Imágenes de páginas
PDF
EPUB

Karlsson, som var född på Råby i Dingtuna socken af Västmanlands län den 12 nov. 1856 af gammal allmogestam, tog 1875 mogenhetsexamen i Västerås och studerade sedan i Upsala hufvudsakligen historia, men äfven nordisk språkforskning. Han blef 1890 fil. doktor på en afhandling om Den svenske konungens domsrätt.... under medeltiden, som belöntes med det Geijerska priset. Efter tjänstgöring som extra amanuens i Riksarkivet och K. Biblioteket blef han 1894 ordinarie amanuens i den senare institutionen och med innevarande år blef han föreståndare för handskriftsafdelningen, hvarmed Förste-Bibliotekarie-titeln skolat följa.

Hans historiska och genealogiska forskningar och arbeten är det icke här platsen att redogöra för. Det må blott erinras om, att han med understöd af statsmedel tillbrakte åtskilliga år på 1890-talet i Rom för forskningar i det Vatikanska arkivet, där han afskref en mängd urkunder rörande Sveriges medeltid, samt att han i Historisk Tidskrift, Autograf Sällskapets Tidskrift - hvars andra och tredje häftes redaktör han var samt dennas fortsättning Personhistorisk Tidskrift m. fl. tidskrifter offentliggjort en mängd värdefulla uppsatser af historiskt och genealogiskt innehåll. De af hans arbeten, som falla inom området för den nordiska filologien, må här nämnas. I Arkiv f. Nord. Fil., band 1, offentliggjorde han en undersökning om Växlingen mellan a och a i stamstafvelser uti Vestgötalagen I-V, och i samma tidskrifts band 5 lemnade han ett kortare meddelande om Dialektisk öfvergång a> o i ändelsen hos fornsvenska ord med kort rotstafvelse, hvari enligt en till uppsatsen fogad not af prof. Noreen lemnas "högst viktiga upplysningar rörande en ... fornsvensk judlag".

För de svenska ortnamnens utforskning hyste Karlsson ett lifligt intresse, naturligt nog för en historiker vi se hur i vårt grannland Danmark historikern Joh. Steenstrup nedlagt intresseradt, skarpsinnigt och grundläggande arbete på detta område. K. har härom offentliggjort följande: Några bidrag till Sveriges uppodlingshistoria hemtade från ortnamnsforskningens område (i Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift, b. 10, h. 1. 1897); Upplands ortnamn (I Uppland. Skildring af land och folk. Utg. af K. Hum. vet. samf. i Upsala... B. 1, 1904). Enligt enskildt meddelande till undertecknad för några månader sedan förberedde han en uppsats om de många märkliga svenska ortnamnen Husaby, däri han, påverkad af ett nyare tyskt arbete om de tyska ortnamnen på hausen, som skola härröra från den Karolingiska tiden, ville visa, att de svenska namnen härrörde från en långt senare tid, än man i allmänhet antager. K. var ock lifligt intresserad för att Sverge skulle följa Norges exempel och anordna en officiel undersökning och bearbetning af våra ortnamn, och det är icke utan, att han har någon andel i att detta stora företag kom till stånd. I detta sammanhang kan nämnas, att K. åtog sig utarbetandet af ett namnregister till de två första delarne af Svenskt Diplomatarium

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVI, NY FÖLJD XXII.

15

och att detta äfven af språk män så efterlängtade arbete vid hans död var kommet så långt, att han läst ett korrektur på sista arket.

Vidare är att nämna en betydelsefull del af Karlssons vetenskapliga verksamhet, af lika vikt för historikern som för språkforskaren, nämligen hans arbete med utgifvande af fornsvenska texter. Han har mönstergillt utgifvit banden 37, 39 och 40 (1904, 1907, 1908) af Samlingar utgifna af Svenska Fornskrift-Sällskapet, innehållande Upplands lagmansdombok 1490-1494; Södermannalagen efter Cod. Havn...; Arfstvisten emellan Erik Eriksson (Gyllenstjerna) och Ture Turesson (Bjelke) 1451–1480. Vidare öfvertog K. det fortsatta utgifvandet af det af C. Silfverstolpe påbörjade Svenskt Diplomatarium från och med år 1401, hvaraf K. utgaf fjärde delens två första häften; det tredje befinner sig under tryckning. I Vestmanlands fornminnesförenings tidskrifts tredje häfte utgaf han (1884) Permbref från Vestmanland samt Skattelängd från östra Vestmanland af år 1371.

I svensk laghistoria har K. skrifvit: Förhållandet mellan landslagens båda redaktioner (i Histor. Tidskr. d. 4, 1884) samt Äldre Vestmannalag eller Dalalag (dst. d. 9, 1889).

