Imágenes de páginas
PDF
EPUB

men vissa avvikelser finnas dock från språket i Olavus Petris "Undervisning".

ord:

I "Kyrkiostadgar" finner man -it i följande kortstaviga

my(c)kit (mycket ofta).

passiva participier och supiner: giffuit 6 ggr., vt(h)giffuit 2 ggr., föregiffuit, begiffuit, vndergiffuit, scriffuit, tilscriffuit, bedriffuit 2 ggr., inbittit, lijdit, lugit, writ (mycket ofta), latit 3 ggr., effterlatit, tag(h)it 2 ggr., företagit, förfarit, bedragit, sworit, wägit.

I följande långstaviga passiva participier och supiner användes -et:

drucket, kunnet 4 ggr., förnummet, befunnet, hållet 3 ggr., innehållet, behollet, tilgånget, wordet, kommet.

När det ej angives, huru ofta en form förekommer, har den antecknats blott en gång.

Undantag utgöra följande former: de såsom passiva participier använda föregiffuet 382, 221); 542, 24, vptaget 422, 8, indraget 92, 12, budet 112, 16, förbudet 112, 14; 112, 15 samt de såsom supinum använda niderslaget 522, 13, befalet 101, 13.

Omvänt finnes mot regeln -it i dessa långsta viga ord: supinerna hållit 8', 10; 482, 4, låtidt 52, 2 samt i participium wordit 432, 1.

De flästa undantagen med -et mot regeln äro således passiva participier, och de flästa undantagen med -it mot regeln äro supiner. Det är möjligt, att detta är att förklara väsentligen i överensstämmelse med reglerandet av -et i passiva part. och av -it i supinum i den moderna svenskan. När man hade t. ex. part. buden i mask. och fem., så antog neutrum budit stundom formen budet, när det användes såsom participium, under det att neutrum budit kvarstod såsom

1) Detta angiver blad 38 sidan 2 rad 22.

supinum, emedan man ej så starkt kände sambandet mellan supinum budit och part. buden som mellan part. budit (budet) och part. buden. Emellertid äro de anförda exemplen väl få för att draga nyssnämnda slutsats, och i vissa af dem kan den oregelbundna vokalisationen förklaras även på annat sätt. Så kan -et i föregiffuet, vptaget, indraget, förbudet, niderslaget, befalet uppfattas i överensstämmelse med det ovan s. 3 anförda. Formen låtidt (<lātit) skulle hava kunnat få -it från sidoformen latit (< fsv. lătit).

Det är anmärkningsvärt, att kommit (kommit 12, 18; 62, 5; 462, 5, vpkommit 132, 3, vthkommit 52, 20, men kommet 31, 11) är den vanligare formen i denna skrift av Laurentius Petri, ehuru brodren använder kommet med -et.

Även i den nu avhandlade skriften möter man icke sällan (men ej genomgående) -in i kortstaviga adjektiv och passiva particip: mykin (mykinheet), giffuin, driffuin, skurin.

Naturligtvis hade man i Närike kvar fornspråkets gamla kvantitets-förhållande kort vokal med fortis + kort konsonant, när vokalbalansen för -it: -et (under 1400-talet) genomfördes, och det är väl t. o. m. mycket möjligt, att detta gamla kvantitetsförhållande ännu levde kvar i bröderna Petris

språk.

Det är självklart, att den här påvisade vokalbalansen för -it-et i bröderna Petris språk även kan hava intresse vid litteraturhistoriska undersökningar. I fall det är tvivelaktigt, huruvida en skrift har någon av dessa bröder till författare, har man att fästa betydligt avseende vid huruvida nämnda vokalbalans däri förekommer eller icke. Med hjälp av den här framställda regeln för -it: -et kan man även belysa spörsmålet, om eller i hvad mån 1500-talets tryckerier tilläto sig att göra ortografiska ändringar i en författares arbeten emot hans manuskript. I fall under 1500talet tryckta arbeten av t. ex. Olavus Petri icke tillämpa

balanslagen för -it-et, så visar detta, att man tillåtit sig ortografiska (och språkliga) avvikelser från manuskriptet.

Ett par uppgifter må tilläggas om bruket av -it: -et i en liten skrift av Abrahamus Andreæ Angermannus. Såsom nämnt utgav denne sin svärfader Laurentius Petri's "Kyrkiostadgar". Arbetet inledes emellertid med en av Angermannus skriven, 44 sidor lång dedikation till drottning Gunilla Bielke.

Angermannus använder i denna dedikation -it: -et någorlunda enligt balanslagen. Han har nämligen -it i mykit (flera ggr), förmykit samt i de kortstaviga participierna och supinerna giffuit 3 ggr., driffuit 2 ggr., beswikit 2 ggr., bidit, scriffuit, inbitit, tilbudit, förskutit, warit, hvartdera en gång. Däremot -et i de långstaviga kommet 2 ggr., offuerkommet (men bekommit en gång), wunnet, funnet, låtet, holpet, behollet, wordet. Undantag äro å ena sidan supinerna welet 3 ggr., slaget 3 ggr., inslaget 1 gång, part. vptaget 1 gång å den andra supinum låti(d)t 4 ggr., wordit 1 gång. Möjligt är, att -et i supinerna welet, (in)slaget sammanhänger med en vokalharmonisk tendens.

