Imágenes de páginas
PDF
EPUB

land, stadsfogde i Köping) m. fl. 1). Hos andra, t. ex. Dahlstierna förekomma dock de dialektala formerna med -et ännu ganska ofta.

I de skrifter, som tillhöra den tredje gruppen, ändas part. mask. och fem. så gott som uteslutande på -en. Så är även förhållandet i det under senare delen av perioden uppkommande, mera enhetliga litterära skriftspråket. I Celsius' Disa förekommer t. ex. ändelsen -in endast en gång (halffnakin) och då uttalat av en bonde, som talar utpräglad upplandsdialekt: hieter, hieta, ien, mykkiä o. s. v. Att in ej förmått tränga igenom i skriftspråket beror tydligen därpå, att det dialektområde, inom vilket det ej försvagats till -en, är jämförelsevis litet. De flesta av tidens skriftställare torde därför ej heller hava använt det i sitt talspråk. Hos en och annan, t. ex. Stiernhielm och Columbus, uppträda dock de dialektala formerna på -in ännu ganska talrikt (jfr. ovan sid. 23).

I tidens grammatiska arbeten framstå de dialektala differenserna än mera tydligt. Aurivillius (född i Uppland) upptager i Grammaticæ suecanæ specimen (1684, utgiven av Stjernström 1885) endast former på -it i sup. och part. neutr. (sid. 143). Han lämnar även exempel på ändelsen -in i part. mask., vilket står i full överensstämmelse med bruket i uppländskt talspråk. Aksel Anderssons förmodan, att dessa former på -in borde förklaras enligt lagen för vokalharmoni, har redan av Kock (Fsv. Ljudl.) förklarats föga antaglig. Petrus Lagerlöf (född i Värmland) yttrar i Dissertatio de linguæ swecanæ orthographia (1694): "Itaque censeo scribendum ett quoniam est ortum ab -en; nam sonus

[ocr errors]
[ocr errors]

1) Dessa författares språk känner jag dock endast genom Hansellis upplagor, som för undersökningen av denna fråga äro mindre tillfredsställande. Formerna med et äro dock så sällsynta, att en eller annan avvikelse från originalupplagorna ej torde ändra omdömet överhuvud. I Beronius' Rebecka förekommer sålunda endast en verbalform, part. kommet, med e i ändelsen.

[ocr errors]

ipse pronuntiantium est in hoc monosyllabo ett subobscurus, ac intermedius, et tam prope accedens ad clarum e quam ad clarum i. Id ipsum observandum quoque duco de participiis quibusdam desinentibus in -en in masculino genere et in -et in neutro: nam et illa solent diversimodo scribi nunc per e nun per i. Ut läsen lectus, läset lectum In his existimo retinendum semper e non autem scribendum i neque in masculino neque in neutro genere". Detta överensstämmer väl närmast med hans eget värmländska uttal. Själv begagnar han dock i sina dikter nästan uteslutande -it (Hanselli Vitterhetsarbeten IV). Tiällmann (född i Ångermanland) upptager i Grammatica suecana (1696) endast former på -et (sid. 212-214). Dock skriver även han i sina dikter uteslutande -it, men i det prosaiska företalet -et. Endast två former, låtet och tvunget, förekomma dock. (Hanselli Vitterhetsarbeten XV). Tiällmann har själv märkt sin inkonsekvens och yttrar i företalet (sid. 148): "Emedan jag uti en visa tvunget en vidlyftig materiam, därföre hafver jag nolens volens brukat poetisk frihet uti några tvungna rimord, samt vårt härtill brukliga skrifsätt, särdeles uti verborum præteritis på -it". Således kan även hos 1600-talets grammatici en skillnad iakttagas i frekvensen av -it inom olika stilarter.

En särställning med avseende på förhållandet mellan i och e intager Per Brahes krönika (utgiven av Ahnfelt 1896 och 1897). Det råder i denna en synnerligen brokig växling icke endast mellan -it och -et i sup. och part. neutr., utan även mellan -in och en i part. mask. och fem., mellan ändelsevokalerna i substantivens bestämda former och för övrigt även i andra ställningar, i vilka nysv. riksspråket har uteslutande -e. Förhållandet mellan i och e regleras dock ej, så vitt jag kunnat finna, av någon bestämd lag, utan växlingen torde snarast böra ses från dialektblandningens synpunkt. Språket i krönikan står, att döma av bl. a. den tal

[ocr errors]

rika frekvensen av i, huvudsakligen på uppländsk språkbotten. I Uppland har, som bekant, i bibehållits i sup. och part. neutr., i part. mask. och överhuvud i sluten levisbetonad stavelse (utom framför r). I Krönikan råder följande växling: kortst. ord, sup. 50 it (warrid, som alltid har i i ändelsen, medräknas ej), 7 -et; part. 11 -it, 4 -et; långst. ord 1), sup. 21 -it, 12 -et, part. 6 -it, 11 -et. Kortst. part. mask. 27 -in, 12 -en; långst. 9 -in, 31 -en. Varför använder då ej Per Brahe uteslutande ändelsen -it i sup. och part. neutr. i likhet med andra författare, som härstamma från området för supinalt -i? Svaret torde ligga i hans egen historia. Han föddes år 1520 på Rydboholm i Uppland. Samma år miste han sin fader genom Stockholms blodbad, och han själv jämte modern bortfördes i fångenskap till Danmark. Fem år senare trädde hans moder i nytt äktenskap med en tysk, greve von Hoya, varefter familjen lämnade landet och bosatte sig i Tyskland. Först år 1537 återkom Per Brahe till Sverige och inträdde omedelbart i konung Gustavs tjänst. Under sådana omständigheter torde hans svenska talspråk vid denna tid knappast hava varit fast utbildat. Sin slutliga prägel har det erhållit först under inflytande av språket i regeringskretsarna i Stockholm. Här sammanträffade personer från skilda delar av riket, och deras språk bar prägeln av deras resp. hemorters dialekter. Per Brahe har sålunda mottagit intryck från olika håll, och under inverkan härav utbildade sig troligen i hans språk denna oregelbundna växling av -it och -et, in och -en, under det att hans språk dock i stort sett kvarstod på uppländsk grund. - Den möjligheten föreligger dock även, att en del av formerna med -et kunnat inkomma vid avskrivningen av krönikan. Originalmanuskriptet finnes nämligen ej kvar.

