minuskeln genom ett litet sidostreck nedtill till vänster, vilket minuskeln alltid saknar (jfr typlistan). Av större betydelse äro emellertid de fel, som förekomma i avtrycket. Utom vad utgivaren själv rättat i förordet s. 44, har jag vid en jämförelse med originalet å Kgl. Bibl. i Köpenhamn antecknat följande: 3 v 13 har avtrycket oiu, originalet ou; 7 v 10 (över raden) har avtr. h, över 7 och i, orig. över i och j; orig. 7 v 16 13 r 51 ébréscrā, (hanns); ébréscra; pessum 1) pessa 1) tapet (felskriv ning för capet); orig. knutr (utan akc.); hinum, hínum (med akc.); Benedictus; n 24 r 36 vigdr, oss 1) croseyivm, crossaar 1); Thorlácsmessa1); 3 Av de uppräknade sidorna ha 7 v, 21 v och 37 r genomgåtts fullständigt ord för ord. På de övriga ha felen tillfälligtvis anträffats vid en flyktigare granskning. Beräknat efter det antal, som på de tre nämnda sidorna förekommer, skulle emellertid antalet fel i hela texten uppgå till bortåt 300, vilket naturligtvis är ett alideles för högt tal, för att editionen skall kunna anses tillfreds 1) Jag återger här med ss originalets "3-dragstyp" (jfr förordet s. 32). 2) Möjliga spår av akc. äro i varje fall så svaga, att akc:s utsättande utan anmärkning är oriktigt. ställande. Att några, eller kanske de flesta, av dessa fel blott äro tryckfel, förbättrar ju icke saken från läsarens synpunkt 1). Texten föregås av ett omfångsrikt förord, i vilket utgivaren, efter att mera i förbigående ha påpekat hskr:s betydelse i språkligt och historiskt hänseende, i korthet redogör för dess ålder, redaktör, öden, avskrifter av densamma, editioner, principerna för det föreliggande verket m. m., och därefter lämnar en utförlig beskrivning av hskr:s yttre beskaffenhet, de olika "händerna" osv. och slutligen, den omfångsrikaste och viktigaste delen, en detaljerad redogörelse för "första handens" paleografi. Det synes mig, att man kunde ha skäl att önska, att proportionen mellan dessa olika delar av förordet delvis varit en annan än den nu är. I vissa fall är noggrannheten och utförligheten mindre viktiga saker onödigt stor. Så egnas t. ex. icke mindre än 21, sida åt en fullständig uppräkning av alla hål och springor i pergamentet, 3 sidor åt teckningar och tillägg i hskr. av rent utvärtes natur och väl många rader åt en beskrivning av pergamentets färg s. 14 och åt redogörelsen för första handens bläck, pennombyten m. m. s. 22. I andra och viktigare fall är framställningen stundom alltför knapphändig. Detta gäller t. ex. den tämligen ytliga karakteristiken av redaktören s. 4 (jfr Finnur Jónssons analys av källorna i Den oldn. og. oldisl. litt. hist. 3: 74) 2) och framför allt redogörelsen för de olika skrivarna s. 18 ff. Utgivaren står här i mångt och mycket i opposition mot de resultat, till vilka Storm kommit i sin edition av annalerna (Islandske annaler s. XI ff.), och man hade därför väntat sig en fullständig och motiverad, helst tabellariskt uppställd jämförelse mellan Storms "händer" och vad som av hskr:s olika delar tillhör dem å ena sidan och utgivarens å den andra. Såsom det nu är, kan man blott genom en mycket mödosam jämförelse mellan den givna redogörelsen och noterna under texten samt Storms beskrivning (ovan a. st.) bilda sig en riktig och detaljerad uppfattning om avvikelserna mellan Storms mening i denna punkt och utgivarens. Ernåendet av en dylik uppfattning omöjliggöres dessutom delvis därigenom, att utgivaren själv icke är konsekvent i sina åsikter beträffande de olika händerna. Så anger han s. 14 v not, att å nämnda sida i högra bladhörnet står AH med en hand som eljest endast fullklottrat tomma ställen på bl. 43 v och 44 r; bl. 42 v 1) Att så är händelsen, framgår i ett par fall av förordet. Så beträffande 3 v 13 ou (förordet s. 36 riktigt), 24 r 36 os (förordet s. 32 riktigt). 