Karlsson hade, såsom det rätt blifvit sagdt, "en brinnande forskarhåg". Han var, oaktadt han aldrig kom att bekläda någon akademisk lärare befattning, vetenskapsman till lif och själ. K. var också en utmärkt bibliotekstjänsteman. Han förenade omfattande kännedom om sin institutions skatter med stor beredvillighet och hjälpsamhet mot dem, som önskade anlita dem. Han var också af den biblioteksbesökande allmänheten, i all synnerhet de vetenskapliga forskarne, högt värderad. Han lemnar i K. biblioteket ett stort tomrum efter sig. Hans talrika vänner sörja också i honom en sällsynt ädel personlighet. Han efterlemnar sörjande maka, född Knagenhielm (från Norge), och tre minderåriga barn (två söner, en dotter).

[ocr errors]

Det är smärtsamt att tänka, att denne förtjänte mans lif utan tvifvel förkortats genom den ansträngda tjänstgöring, han utom K. Biblioteket i Stadens arkiv måste underkasta sig för sitt och sin familjs uppehälle. Statens hittillsvarande små löner kunde ju icke räcka därför. Med nästa år skulle bättre förhållanden ha inträdt, men för Karlsson blef detta för sent.

L. Fr. Läffler.

Die altwestnordischen Beinamen bis etwa

zum Jahre 1400.

Ergänzungen und Nachträge zu Finnur Jónssons Tilnavne i den islandske oldlitteratur (Aarb. f. nord. oldk. og hist. 1907.)

(Forts.)

Sechste Abteilung.

Allgemein rühmende Beinamen.

Amlungatrausti (andere Lesarten: Aulunga-; Qldunga- Blómstr. 225) Aki, Þidr. 139. 'Stütze der Amelungen', Sagenh.

pávi, Grímr Ann. IX 1392; Þórálfr Elb. 474 XIV. 'Pabst'. sæll, Þorkell Ann. IX 1388. 'Selig', ein Priester.

=

dróttning, Jón DN 1, 121 EIb. 322 XIV. 'Königin'. Ein Deutscher in Bergen.

merr, Hallkell DN I, 7 XIII. 'Berühmt'.

pridi (hinn), Eyvindr Þórd. hr. 100 unhist.

'Der schöne, prächtige, höfische'. Es heisst von ihm: E. var enn besti drengr ok kunni vel at vera međ tignum monnum, ok var áburðarmaðr mikill, ok því var han kallaðr, E. pr.

ríki (hinn), ríka (hin), Alof Hkr. 1, 54 Sagenkönigin; Bergþórr DN 5, 75 XIV.; Brynjólfr Flb. Ann. XIV., auch bóndi; Eiríkr Ann. VIII. 1382; Gormr Flb. 1, 98, auch heimski u. gamli, dän. Magnúss. Ann. VIII 1368; Þorleifr DN 2, 207 XIV.

fridgóđi, Fródi Ann. S. 432, dän. Sagenkönig. 'Der, unter dem guter Frieden herrscht' - Frid-Fróđi.

=

réttorar, Holdbođi (Hornbođi, Hornbogi) Flb. 2, 434 XII. 'Zuverlässig in seinen Worten'.

høveski (hinn), Þórir Elb. XIV. 'Der höfische'.

Siebente Abteilung.

Allgemein herabsetzende Beinamen.

*ganimaðr, Móðólfr. Am besten wird man den Beinamen wol übersetzen: 'einer, der wie unsinnig einherstürmt', und da er in folge eines einzelnen Ereignisses gegeben ward, wäre er besser unter VD 2 zu stellen. Es wird nämlich von M. Sturl. 2, 88 erzählt, dass er bei einem Überfall glücklich aus der Kirche herauskam, ergriffen und gefragt wurde, warum er so laufe. Da erhob er seinen Hammer, den er in der Hand hatte, schlug den, der ihn

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVI, NY FÖLJD XXII.

16

fest hielt, damit auf den Arm, so dass dieser ihn sogleich los liess, lief sofort an den Fluss, warf sich hinein und schwamm hinüber. Offenbar hat er von diesem gewaltsamen Lauf seinen Beinamen bekommen.

gjómaðr, Erlendr DN 1, 100 XIII-XIV. 'Wollüstling'. bósi, Gizurr Ann. IX 1394. Nach FJ. etwa 'Mädchenjäger'. glópr, Jón DN 4, 38 XIII. "Tor'.

*begla, Bótólfr. Zu der von FJ. vermuteten Bedeutung 'einer, der hinderlich ist' passt das nnorw. begla 'widerwillige, hinderliche Person', Ross.

begljótr, Þorsteinn DN 3, 142 XIV., vielleicht 'ungeschickte, hässliche Person', s. d. vorherg.

