moderna dialekter ännu bevarat ändelsen -i (< -it) i sup. och part. neutr. efter både lång och kort rotstavelse. Så är förhållandet i Uppland, Södertörn och "troligen i hela Södermanland samt i större delen av Östergötland (utom i söder och åt Vättern till)" (Hesselman, Sveamålen sid. 30), dessutom även i Västmanland, Dalarne, Gestrikland och i stora delar av Norrland samt i Finland (utom i Ålands härad). En och annan är visserligen ej född inom detta område, men hans språk har redan tidigt rönt inverkan därifrån, varför dessa trakters dialekter kunna anses hava varit av betydelse för bildandet av hans skriftspråk. Översättaren till Nya Testamentet av år 1526 är ej med säkerhet känd. Till denna grupp höra följande skrifter.

Nya Testamentet av år 1526. I de granskade delarna (Marci evangelium 9 kap., Breven till Galaterna, Efesierna och Filipperna) har jag endast antecknat två former med -et, nämligen såghet 'sått' (2 ggr.) och betroghet 'anförtrott'. Tegel (född i Stockholm): Erik XIV:s historia (utg. av Stjernman, Sthlm 1751)1). På 40 sid. endast följande -et: part. förfallet, wordet, hållet, öpet (2 ggr.), öppet; mycket har alltid -et. Petrus P. Gothus (sudercopensis): Een rätt christeligh underwijsning (Sthlm. 1590) 100 sid. Endast följande avvikelser: sup. fallet, slages (=-ets), part. offuerwunnet, wordet (2 ggr.). Laur. Petri Gothus (född i Östergötland): Liturgia suecana (1576). Inga avvikelser. Petrus Jonæ Angermannus (född i Ångermanland, men uppfostrad i Gävle): En christeligh lijkpredikan (Rostock 1603). Inga e-former. Petrus Petreius (upsaliensis): Een kort och nyttig chronica (1611). Sid. 1-67. Undantag: sup. wedtaget och part. kommet. Girs (född i Södermanland): Konung Gustaffs then äldres historia och Konung Erichz then fiortondes historia (författad omkr. 1630; tryckt i Sthlm. 1670). Sid. 1–20.

1) Huru noggrant denna upplaga följer originalet, känner jag ej.

Avvikande former: mycket (2 ggr.), part. fallet. Börk (född i Östergötland): Darius (utg. av K. F. Karlson, Sthlm 1874). Avvikande former: part. obundet, gjordet, oförtrutet, mykket (5 ggr.), mykke (mykkit en gång). — J. Celsius (född i Uppsala): Comœdia de Disa (Upsala 1687; tryckt i Samlaren 13: 21–46). Undantag: sup. gånget, part. åthgånget (2 ggr.), slutet samt eget (egit 2 ggr.). I Stiernhielms Musa suethizanthes (1668) har jag antecknat följande e-former: slaget (3 ggr i samma fras), underslaget, brutet, låtet, fallet, kommet samt öppet. I Stiernhielms prosa, t. ex. i företalet till Gambla Svea och Göta måles fatebur är dock växlingen mera oregelbunden. Så gott som uteslutande i-former träffas även i t. ex. Putzdrummel (Samlaren 13: 72—90), Dido (av Wollimhaus), En swensk ordeskötsel m. fl. arbeten från denna tid.

Även i dessa skrifter ändas part. mask. normaliter på -en, fastän enstaka former med -in förekomma. Endast hos P. Petreius är frekvensen av ändelsen -in något större (på sid. 1-67 i hans krönika omkr. 36 -in). Även i skrifter av Stiernhielm och Columbus påträffas den dock rätt ofta. I ett bröllopskväde (tryckt i Sthlm. 1588), som av Aksel Andersson meddelats i Samlaren år 1893, ändas likaledes part. mask. på -in: tagin, giffuin. Detta överensstämmer med bruket i vissa moderna dialekter. I Svea-målen har -in överallt försvagats till -en utom i nordöstra Södermanland, Uppland (jfr. Petreius) med östra delen av Västmanland samt i Gästrikland och Dalarne (jfr. Columbus och Stiernhielm).

Tredje gruppen: antingen nästan uteslutande -et i sup. och part. neutr. eller oregelbunden växling mellan -it och -et. De arbeten, som tillhöra denna grupp, hava antingen författats eller nedskrivits av personer, som härstamma från de dialektområden, inom vilka sup. och part. neutr. ändas på -et eller -e. Detta är fallet i hela Götaland utom i norra och östra delen av Östergötland, i Värmland (Värmländska

bergslagsmålet har dock delvis -) samt inom ett dialektområde i Norrland, omfattande delar av Hälsingland, Medelpad och Ångermanland samt södra delen av Västerbotten. Även i några socknar i mellersta Roslagen visa uppteckningarna e (Hesselman, Sveamålen sid. 30 not 2).

Endast i ett fåtal skrifter användes dock nästan uteslutande ändelsen -et. Så är dock förhållandet i den del av Peder Swarts Ährapredikning, som nedskrivits med stilen A (se ovan sid. 18). I förordet till den upplaga av samma skrift, som år 1620 utgivits av Phrygius (född i Kalmar) förekomma, om man bortser från warit (7 ggr., endast 9 former med it. Formerna med -et äro däremot ytterst vanliga (omkr. 70). I handskriften E (från omkr. 1733) av Celsius' tragedi Orfeus och Eurydice (utg. av Noderman, Lund 1901) träffas endast sup. farit (sid. 76 och 78) med -it, medan -et förekommer 12 gånger. A-texten av samma skrift har däremot nästan uteslutande -it (31 -it, 6 -et, därav 5 ggr. i versslut; mykket (2 ggr.) medräknas ej).

