skarpsindighed. Forf:s citater af digte (f. eks. Edvard-eftermælet fra så sen tid som efter 1065; s. 71) passer ikke synderlig godt til hans teorier. Han har atter her ikke tilbörlig sigtet sine kilder og dette mærkes altfor ofte.

Forf. benytter også de gamle love som sine kilder, og det er jo bekendt, at de indeholder eller kan indeholde meget gammelt stof. Det er således også en fortjeneste stærkt at fremhæve dettes betydning. Men her begår forf. nogle unöjagtigheder, som når han helt igennem blander Gutasaga sammen med Gutalag eller betragter den første som en del af den sidste og citerer stadig "Gutalag"; den samme fejl begås, når den norske Borgartingslov betegnes som indeholdende "den norsk-svenske grænsepagt", men med Borgartingsloven har denne pagt intet som helst at skaffe.

Ved den mundtlige disputation blev der bl. a. også af prof. Steenstrup fremdraget flere forskellige fejl og unöjagtigheder i bogen både m. h. t. citeringsmåden (2. hånds citater) og andet; således blev der påvist, at forf:s gengivelser af et par navne som Strabo (Walahfrid) som "Skelöje", eller Maurus (Hrabanus) som "den Sorte" var ganske urigtige; det første er et gammelt slægtsnavn, der ikke beviser noget m. h. t. den enkelte bærers legemsbeskaffenhed; det sidste beror på en opkaldelse (efter St. Benedictus' elev Maurus).

Af særlig betydningsfulde og interessante afsnit af bogen skal i øvrigt det fremhæves, hvor de forskellige gamle stamsagn og stamtavler gennemgås; her påvises skarpt og klart, hvilken rolle tretallet og opnævnere spillede, samt de af forf. anvendte og hævdede betegnelser "-vægt og -kås". At give et referat heraf lader sig ikke i al korthed göre; det hele må læses. Det er i desse afsnit at forf. kommer til at give sin opfattelse af "vor folkegruppes ældste vugge"; han hævder med god hjemmel Skandinavien som denne. Og det er her at forf. drøfter navne som Godtjod og Reidgotaland. Her kunde der være meget at bemærke.

I Eddadigtene findes kun Gođþjóð, i Voluspá, Helreið og Godrúnarhvot; i de to sidste betegner navnet sikkert Goternes (Jörmunrekks) land; i Voluspá synes det kun at betyde "gudernes folk", o: sammensat med god-, og bör snarest skrives med lille bogstav. (I forbigående bemærkes mod forf. -, at valkyrjernes ankomst til "gudefolket" intet direkte har med ragnarök at göre). At Goapjót ellers er opståt af Gotþjóð (jfr. got. Gut piuda) betragter også jeg som sikkert; et minde om formen got- foreligger mulig i skrivemåder som got piodar, gọtu þjóðar, gautu pj. i håndskrifter af Hervarars. I det 10. årh. må formen Gotpjód antages at have været almindelig. På det nævnte sted af Hervarars, bruges ordet om kong Heidreks land, d. v. s. om hvad sagaen i øvrigt kalder Reidgotaland. Navnet Godlond findes kun i det såkaldte "1. Sogubrot" 1)

1) Foruden i Flat., som anført, hvor ordet beror på en simpel fejllæsning eller misforståelse.