2) I samband härmed kan påpekas, att den princip utgivaren, förordet s. 19 f., tror sig ha funnit för första handens användning av de olika språken, näml. att anteckningar om "exotica" och kyrkohistoriska händelser (utom sådana rörande förhållandena i Norden) göras på latin, anteckningar om inhemska händelser på isländska, utan tvivel är oriktig. Redan de många undantag, som utgiv. nödgats uppställa, tala emot antagandet av denna i sig själv föga troliga, mekaniska regel. F. Jónsson lämnar ovan a. st. en tillfredsställande förklaring av förhållandet. not uppges emellertid, att samma hand även där ritat ett par meningslösa tecken. Bl. 18 v 7 not omtalas "en yngre kursiv hand, som eljest ej förekommer i handskriften"; bl. 23 r o. 30 r omtalas emellertid tillsatser gjorda "av den bl. 18 v 7 i noterna omtalade eller en samtidig yngre kursivhand". S. 19 i förordet anser utgivaren, att av tilläggen bl. 23 r i övre margen blott första raden är av "första handen", bl. 23 r not däremot, att båda raderna äro det. Ännu mera villsam blir saken för läsaren därigenom, att utgivaren egendomligt nog i noterna nästan genomgående begagnar sig av Storms beteckningar för de olika händerna i st. f. sina egna 1). Väl summarisk är också utgivarens kritik av Storms edition, förordet s. 9 f. Man får av framställningen där den uppfattningen, att Storms edition, frånsett de olikheter som grunda sig på de olika utgivningsprinciperna, skulle i jämförelse med den här föreliggande lämna åtskilligt övrigt att önska. Så är dock näppeligen fallet, ehuru ett och annat läsfel (t. ex. góđi 22 v 9 o. 20 för gódr) kunnat rättas. Man kunde emellertid haft skäl att vänta en fullständig redogörelse härutinnan. På tal om förordets plan och uppställning vill jag tillåta mig en anmärkning om förhållandet mellan detta och noterna under texten. S. 12 i förordet säges, att noterna blott avse textens fullständigande med hjälp av pappershskr:na. I enskilda fall skulle dessutom omtalas tvistiga typer o. d. Enl. s. 21 i förordet åter skulle i noterna (och blott i dem) omtalas även de "moderna" händernas "kråkfötter". Bl. 6 r not har utgivaren ändrat mening och vill behandla alla dylika anteckningar "i sammanhang på det vederbörande stället i förordet" (vilket icke skett). Detta hindrar nu åter icke, att i noterna till 14 v, 15 v, 20 r, 39 r dylika saker verkligen omtalas. S. 19 i förordet hänvisar utgivaren till noter s. 9 v 42, 10 r 36, 21 r 47 rörande vissa tillägg under texten, men noterna i fråga innehålla ingenting härom. BI. 20 v not hänvisas till "vederbörande ställe" i förordet rörande 0:0 som tecken för u-omljud av a, men "vederbörande ställe" i förordet lämnar ingen upplysning. Dylika inkonsekvenser äro naturligtvis rätt besvärande för läsaren. I detta sammanhang kan slutligen nämnas, att en paleografisk redogörelse helt och hållet saknas för andra händer än "första❞ 2). Detta förhållande låter sig nog försvaras på grund av den dominerande ställning denna hand intager både kvantitativt och med avseende på sin språkliga betydelse, men man hade dock väntat, att utgivaren omtalat och motiverat denna sak. Endast på få 1) Huruvida utgiv. överallt har rätt gentemot Storm i sin uppfattning av skrivareförhållandena, är en fråga som jag naturl. efter en jämförelsevis flyktig granskning icke vågar uttala mig om. I åtskilliga fall har han det otvivelaktigt. Ett och annat synes lämna rum för tvekan. 2) Om man undantar några spridda notiser s. 20 ff. ställen har jag eljest funnit, att något utelämnats, som enligt utgivarens principer bort medtagas. S. 38 i förordet saknar man dock ett omnämnande av förkortningen hc (t. ex. 7 r 2), s. 41 av akcentens frånvaro i ar 7 v 20, samma sida en förklaring av akcenterna i ģŕa (gratia) 6 r 24, bl. 7 v not ett omnämnande av att a i fiorda rad 3 nästan täckes av ett papper i falsen. I detaljerna förekomma åtskilliga inadvertenser och motsägelser, som synas vittna om bristande överarbetning före den slutgiltiga redigeringen eller om att utgivaren ofta ändrat mening under själva tryckningen av arbetet. S. 4 i förordet opponerar sig utgivaren mot F. Jónssons åsikt (Den oldn. og oldisl. litt. hist. 3: 74). att tilläggen i tomrummen från och med år 1279 skulle uteslutande vara gjorda av annan hand än "första", och hänvisar i en not till vissa ställen, som tydligt skola härröra från första handen. Ett par av dessa hänvisningar, till 41 r 14 ff. och 22 f., äro emellertid rätt olyckliga: i noterna till dessa ställen säger utgivaren näml. tvärtom, att de äro "skrivna senare med något mindre stil, men snarare av en annan samtidig hand än av själva första handen". Läsaren lämnas