Imágenes de páginas
PDF
EPUB

och trots obestridliga förtjänster särskilt med avseende på den utförliga och noggranna paleografiska beskrivningen sägas, att det icke fullt uppfyller de krav man är berättigad att ställa på detsamma. Det är att hoppas, att den ljud- och formlära, som utgivaren s. 5 not i förordet utlovar, måtte kunna ge anledning till ett gynnsammare omdöme.

Lund 1908.

Emil Olson.

Zur Crymogea.

Zu den von Kålund Arkiv 23, 129 aufgeführten bekannten Exemplaren der Heringschen Ausgabe von 1614 kann noch das genannt werden, das die Erlanger Universitätsbibliothek besitzt in einem Sammelband mit der Signatur Hist. 963. Diesem Exemplar fehlen alle von Kålund genannten Beilagen, also vor allem auch das Druckfehlerverzeichnis, genau wie demjenigen unserer Bibliothek von der Ausgabe ohne Jahr [1609] in dem Sammelband Hist. 965a. Beide bestehen also bloss aus dem Titelblatt, der unpaginierten Epistola dedicatoria und der Ad candidum Lectorem . Præfatio sowie dem Text. Die beiden letztgenannten Stücke haben eine durch beide durchlaufende Seitenzählung mit den vielen Fehlern, die Kålund aaO 212 aufführt.

...

Auf den Titelblättern dieser beiden Ausgaben weichen aber die Typen nicht nur in der Form, teilweise auch in der Grösse etwas von einander ab, sondern die Heringsche Ausgabe von 1614 kennt im ganzen Titel für u und v nur das Zeichen V, die von Philipp ab Ohr dagegen schreibt in dem Worte RERUM U, sonst auch überall V. In der Angabe des Druckorts Hamburgi dagegen haben beide Ausgaben nur U, trotzdem dieser Name in Versal gedruckt ist.

Übrigens ist im Titel beider Ausgaben das Wort Crymogaa nicht mit Ligatur Æ gedruckt sondern mit AE, allerdings ohne das Spatium, das sonst stets zwischen zwei Buch

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVI, NY FÖljd xxii.

staben gelassen ist. Im Texte des Buches aber steht immer Crymogea mit æ.

Während in der undatierten Ausgabe Philipps von Ohr Titel und Epistola dedicatoria selbstverständlich auf das gleiche Papier gedruckt sind wie der Text, ist das Papier des Neudrucks dieser 4 Blätter in der Ausgabe von 1614 etwas stärker, und die wagrechten Wasserlinien, 7 auf jeder Seite, sind viel schwächer und liegen um etwa 2 mm näher an einander als im alten, etwas dünneren Papier des Textes. Ein Wasserzeichen konnte ich bei keiner der beiden Ausgaben im Papier entdecken.

Anhangsweise mag hier beigefügt werden, dass in dem Sammelband Hist. 963 hinter der Crymogea das Specimen Islandiæ Amstelodami 1643 folgt, und dass unsere Bibliothek unter Hist. 963 auch diejenige Ausgabe von Stephanius' Tractatus varij besitzt, in der Arngrimi Ionae Tractatvs de Islandicæ gentis primordiis von Seite 356 bis zur Mitte von Seite 500 reicht.

Erlangen, den 20. Februar 1908.

August Gebhardt.

Lytir,

En hittills förbisedd fornsvensk gud.

(Förberedande meddelande.)

Den i Flateyar-bók, Del. 1, s. 577-581, intagna fantastiska berättelsen þáttr Hauks Hábrókar grundar sig säkerligen delvis på gamla historiska sägner (Munch, Det norske Folks Historie, Ì: 1: 581, finner detta "nok muligt"). Till den kärna af sanning, som finnes i sagan, räknar jag berättelsen om att en gud vid namn Lytir dyrkats af en Upsalakonung. Jämför fornsvenska ortnamn som Lytislund(a) och Lytisbergh.

Djursholm april 1909.

L. Fr. Läffler.

Kritiska anmärkningar till frågan om

a-omljudet.

Som bekant brukade man ännu under de sista decennierna av förra århundradet uppfatta a-omljudet såsom en urgermansk företeelse och formulera regeln för detta omljud på u sålunda: på urgermansk tid övergår u till o, när ă, ō eller

följer i nästa stavelse, så vida icke antingen nasal konsonant + annan konsonant eller i står mellan u och den aomljud verkande vokalen.

I Beiträge XXIII (1898), 484 ff. publicerade jag en avhandling, som behandlade a-omljudsfrågan och därmed sammanhängande spörsmål. Jag sökte där ådagalägga, att a-omljudet icke (åtminstone icke helt och hållet) är en urgermansk företeelse, utan att det troligen inträtt, först sedan det urgermanska språket klyvts i skilda språk; att således a-omljudet inträtt dels i det urnordiska språket, dels i det (ur-)västgermanska språket.

