjölvsagt at desse upplysningar serleg er etla aat folket paa Færöyarne og at difor mangt og mykje er medteke som for vitskapen er kjent fyrr; men det er for alle ein fyremun aa hava desse ting samla paa eit rom, og Jakobsen tek dessutan alt i eit tvilsame spursmaal upp til ny kritisk ransaking og kjem til sjölvstendige resultat.

Um dei nye resultat som gjeld den reint historiske sida av spursmaalet, torer den som her skriv, ikkje segja meir og anna enn at dei i det heile synest mykje rimelege.

Men det forvitnelegaste i innleidingi for maalgranskaren er bolken um færöymaalet i gamle dagar og kva ein kann upplysa um det av fornbrevi (innl. XXXVII-XLII).

Dr. Jakobsen segjer paa sida XXXVII at det maalet dei færöyske fornbrevi fraa millomalderen er skrivne paa, er gamalnorsk, stundom med færöyske sermerke. Deretter vert det rekna upp ei

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVI, NY FÖLJD XXII.

rekkja med slike sermerke han hev funne. Det grunnlaget han byggjer paa, er det no livande færöymaalet, som me veit han hev den grundigaste kjennskap til. Dette er ogso eit naudsynlegt og traust grunnlag; men ein kann vida det ut ein god mun med nokre upplysningar um kva gamle norske maalföre dei umrödde fornbrevi er skrivne paa. Nokre slike upplysningar skal eg her freista leggja fram, men eg maa straks nemna at der er 2 diplom som ikkje kann verta medtekne i umröda. Det eine er rettarboti av Magnus Haakonsson fraa aaret 1273, som berre fyreligg i 2 færöyske avskrifter med brigda rettskrivning fraa umkr. 1600 (s. 23-24). Det andre er det brevet som Jon Nielson skak hev utferda 16 okt. 1447 og som er mesta rein dansk med nokre faa norske flekker (s. 53).

Av dei andre brevi er det fyrste me finn i samlingi det namngjetne logbodet for Færöyarne, som hertug Haakon Magnusson let ferda ut i 1298, og som vert kalla Saudebrevet (sid. 3—22). Eit stutt brev fraa hertugen fylgjer med som ei innleiding. Innleidingsbrevet hev Baard Petersson notarius skrive; sjölve Saudebrevet hev ein skrive, som Baard Petersson kallar "sira Teitr".

Me vil samanlikna tvo vigtuge sidor av maalet i desse tvo brevi. Baard Petersson hev ikkje u-ljodbrigde av a framfor halden u i næste staving utan ein gong etter labial konsonant i monnum; elles skriv han hafdum, hafum, vittraztu og endaa Ionswaku (rein tröndsk). I endingarne hev han gjenomfört ljodsamhöve eller vokal harmoni millom e og i, o og u etter tröndsk regel: stande, rade, ventom, leto, men insigli, vilium osfr. Desse ting saman med ymist anna, som er mindre vigtugt, syner oss at innleidingsbrevet er skrive paa den (vestlandsk-)tröndske maalformi, som umkr. 1300 gjenom den kongelege skrivarstova heldt paa arbeida seg upp til eit norsk riksmaal, og som sidan breidde seg vidt utyver og hev sett merke paa stormengdi av dei norske diplomi i det 14:de hundr. 1). I sjölve Saudebrevet er alt dette annarleis. Sira Teit gjenomförer u-ljodbrigdet av a framfor halden u, so han skriv odrum, fođur, fostu, hovum (av hava), kollum (av kalla), Olafsuoku, monnum, uppgongu, manodum osfr. Dei einaste undantaki fraa denne regelen i heile det lange brevet er dagvm 6, og skynsamum 8,,, som sjölvsagt er innkomne ved paaverknad fraa maalföre utan ljodbrigde. Endingsvokalarne i Saudebrevet er umfram a regelrett i og u, kva slag vokal det so stend i fyrevegen; berre er det merkande at der paa nokre faa stader stend o i staden for u, helst naar det gjeng ein i-ljod fyre, soleis uvenio 8. huerio 19,, maldryckio 15,, aigo 10,, (men oftast eigu liksom læigu) landino 5, (3 gg) og alltid ero. Det einaste undantaket fraa endingarne paa i er have 15, (dsg av haf). Men desse un