(Fms XI, 413): "En þá váru þessi lond, er Asíamenn byggđu, kollud Godlond, en fólkit Gođjód". Her er der ganske sikkert kun tale om en sen lærd konstruktion, der er uden betydning for forf:s teorier og formål. Godheimar og Manheimar må uden tvivl også lades ude af betragtning; det er ikke let at se, hvorledes disse navne kan sættes nogen rationel forbindelse med Gotland og Goterne, hvilken betydning man end så tillægger disse navne. Tilbage står ordet Reidgotaland (s. 177). Den egenlige form er Hreidgota- (jfr Vafpr. og Rökstensverset). Dettes "plads er i den sildige overlevering vaklende", ytrer forf. og siger at det bruges snart om Tyskland, snart om Frankrig, Jylland, Götland. Så galt er det nu imidlertid ikke. Lad os se på kilderne. Snorre for at begynde med ham - bruger ordet i Hkr (I, 33) i betydn. Gotland, men i sin Edda bruger han det om Danernes land (SnE I, 530), d. v. s. deres fastland, o: Jylland, jfr fortalens bestemte ord (þat heitir nú Jótland, er þá var kallat Reidgotaland). Modsætningen er Eygotaland. Dette står også i Hervarars. i Haukr Erlendssöns afskrift (udg. 359) samt i Fms I, 116 (= Snorres fortale).

Men til det samme fører også bemærkningen i Hervarars. "Vindland er næst liggr Reidgotalandi"; næst betyder "nærmest syd for"; Reidg. er også nordfor Húnaland og Saxland; mellem det (v. 1. Gotaland) og Húnaland er Myrkvidr; her er det tydeligt, at Reidg. er Jylland. (Når det derimod hedder, at "Reidg. og Hunaland nu kaldes Tyskland", står dette ikke i noget respektabelt håndskrift). I Sogubrot (Fas. I, 366) hedder det om Ivarr Vidfadme, at han kom "østfra til Reidg. og lægger til ved Sælland" (s. 368), hvorfra han rejser sydpå til Reidg.; her kan Jylland også menes, hvilket stemmer med beskrivelsen i Knytl. Kap. 32: "nord for Sælland er Øresund, men Jylland ligger "hit sydra međ hafinu". S. 375 nævnes Hildebrand som konge i Reidg., der modsættes Sverrig og Danmark. Her kunde der synes at foreligge en modsigelse. I Ragnarss. p. (Fas. I, 347) hedder det, at Ragnars sönner "underkastede sig Sælland, Reidg., Øgoternes land og Øland"; her er R. uden tvivl Jylland. Det samme må hævdes for et sted i Flatøbogen (I, 25), hvor Lofde siges at have erobret Reidg., men hans efterkommer er Eylime, Hjördis' fader, men hans rige henlægges, som bekendt, ellers til Jylland. Bortset fra et par steder til, der ganske stemmer med Snorre og Hervarars., er der, såvidt jeg ser, kun et eneste sted, der tyder på en anden opfattelse, nemlig Fms. XI, 414 i det förnævnte "1. Sogubrot": "En austr frá Polena er Reidgotaland, ok þá Húnaland, Saxonía eđa Germanía, þat kallast nú Saxland". Efter sammenhængen skulde her Húnaland og Saxland være endnu længere mod øst end Polen og Reidg., men dette strider så afgjort mod alt hvad der ellers kendes af geografiske forestillinger hos Islænderne, at austr må være en fejl for vestr. Alligevel bliver her forestillingen om Reidg.s beliggenhed forskellig fra den der råder alle de øvrige

nævnte steder ene med undtagelse af det sidste sted i Sogubrot af fornkonungum (Fas. I, 375), der synes i slægt med det anførte. Det såkaldte "1. Sögubrot" er nu næppe nogen pålidelig kilde, det er et sent sammenflikket arbejde. Et er altså sikkert, at den isl. litteratur med undtagelse af disse to steder identificerer Reidgotaland med Jylland. Mangfoldigheden er således langt fra så stor som forf. hævder. Men hermed er naturligvis intet bevist m. h. t. den oprindelige og egenlige betydning af Reidg.; det hænger sammen med spörsmålet om, hvem Hreidgoterne egenlig var, men det skal jeg ikke komme ind på her 1).

Jeg slutter med at ønske forf. til lykke med den her omtalte bog; trods sine ikke få fejl og unöjagtigheder, trods sine mange uholdbare påstande, der jo også er ret undskyldelige i et første forsøg på det behandlede område, indeholder den utvivlsomt meget rigtigt og godt og den vil sikkert virke opmuntrende og vækkende. Måtte det forundes den originale og energiske forsker at føre sine undersøgelser og studier ang. disse interessante æmner videre.