*festargramr, Audun. Der Eigenname versehentlich bei FJ.

ausgelassen.

furtr, Gautr DN 2, 278 XIV._Vielleicht gleich nisl. furtr 'eine unhöfliche Person, Grobian', Bj. Hald.; nnorw. furt 'Anfall von übler Laune, Unwille; einer, der leicht beleidigt wird'; furta 'beleidigt sein', Aas.

galli, Hávarðr EIb. 516 XIV.; Nikolás DN 1, 434. EIb. 74 XIV. 'Fehler, Schaden'.

gassi, Arni DN 2, 29 XIII. 'Ein unbesonnener Mensch'. In nnorw. Volkssagen bedeutet das Wort einen bösen Geist, Ross. Der DN 3, 203 XIV. genannte Amundr Ghassaa sun wird sein Sohn gewesen sein.

gassekoltr, Eysteinn EIb. 281 XIV. -koltr ist viell. nnorw. kolt 'Stümper', Ross. gasse- für gassa, Gen. von gassi? Also etwa 'Unbesonnener, stümperhafter Mensch'.

gastr, Eyvindr DN 2, 501 XIV. Wol gleich nnorw. gast 'ein grosser, schwerer Kerl', häufiger noch von einer unruhigen, hitzigen Person gebraucht. Wahrscheinlich zu nnorw. gasta 'sich brüsten, sich übermütig und frech benehmen'. Aas. Ross. In der Bedeutung 'Geist, Spuk' ist gast wol ndd. Lehnwort, vgl. FalkTorp.

=

gaste, Óláfr DN 5, 54 XIV. – gastr?
geigr, Jón DN 4, 90 XIV. 'Schaden'.
gerst(r), Henrik EIb. 105

'Garstig'.

káđungr, Álfr EIb. 246 XIV.

Leben führt'.

XIV.; Kolbjørn EIb. 366 XIV.

'Einer, der ein unordentliches

pretta-, Páll Ann. IX. 1810. 'Betrügerische List'.

slápr, Bárdr EIb. 390 XIV. Zu nnorw. slamp 'nachlässige Person', Aas.? Vgl. Kålund zu Laxd. c. 67, 3; nisl. 'Schweinigel', s. u. slappi.

slápi, Eilífr DN 16, 2 XIV. - slápr.

=

trolli, Jón EIb. 522 XIV.; Þórarinn OHm. 63 XI. "Troll'.

Es folgen einige Beinamen, die, einem Manne beigelegt, ihn

als eine Frau bezeichnen. Man darf wol annehmen, dass damit etwas herabwürdigendes gesagt werden soll, vgl. FJ. zu húsfreyja.

kerling, Jón Frísb. 383 XII., meist ketlingr; Jón DI 3, 600 XIV.-XV. 'alte Frau'.

rygr, Hallvardr D. M. 104 XIV. 'Frau, Hausfrau'.
svarri, Sigurdr DN 5, 99 XIV. 'Hervorragende Frau'.
púta, Jón DN 2, 126 XIV. 'Hure'.

Achte Abteilung.

Mythologische Beinamen. Kosenamen u. ä.

A. Mythologische Beinamen.

dyrgill, Eysteinn DN 2, 110 XIV. 'Zwerg', Ableitung von dvergr, vgl. dyrgja 'Zwergin'. Nach Fr. ist das im Druck stehende dyrgis fehlerhafte Lesung für dyrgill.

púki, Erngisl DN 6, 128 XIV.; Guthormr DN 3, 143 XIV.; Páll DN 1, 169. EIb. 222 XIV. "Teufel'.

B. Kosenamen.

faddi, Áslákr DN 1, 540 XIV. Gewiss Koseform von faðir 'Vater' wie goddi von godi.

C. Namen, die gebildet sind durch ein Glied + einem Teil des Namens selbst.

skorar-, -Geirr, s. o.

Neunte Abteilung.

Beinamen, die aus dem Naturreich herstammen.

1. Pferd. hestr, Ormr DN 3, 155 XIV. 'Pferd'.

jólahestr, Arnaldr DN 8, 19 XIV. Vielleicht eine als Pferd maskierte oder auf einem Pferd reitende Person im Weihnachtsumzug, ähnlich wie der deutsche Schimmelreiter. A. war Schuhmacher in Bergen, und sein Name lässt vermuten, dass er ein Deutscher war. Man vgl. die norw. jolebukk, jolegeit Aas. Wäre der Name aus älterer, heidnischer Zeit überkommen, könnte man an ein Pferd denken, das zum Julopfer und -schmaus geschlachtet wurde, wie solches noch mit dem jolegris geschieht, dem Julschwein, Ross. Schliesslich käme vielleicht auch ein Gebildbrot in Betracht.

skreppuhestr, Bergþórr DN 5, 274 XIV. 'Ränzelpferd', wol ein 'Packpferd'. Vielleicht war B. ein Hausierer, der immer ein schweres Ränzel schleppte, wie ähnlich ein solcher bei Björnson, saml. værk., folkeudg. 3, 35, Skræppe-Alf heisst.

gotr, Þórir DN 2, 158 XIV. - goti 'Pferd'? Dass der Beiname goti auch noch in späterer Zeit vorkommt, zeigt ein Óláfr g. DN 4, 987 XV.

foli, Þolfr Elb. 404 XIV. 'Fohlen'.

« AnteriorContinuar »