[ocr errors]

Även Angermannus har flera gånger -in i kortstaviga adjektiv och passiva part.: mykin 3 ggr., gripin, driffuin, föregiffuin, (förgätinheet), hvartdera en gång; dessutom i det långstaviga egin (flera ggr).

Han var, såsom tillnamnet angiver, från Ångermanland, och han var troligen född omkring 1540.

En anmärkning må även göras till förklaring av de i de ovan avhandlade skrifterna rätt ofta mötande kortstaviga principierna och adjektiven på -in (mykin, bitin etc.), en ändelse, som förekommer jämte -en (partic. wiken etc.).

I sin skrift Ordböjningen i Västmannalagen III, 117 framhåller Siljestrand, att i denna urkund nom. och ack. sg. mask. av participium av starka verb hava mera än fyra gånger oftare in än -en, under det att ändelserna -in och -en användas lika ofta i nom. sg. fem. samt nom. ack. pl. ntr. av dylika particip; alltså ha ord av typen komin i nom. ack. sg. mask. obetingat oftast komin, men i nom. sg. fem. och ntr. pl. lika ofta komen som komin. Siljestrand sätter detta riktigt i samband därmed, att (trots den fsv. stavningen) maskulin-formen hade långt n (kominn), den feminina och neutrala formen däremot kort n (komin).

icke

Dock är det hvilket Siljestrand ej nämner egentligen >>-ljudets kvantitet, utan dess kvalitet, som härvid varit avgörande. Det långa, men ej det korta n-ljudet var nämligen palatalt. Detta framgår av flera omständigheter. I den nydanska dialekten på Djursland har man t. ex. katiń 'katten' (äldre kattińń) med i i ultima och palatalt ń 1), men däremot t. ex. stinǝn 'stjärnan' med ǝ och dentalt n (K. P. Thorsen Bidrag til nörrejysk lydlære s. 65.) I den forndanska skriften Mandevilles reise finner man i överensstämmelse härmed t. ex. delin (dvs. delińń) 'delen' med i och palatalt nn, men däremot grafven med e och dentalt n (Thomsen i Forhandlinger paa det fjerde nord. filologmøde s. 215 ff.). Jmf. även de av mig i Beiträge XXIII, 494 efter Joh. Storm och Am. B. Larsen från norskan anförda förhållandena.

När man i 1500-talets språk möter dels participier av typen bitin, dels participier av typen biten, bör det förklaras sålunda.

I kortstaviga ord kvarstod ultimas ljudlagsenligt ej blott framför t (bitit), utan även framför palatalt nń (maskul. bitinn), men övergick till e (a) framför dentalt n (fem. och ntr. biten). När man i maskulinum jämte bitin kan finna 1) Det palatala n betecknas här .

biten, beror det på inflytande från fem. och neutrum biten, och när man omvänt jämte fem. och neutrum biten kan möta bitin, så förklaras det av påvärkan från mask. bitińń och ntr. bitit. De flästa exemplen hava emellertid i (eller y) i penultima (bitin, mykin etc.), och i vissa bygder kan även denna faktor hava varit ett villkor för bevarandet av ultimas i-ljud. Det ovan anförda egin visar, att dialektiskt även långstaviga ord behandlats på samma sätt, åtminstone när en palatal konsonant föregår ändelse vokalen.

Lund.

Axel Kock.

Till frågan om växlingen -it: -et i sup. och part. neutr. i äldre nysvenska.

Växlingen mellan ändelserna -it och -et i sup. och part. neutr. i skriftspråket under äldre nysvensk tid gestaltar sig huvudsakligen på tre olika sätt. Med avseende på frekvensen av dessa ändelser kunna därför skrifter från denna tid lämpligen sammanföras i trenne olika grupper. Till första gruppen höra sådana skrifter, i vilka fördelningen av -it och -et i sup. och part. neutr. regleras av lagen för vokalbalans (jfr Kock, En form av vokalbalans i äldre nysvenska). Hithörande arbeten äro jämförelsevis få, och alla torde hava författats under loppet av 1500-talet. Andra gruppen utgöres av skrifter, i vilka ändelsen -it är allenarådande i såväl sup. som part. neutr. Denna grupp är den ojämförligt största. Till en tredje grupp sammanföras dels sådana skrifter, i vilka ändelsen i sup. och part. neutr. är nästan uteslutande -et, dels sådana, i vilka -it och -et växla, utan att någon regel för växlingen kan angivas.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVI, NY FÖLJD XXII.

« AnteriorContinuar »