Vidare sökte jag visa följande beträffande a-omljud på u. När a-omljudet under tidig urnordisk tid inträder t. ex. i *hurna > horna, kvarstod u tills vidare framför m, n (t. ex. i *sumarar). Först sedan andra stavelsens a-ljud synkoperats i nom. pl. *sumarar sumraR etc., inträdde a-omljudet i sent urnord. tid i ljudgrupperna -uma-, -una- (*sumarR > somarr etc.), under det att ljudgruppen nasal + konsonant (m eller n + konsonant) alltjämt hindrade a-omljudets inträdande (alltså ljudlagsenligt pl. sumrar).

I de fornnord. språken verkades a-omljudet blott av ett

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVI, NY FÖLJD XXII.

7

verkligt ǎ, men däremot icke av ō eller @ eller av det ur @ utvecklade a-liknande ljud, som i de fornnord. literaturspråken utvecklades till e, i (t. ex. i nom. sg. fluti). Växlingen ou i feminina n-stammar (hola: hula etc.) beror därpå, att, sedan nom. sg. *hulō blivit till hula, detta genom a-omljud utvecklades till hola, under det att gen. sg. *hulōnn etc. gav hulu.

Framför ggw (brugginn etc.) inträder intet a-omljud. När urnord. *wulfar blivit till isl. ulfr fsv. ulver, så beror det därpå, att det föregående bilabiala w i förening med efterföljande lv förhindrade omljudets inträdande i fortisstavelser 1), under det att a-omljudet däremot under dessa förhållanden verkades i semifortis-stavelser (Bryniolfr etc.).

Sedan en ljudlagsenlig växling o:u uppstått i ett och samma ord (samma stam), reglerades i fornsvenskan (åtminstone dialektiskt; i Upplandslagen) användningen av dessa vokaler sålunda: Man hade en bestämd tendens att använda o framför högt supradentalt r i ljudgrupperna rð, rt, rn (och merendels också annars framför r) ävensom framför lk, lm: borp, skortæ, forn, folk, holmbær, poræ etc. I fall o icke krävdes enligt denna regel, så gjorde sig en annan tendens gällande: vid valfrihet mellan o:u brukas gärna u efter labialerna b, f, m och de labialiserade g (r, h?) : bukkær, fughl, mun, gup, (brut, hughær etc.). I isländskan normeras bruket av o:u delvis på likartat sätt.

[ocr errors]

Även förhållandet mellan ändelse-vokalerna ai i pass. part. (got. bundans: isl. bundinn etc.) sökte jag utreda, en fråga, som i själva verket intimt sammanhänger med spörsmålet om a-omljudet. Jag sökte å daga lägga, att (i motsats till hvad vanligen antogs) i i isl. bundinn brostinn etc. ljudlagsenligt utvecklats ur äldre a enligt ljudlagen: på sen

1) Alternativt förklarades ulfr så, att a-omljudet inträdde i *wulfar > wolfaR, men att, vid valfrihet mellan o (i vissa kasus) och u (i andra kasus), u valdes (till följe av de omgivande ljudens starkt labiala karakter).

[ocr errors]

urnord. tid övergår a i infortis-stavelse till e (senare ¿) framför konsonant.

Dessa mina i Beiträge motiverade och nu refererade åsikter hava (mer eller mindre fullständigt) blivit akcepterade av flera forskare.

Emellertid har nyligen Hultman i en mycket vidlyftig exkurs till sitt stora och förtjänstfulla arbete Hälsingelagen och Upplandslagens ärfdabalk i Cod. Ups. B 49 (Helsingfors 1908) underkastat frågan om a-omljudet i de nordiska språken en vidlyftig undersökning. Den i fråga varande exkursen utgör 162 mycket stora kvart-sidor och torde hava fordrat mera än 300 vanliga oktav-sidor.

Hultman meddelar här till frågans bedömmande ett värdefullt material så väl från de västnord. språken som från fornsvenskan. Så har han för denna speciella fråga genomgått alla fornsvenska urkunder intill år 1375, och från dem meddelar han samtliga exempel på ord med o: u, som kunna komma med i räkningen.

Även Hultman ansluter sig i väsentliga avseenden till mina i Beiträge framställda resultat.

Så antar han liksom jag, att a-omljudet icke är en urgermansk, utan en särspråklig företeelse. Han akcepterar den av mig framställda regeln, enligt hvilken andra stavelsens a-ljud övergått till e, i i got. bundans : isl. bundinn, brostinn etc. Liksom jag anser han, att ggw hindrat a-omljudets inträdande i ord av typen brugginn, och liksom jag menar han, att de omgivande labiala ljuden hindrade dess inträdande i *wulfaR : ulfr.

Även så till vida harmoniera våra åsikter, som vi båda anse, att ändelsevokalen ō (så länge som den var ett verkligt o-ljud) ej verkade a-omljud (i *lukkōn : isl. fsv. lokka etc.), och som vi båda mena, att ett efter u omedelbart följande m, n motverkade a-omljudet (jmf. isl. sumar), ehuru vår upp

« AnteriorContinuar »