Den föregående framställningen torde hava visat, att ändelsen -et i sup. och part. neutr. i skriftspråket under äldre

1) kom(m)a räknas som långstavigt.

nysvensk tid var en dialektisk företeelse. Mera allmänt och i oregelbunden växling med -it förekommer den nämligen endast i skrifter, vilkas språk kan anses hava rönt inflytande från sådana dialekter, i vilka ändelsen i sup. och part. neutr. är -et eller -e. Uteslutande -it i dessa former användes däremot under början av perioden endast av författare, vilkas talspråk bildats under inflytande av dialekter med supinalt -i. Under slutet av perioden blir denna ändelse den vanliga i det litterära skriftspråket och användes i denna stilart även av personer, i vilkas talspråk ändelsen i sup. och part. neutr. varit -et eller -e. Vilka dialekter kunna då anses hava övat inflytande på de skrifter, i vilka växlingen -it : -et regleras av vokalbalans? Att detta varit fallet med dialekterna i

Närke och Ångermanland göres troligt därav, att av författarna till dessa skrifter trenne härstamma från Närke (Örebro) och en från Ångermanland. Vokalisationen mykyt i den del av Peder Swarts Ährapredikning, i vilken vokalbalans för -it: -et iakttages, tyder ock på inflytande från norrländska eller uppländska mål.

Om man med utgångspunkt från de moderna svenska bygdemålen söker bestämma de dialektområden, inom vilka på 1500-talet vokalbalans för -it : -et verkat, torde resultatet väsentligen bliva detsamma. Förutsättningen för denna sena vokalbalans är tydligen, att förbindelsen kort vokal + kort konsonant i huvudtonig stavelse levat kvar i jämförelsevis sen tid. Enligt Kock förlängdes redan på 1400-talet de korta rotstavelserna i tvåstaviga ord. I samband därmed övergick i Göta-målen förmodligen levisbetonat i till e även efter ursprungligen kort rotstavelse, varför ändelsen i sup. och part. neutr. på 1500-talet troligen varit -et (jfr. frekvensen av -et i den del av Peder Swarts Ährapredikning, som skrivits med stilen A). Förlängningen av fornsvenskans korta rotstavelser torde dock ej hava försiggått samtidigt i Götaland och i Svealand. I ett stort dialektområde i Uppland och Västman

land fortlever ännu den gamla förbindelsen kort vokal + kort konsonant i huvudtonig stavelse i tvåstaviga ord, och på 1500-talet var detta område säkerligen större än nu. I Uppland, Södermanland, Närke och delar av Östergötland förekomma nämligen vissa företeelser (t. ex. vokalharmoni, ofullständig vokalbalans), vilka förmodligen stå i samband med detta kvantitetsförhållande. I de flesta Svea-målen har dock vokalbalans i sup. och part. neutr. ej genomförts. I någon del av Närke tyckes dock supinalt i hava försvagats till -e åtminstone efter lång rotstavelse. Det heter sålunda biti (= bitit, -et) men bunne (= bundit, -et) 'åtminstone delvis' (Hesselman Sveamålen sid. 65). I ett dialektprov från Närke (Sv. landsm. I sid. 625) förekomma följande former: sup. vari, taji, skuri men part. volä (= vordet; i västra delen av Västmanland heter motsvarande form vurti enligt E. Bore Bergslagshistorier).

De norrländska dialekterna bevarade länge förbindelsen kort vokal + kort konsonant i huvudtonig stavelse, och i vissa av dem finnes den ännu kvar, t. ex. i Ragundamålet. "För övrigt hava även Härjedalen, det övriga Jämtland, Ångermanland och Hälsingland åtminstone ett minne av samma äldre ståndpunkt i sina tilljämnade vokaler" (Lundell, Landsmålsalf. sid. 142). I allmänhet har dock ändelsens -i bibehållits i dessa trakters mål. På något ställe har det likväl försvagats till e efter lång rotstavelse, t. ex. i Offerdal i Jämtland, så att i och e här växla enligt regeln för vokalbalans. Målen i Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och södra delen av Västerbotten visa dock ungdomliga kvantitetsförhållanden. Säkerligen hava dock även här de korta rotstavelserna fortlevat jämförelsevis länge (obs. deras tilljämnade vokaler). Utvecklingen til vokalisationen bete (= bitit, -et) har troligen gått över "dissimilationens" stadium. Angående Selbumålet, som har en mycket genomförd tilljämning, meddelar Larsen (Norvegia 1902 sid. 186), att "endelsens vokal (i ord

« AnteriorContinuar »