Januar 1908.

Finnur Jónsson.

"Konungs annáll 'Annales islandorum regii' Isländska handskriften n:o 2087 4:to i den gamla samlingen på det stora kungliga biblioteket i Köpenhamn i diplomatariskt avtryck utgiven av H. Buergel Goodwin". Uppsala 1906. 44 s. + 44 bl. + 2 s. + 4 planscher (typlistor).

Det föreliggande arbetet är synbarligen avsett att vara den noggrannaste edition av en fornnordisk text, som hittills med typografiska hjälpmedel åstadkommits. I anslutning till ett uttalande av K. Gíslason 2) har utgivaren sökt tillämpa den principen "att varje typ i avtrycket skulle motsvara ett tecken i handskriften ock typens ställe någorlunda noggrant ange, var den motsvarande bokstaven bör sökas i originalet" (förordet s. 11).

1) Det skal her bemærkes, at Gauðþjóð aldrig findes, men Gautland findes et steds i Odds Ólafss. i AM. 310, men hermed menes Gautland, 5: Vester-Götland.

2) "Í fyrsta lagi ætti að prenta allar helztu skinnbækur án þess að neinu væri breytt, svo að blaðsíða svaraði blaðsíðu, lína línu, orð orði, stafur staf, band bandi, púnktur punkti, og allt eptir því; þess kyns útgáfur eru nauðsynlegar handa þeim, er leggja stund á málid, en hafa ekki sjálf handritin". Um Frumparta etc. s. II (1846). Uttalandet, som innebär en mycket berättigad gensaga mot den tidens utgivningsprinciper, användes av utgivaren som motto.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVI, NY FÖLJD XXII.

Den nämnda principen kan naturligtvis, åtminstone på den typografiska teknikens nuvarande ståndpunkt, icke strängt följdriktigt tillämpas. Det återstår alltid mycket av originalets beskaffenhet, som ej alls eller blott otillfredsställande kan återges. Så saknar man t. ex. möjlighet att i tryck framställa annat än de grövsta variationerna av en viss typ med avseende på form eller storlek. Svårigheten att i vissa fall skilja mellan minuskel och majuskel eller mellan versal och kapitäl gör den i avtrycket använda typen beroende av utgivarens subjektiva uppfattning. Vid angivande av avstånden mellan bokstäver och ord eller av akcenters och förkortningsteckens placering m. m. är man alltför bunden av de begränsade typografiska resurserna för att uppnå ens något så när exakta resultat. Man kan icke ge någon föreställning om utseendet av de olika skrivarnas stilar; endast på rent mekaniskt sätt, genom användning av större och mindre stilsorter eller av kursivering osv., kan man beteckna, att olika stilar föreligga. För att nu icke tala om de enskilda penndragens karaktär, bläcket osv.

Dessa svårigheter ha naturligtvis icke heller kunnat övervinnas av det förevarande arbetets utgivare: "i själva petitraden 1) nödsakades man att gå den även äljest oundvikliga kompromissvägen att icke skilja mellan större ock mindre stilar" (förordet s. 12); "stundom är det omöjligt att avgöra om man har en minuskel eller en versal framför sig t. ex. vid h ock H, j ock J, k ock K, p ock P" (förordet s. 23); "storleken [av B-majuskeln] varierar så starkt, att jag bara i några enstaka särskilt tydliga fall vågade använda kapitäler i avtrycket" (förordet s. 25); [F är i den isl. texten en förstorad ags. f-typ] "ofta så litet förstorad, att det här, som äljest ofta i hds:n kan bli tvivel om det står majuskel eller minuskel" (förordet s. 27); kapitäl-o och -y ha ej i texten kunnat återges osv.