23

23

20

1) Sjaa: Maalet i dei gamle norske Kongebrev. Kristiania 1902 (Videnskabsselskabets Skrifter I, 1902, no. 1), sid. 6 og 8–9.

dantaki hev inkje aa gjera med ljodsamhövet, som maa ha vore heilt upp framandt for det maalföret Teit skreiv.

Det er soleis ein greid og paatakeleg maalskilnad millom dei tvo brevi: innleidingsbrevet mesta utan merke etter det yngste uljodbrigdet av a, og med ljodsamhöve i endingsvokalarne; sjölve Šaudebrevet med det nemnde ljodbrigde gjenomfört og utan merke etter ljodsamhöve i endingarne.

Det maalföret Saudebrevet er skrive paa, höyrer soleis klaart til ei onnor maalgrein enn det (vestlandsk-)tröndske me hev i innleidingsbrevet.

Ei rekkja med gamle diplom og skrifter og no livande maalföre syner at ei slik maalgrein med meir eller minder strengt gjenomfört yngre u-ljodbrigde og utan ljodsamhöve i endingarne hev men elles med ymse skifte av vokalarne e og i, o og u

aatt heima paa Sudvestlandet i Norig fraa Sogn til burtimot Bamble, lengst aust i Kristianssands bispedöme. Til denne maalgreini hev ogso höyrt islandsk, færöysk og hjaltlandsk. Det vert daa millom desse maalföri me maa leita etter maalet i Saudebrevet.

Der kann vera tale baade um hjaltlandsk og færöysk i samanheng med Saudebrevet. For i innleidingsbrevet er det sagt, at hertug Haakon hadde sendt Sigurd lagmann paa Hjaltland aat færöybispen Erlend til samraading med honom og den færöyske aalmugen um dei ting som Saudebrevet umhandlar, og det er utan tvil desse tvo menner som er hovudmenner for denne rettarboti. At ein av deim kann ha havt med seg Teit fraa ein av desse öyflokkarne var ikkje utenkjelegt.

Um maalet paa Hjaltland umkring 1300 er det ikkje mykje me veit med nokor vissa. Diplomi derifraa er faa; det eldste er fraa 1299, og so er der 4 fraa det 14:de hundr. Dei er mest like vestnorske brev fraa same tidebilet, og hev berre faa sermerke. Likevel peikar dei paa ei tidleg samandraging av tviljodarne au, ei, ey til u, e, ø, til deils fyre 1300. Dette er der ikkje merke etter i Saudebrevet. Merkeleg i hjaltlandsk er ogso yvergangen á til o. Um dette minner siolffæslumenn 14,, i Saudebrevet (for siálf-). Yvergangen á til o er truleg mykje gamall, endaa me ikkje finn honom i diplomi fyrr enn i det 15de hundr. Men nettupp med umsyn til ordet for "sjölv" er det mest likt til at dette i hjaltlandsk ikkje hev havt á, men a (Hildinakvadet: shall og chel) 1), so her vert det heller ikkje noko a byggja paa. Eit tryggare grunnlag for avgjerdi um maalspursmaalet gjev endingsvokalarne. Av hjaltlandsdiplomi er det berre eit, Dipl. norv. I 89 (1299), som hev endingarne i og u aa kalla, og endaa dette hev e etter á i stavingi fyreaat og o i open utljod etter o (áre, voro). Utanum dette, som visseleg er skrive etter eit norsk mynster, peikar baade diplom og det me elles kann vita um hjaltlandsk paa

1) Sjaa: Hildinakvadet. Christiania 1900 (Vid. selsk. skrifter II 1899,

no. 3) sid. 42.

« AnteriorContinuar »