I Salbergs företal till Grammatica svetica (utg. av Aksel Andersson) användes uteslutande -t som ändelse i sup. och part. neutr. (formen myckit förekommer dock en gång). Aksel Anderssons förmodan, att Salberg var född i Västmanland, är därför säkerligen oriktig.

I de flesta skrifter, som tillhöra denna grupp, äro dock formerna med -it talrikare, beroende dels på skriftspråkets konservatism, dels på inflytande från skrifter, som tillhöra första eller andra gruppen, dels kanske ock på den omständigheten, att de resp. författarnas talspråk rönt inflytande från dialekter, som bevarat ändelsen -i i sup. och part. neutr. Oregelbunden växling mellan -it och -et förekommer i arbeten av Johannes Messenius (född i västra delen av Östergötland och uppfostrad i Vadstena). I Disa, Signill och Blanka Märeta (utg. av Schück) finnas, om man undantager warit, som alltid har -it, samt former, i vilka rimmet fordrat denna

ändelse, 27 kortst. sup. och 2 part., som ändas på -it, medan kortst. sup. 11 gånger har ändelsen -et. I ord med lång rotstavelse har sup. 10 gånger -it, 16 gånger -et, varav dock funnet (sid. 195) beror på strävan att efterlikna danska. Part. neutr. ändas på -et 4 gånger. Mycket resp. förmycket har i Disa 11 gånger -et, en gång -it, medan i den ett år yngre Signill -it träffas 21 gånger, -et endast en gång.

Petrus Jonæ Helsingius: Een lijten och välment lijkpredikan (hållen i Falun 1653). Endast följande former förekomma: warit (2 ggr.), part. flutit, myckit (2 ggr.); sup. vppehållet, fallet, vppehållit, förhållit; part. affgånget, förekommit. I citat från bibeln träffas dessutom: sup. gifwit, blifwit, (vp-)tag(h)et (2 ggr.); part. skrifwit (2 ggr.), gifwit, stiget (1541 års bibel har stighit) samt kommet (soin ej finnes på uppgivet ställe i bibeln). Även i skrifter av Dahlstierna (född i Dalsland) och Spegel (född i Bleking) förefinnes denna oregelbundna växling mellan -it och -et. Beträffande Dahlstierna se Norelius Arkiv II, 254 ff., samt Hesselman Språk och Stil 1907 s. 201 ff.

Det råder inom denna grupp en viss skillnad mellan de skrifter, som hava övervägande -et i sup. och part. neutr., och dem, i vilka formerna med -it äro mera talrika. De förra hava antingen en mindre litterär karakter än de senare (Salbergs Grammatica, Phrygius' företal till Peder Swarts Ährapredikning), eller ock utgöras de av avskrifter av litterära arbeten, varför de mera torde representera skrivarens än författarens språkbruk. Och avskrivarna voro säkerligen ofta personer utan någon större litterär bildning. Det torde därför inom denna grupp kunna spåras en skillnad i frekvensen av -it och -et inom olika stilarter, så att den senare ändelsen användes mera i vardagligt, mindre litterärt språk, medan den alltmer försvinner ur skrifter med verkligt litterär karakter. Även hos samme författare kan denna skillnad mellan högre och lägre språk iakttagas. I Spegels

Guds werk och hwila (Sthlm. 1685) finnes sålunda en bestämd olikhet i detta hänseende mellan det prosaiska företalet och den poetiska delen av samma arbete. I företalet (sid. 1-15) råder följande växling: sup. 15 -it, 15 -et; part. 2 -it, 4 -et; mycket (stavat med -ck- 1. -kk-) har -et 10 ggr., -it en gång; egit förekommer en gång, eget 2 gånger. I den poetiska delen däremot (sid. 16—60) ställer sig växlingen på följande sätt: sup. 27 -it, 2 -et; part. -it 9 ggr., -et en gång (nämligen druppet, som bildar rim med sluppit). Betingat av hänsyn till rimmet förekommer dessutom et en gång i sup. och 2 gånger i part. (sup. taget: ordalaget, ordet wordet, förgiätet: sätet). Dock träffas även rim av typen gifwit: lifwet. Formerna på -it rimma ock ofta inbördes. Mykkit (-ck-, -k-) har 5 gånger -it (en gång i citat ur bibeln), 4 gånger -et. Tvänne adjektiv benäget och troget ändas på -et. Dessutom förekommer på dessa sidor en gång part. wordet i ett prosacitat ur bibeln. Särskilt förtjänar framhållas, att alla verb av första avljudsklassen, i vilka stammens i övergått till e, hava i inledningen e i ändelsen (15 ggr.). I poesin ändas de på -it (endast 4 exempel förekomma dock, av vilka två rimma inbördes: blefwit (3 ggr.), schrefwit).

Den anmärkta tendensen att begränsa användningen av -et i sup. och part. neutr. till det mera vardagliga, icke vittra skriftspråket genomföres under loppet av 1600-talet nästan fullständigt. Under inflytande av Svea-målen (företrädesvis språket i huvudstaden) blir ändelsen -it allenarådande i såväl sup. som part. neutr. även hos författare, vilka i sitt talspråk säkerligen använt -et i dessa former. Mest konsekvent tillämpas dock denna regel av personer, som äro bosatta inom området för supinalt -i, t. ex. Beronius (född i Småland, conrektor i Söderköping), Anders Nicander (född i Småland, en tid bosatt i Stockholm), Risell (född i Värm