Det är således uppenbart, att ett med typografiska medel åstadkommet textavtryck, om än så noggrant, icke kan ersätta hskr., då det gäller paleografiska studier, utan att dess uppgift måste inskränka sig till att vara den att bilda grundlag för språkliga undersökningar. Men om så är, kan man hysa berättigade tvivel, om icke en sådan noggrannhet som den, med vilken utgivaren här sökt återge originalet, i själva verket till stor del är bortkastad möda och kostnad. Mig synes en text uppfylla alla berättigade krav på noggrannhet, om denna blott är sådan, att man icke på någon punkt lämnas i tvivel om vad som faktiskt föreligger i originalet, så snart det är fråga om något som har språklig betydelse. Härtill hör, att olika typer

1) Texten har för åstadkommande av flera kombinationsmöjligheter satts i två rader för varje rad i originalet, en korpusrad och en petitrad, den senare för akcenter, prickar, förkortningstecken, småbokstäver och tilllägg över raden.

i orig. motsvaras av särskilda typer i avtrycket, för så vidt som de ha eller blott kunna misstänkas ha olika ljudvärde; att alla akcenter utsättas (även över i); att alla förkortningstecken betecknas vart på sitt sätt; samt naturligtvis, att inga som helst rättelser göras av något slag. Däremot synes det mig icke nödvändigt att ha olika typer för bokstavsformer, om vilka det ej kan antagas, att de representera olika ljudvärden, t. ex. lat. och ags. f, lat. och ags. v, inljuds- och slut-n (n, n), de olika r-formerna (r och 2), vissa s-former (ex. S och S) m. m. Icke heller behöva förkortningstecknen återges med tecken, som efterlikna hskr:s, utan kunna utan skada upplösas med kursivering (genom kursiveringen förebygges ju, att utgivaren rubbar objektiviteten i avtrycket, då det naturligtvis förutsättes, att det i den inledande beskrivningen av hskr. redogöres för huru de olika förkortningstecknen återges i avtrycket). En sådan "enklare" text vågar jag t. o. m. anse ha företräde även för språkforskaren framför den av det andra slaget: den är vida lättlästare, utan att därför ge mindre än denna, och sparar således både tid och möda.

Även om man gillar den noggrannare principen, synes det mig innebära en överdrift, då utgivaren här vid vissa bokstäver söker närma sig även till originalets form i st. f. att använda det vanliga lat. alfabetet (så vid d, E, H, K, M, N, t, T), i synnerhet som han vid de flesta andra icke kan och vid somliga, t. ex. D, F, icke bryr sig om att försöka en dylik efterhärmning. Alldeles onödigt förefaller det att skilja på x och x (ett tecken som f. ö. ej exakt motsvarar originalets) och rent av vilseledande att använda tre olika tecken för förkortningen av con- (i synnerhet som variationerna icke äro så stora, som avtrycket härigenom ger vid handen; jfr typlistan).

Väljes en så noggrann princip som den utgivaren valt, så måste man emellertid, om icke hela företaget skall bli meningslöst, fordra full konsekvens och absolut felfrihet. Tyvärr brister det här föreliggande arbetet i båda dessa avseenden. Vad det förra beträffar, anmärker utgivaren själv s. 44 noten i förordet de inkonsekvenser, som under tryckningen råkat inkomma rörande den streckade p-typen, d- och d-typerna och ø-typen. Ytterligare några saker kunna tilläggas. Utgivaren skiljer t. ex. de båda formerna av A-versalen, men icke, som man med lika stor rätt kunde vänta, de båda F-versalerna (såväl den ena A-formen som den ena F-formen förekommer blott i en viss ställning; jfr förordet s. 25 o. 27). Han skiljer vidare mellan två x-typer (jfr ovan), under det att han för andra bokstäver, som förete lika stora variationer, t. ex. z och ags. v, har blott en typ. En verklig brist synes det mig vara, att utgivaren icke skiljer förkortningstecknen för hann och hanns, konung(r) och konungs, pat och pess. Av enskilda fall kan nämnas, att i lovis 27 r 15 borde i ej återgetts med minuskel, då typen trots sin ringa storlek tydligt skiljer sig från