således i okunnighet om, vilket som är utgivarens slutgiltiga åsikt. S. 28 i förordet omtalas, att typen i användes för y i cicli och Sinodus. Det är väl dock här icke blott tecknet, utan även ljudet i som föreligger. S. 30 i förordet påstår utgivaren, att p-typen till skillnad från alla andra typer med under raden räckande stapel har högerböjd svans. Han har härvid tydligen glömt, att enahanda är förhållandet med y-typen (jfr förordet s. 34 och typlistan). S. 33 i förordet står på tal om v-typen: "I fall som Edvigus 20 r 47 m. fl. föreligger kanske inhemskt skrivsätt i latiniserade namn". Vad utgivaren här menar, förstår jag icke. Det "inhemska skrivsättet" använder ju ags. v. Utgivaren kan väl här icke med inhemskt mena latinskt? Att skrivaren här, såsom utgivaren alternativt föreslår, velat skriva w, finnes ingen anledning att antaga, då detta tecken i det jämförda namnet (Ceolwlf 15 v 18 osv.), har betydelsen vu, icke bet. av enbart v. Detta synes icke ha observerats av utgivaren. En särskild grupp av inadvertenser har synbarligen uppstått därigenom, att texten jämförts med originalet, sedan förordet redan var tryckt. På grund härav kvarstå i det senare oriktiga uppgifter beträffande enskilda textställen, under det texten har det rätta. Ex.: enl. s. 28 i förordet står 21 v 48 jarl; texten har riktigt Jarl; s. 37 s. 39 nostra; 5 v 3 nostro; 7 r 2 numerum (er förkortningst.); texten har riktigt numerum (er utskrivet); enl. s. 39 i förordet står 4 r 5 creatus med förkortn.-tecknet för re lika med det vanl. förkortn.-tecknet för er; texten har riktigt samma ord med förkortningstecknet för re bestående av ett över raden skrivet e; enl. s. 39 i förordet står 20 v 14 fyrir; 18 v 9 føddr; texten har riktigt firir; 27 v 5 í íórsalannd(!); foddr; íórsa lalannd. I förordet och noterna förekomma dessutom icke så få tryckfel. Av utgivaren icke anmärkta sådana har jag tillfälligtvis antecknat ett 40-tal, men antalet är helt visst större. Av dessa äro naturligtvis en del alldeles oförargliga. Något större betydelse ha några andra, såsom t. ex. s. 43 i förordet rad 3 nedifrån det oriktiga 3 r 14, som bör utgå, och bl. 36 r noten "de sista typerna av r. 41" i st. f. ". . . av r. 40 o. 41". Till verklig skada för bokens användbarhet äro slutligen de många felaktiga hänvisningar, som på detta sätt uppstått. Så står s. 16 i förordet rad 1 uppifr. 14 v för 15 v; s. 19 rad 12 nedifr. 22 r 40-42 för för 22 r 40, 43; s. 32 rad 16 nedifr. 9 r 30 för 9 r 29; s. 34 rad 8 uppifr. 27 v 46 för 27 r 46; s. 34 rad 14 nedifr. 25 r 15 för 25 v 15; s. 38 rad 3 nedifr. 21 v 54 för 21 r 54; s. 41 rad 7 uppifr. 23 v 33 för 23 r 33; s. 42 rad 3 uppifr. 24 r 12/13 för 24 r 13/14; s. 42 rad 8 nedifr. 30 r 15 för 30 r 25. I en del fall har jag ej alls kunnat återfinna stället: s. 4 not 8 hänvisning till 4 v 13 ff., 16 ff.; s. 37 rad 9 uppifr. till 4 r 9, samma sida rad 17 uppifr. till 4 v 16; samma sida rad 5 nedifr. till 7 r 4; s. 41 rad 6 uppifr. till 9 v 17; s. 41 rad 17 nedifr. till 20 v 19, 25, 40; s. 43 rad 10 uppifr. till 27 r 26; s. 43 rad 6 nedifr. till 30 v 34. Då det naturligtvis endast är ett relativt fåtal ställen jag slagit upp och kontrollerat, torde man av det anförda ha skäl att antaga, att procentantalet felaktiga hänvisningar är betänkligt högt. Jag kan till sist icke underlåta att säga ett par ord om avhandlingens språk. Utgivaren har, ehuru som bekant utländing, begagnat sig av svenskan, och det måste på det hela taget medgivas, att han behärskar densamma jämförelsevis bra. Åtskilliga oriktigheter och otympligheter i böjning, vändningar och ordförråd förekomma dock helt naturligt. Jag kan ej här upptaga utrymmet med en större samling exempel. Bland mera stötande osvenskheter kunna dock anföras: s. 4 "det översinnliga" i st. f. "det övernaturliga"; s. 8 "denna" för "denne" (om person); s. 12 "Sådana funnits säkert ." (början av en huvudsats); s. 15 "likaledes som❞ i st. f. "liksom"; s. 17 "tör" i st. f. "törs". En inkonsekvent användning av sing.- och plur.-former av verbet efter pluralt subjekt är likaledes rätt stötande för läsaren. trots Som slutomdöme om arbetet måste beklagligtvis den stora möda och flit som utgivaren synbarligen nedlagt därpå |