Studier över svenska verbaladjektiv.

Inledningsord.

Föreliggande uppsats innehåller dels en kortare framställning rörande aktivitet och passivitet hos verbaladjektiv i allmänhet, dels en något utförligare historik över de med -ja-suffix bildade verbaladjektiven i svenskan.

I den förra åsyftar jag icke på något sätt någon uttömmande behandling av ämnet, utan söker endast framställa några enligt mitt förmenande ej oviktiga synpunkter, som synas mig hittills ha förbisetts, i den senare har det varit min avsikt att giva en kortfattad framställning av nämnda ordgrupps öden i svenskan, särskilt med hänsyn till adjektivens verbalitet, genus verbi, betydelseutveckling i allmänhet, frekvens och motsvarigheter i yngre språk.

För fornsvenskans vidkommande har mitt material i de flesta fall varit begränsat till vad Schlyter och Söderwall ha att bjuda i sina ordböcker. För den nsv. tiden äro en del språkprov hämtade ur Sv. Akademiens Ordboks samlingar, som välvilligt ställts till mitt förfogande.

Förkortningar.

Schl. Schlyter Ordbok till Samlingen af Sveriges gamla lagar, Sw., Söderwall Söderwall Ordbok öfver Svenska Medeltidsspråket, Karsten = Karsten Studier öfver de nordiska språkens primära nominalbildning i Bidrag till kännedom om Finlands natur och folk. LIX s. 1 ff., Falk = Falk Die nomina agentis der altnordischen Sprache PBB XIV s. 1 ff., Lindroth == Hj. Lindroth Om adjektivering af particip (Lund 1906), Tamm Sv. adj. Tamm Om avledningsändelser hos svenska adjektiv (Upsala 1899).

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXV, NY FÖLJD XXI.

16

I.

Om aktivitet och passivitet hos verbaladjektiv.

Fördelningen av aktiv och passiv betydelse hos de nsv. verbaladjektiven är, som bekant, i det stora hela klart och konsekvent genomförd: verbaladjektiv på -sam och -ig äro aktiva, de på -bar och -lig och de som verbaladjektiv använda part. perf. äro aktiva, ifall de ansluta sig till intransitiva eller deponenta verba, passiva om de associeras med transitiva, och alla äro reflexiva, om de ansluta sig till reflexiva verba o. s. v. Så äro t. ex. strävsam och stridig aktiva, läsbar och böjlig passiva, lämplig reflexivt o. s. v.

Dubbelt genus verbi förklaras oftast därigenom, att det verb, varmed adj. associeras, uppträder både som trans. och intrans.: så refererar sig exempelvis den aktiva betydelsen hos gångbar (g. mynt) till den intransitiva betydelsen hos verbet gå, den passiva (g. stig) till verbets - i viss mån transitiva betydelse i användningen gå en väg. Emellertid förekomma en del förskjutningar, utjämningar och avvikelser från dessa som normala betecknade förhållanden, vilka till största delen föga uppmärksammats, men som synas mig vara av ett ej obetydligt intresse. Följande sidor innehålla några små försök till förklaring av dessa ofta rätt svårtydda företeelser.

1. En faktor av stor betydelse för denna fråga är det bekanta förhållandet, att ett adj. ofta som attribut tillägges ett substantiv av annan kategori än de, varmed det i allmänhet förenas 1). Den förändring av adjektivets betydelse, som blir en följd härav, kan även träffa verbaladjektivets genus verbi. Det dominerande i ett verbaladjektivs betydelse är den föreställning om en viss verksamhet, som det aktualiserar; först i andra hand framträder resp. utövandet av (akti

1) Se Paul Principien der Sprachgeschichte3 s. 142 f. Jfr. även Lindroth s. 130 f.

vitet) eller mottaglighet för verksamheten (passivitet). Det ligger i sakens natur, att denna ologiska överföring av verbaladjektiv på subst., som icke kunna bestämmas av verbaladjektivets hela betydelseinnehåll, företrädesvis tillhör det mera oreflekterade talspråket. Den har nämligen sin grund i den talandes oförmåga att i en hastig vändning finna ett till alla delar adekvat ord eller i bristen på ett sådant. Man tillgriper ett, som utsäger det väsentliga: sin närmare begränsning får ordet genom assimilation med substantivet, som det bestämmer, genom det ljus, som hela meningen, sammanhanget, situationen kastar över det. På detta sätt användes ofta ett passivt verbaladj. i stället för ett aktivt och vice versa, ifall det rätta fattas eller är mindre gängse eller ej inställer sig i det ögonblick, då man griper efter det. Några exempel ur talspråket må anföras.

Själv har jag hört: de' börja' se allt för misstänksamt ut i stället för ett felande *misstänkligt eller misstänkt. Så vanligen i svensk-amerikanskan (enligt R. G. Berg i Språk och Stil IV s. 18), där det heter exempelvis: hustrun avled under misstänksamma omständigheter 1). hyresgästerna di är så flyttbara (= flytta så ofta), i st. f. ett felande *flyttsamma 2). det va' så rörligt och hans predikan va' så rörlig (vanligt i blek.) 3).

Som ex. på sådan överföring i allmänhet vill jag anföra följ. i talspråket gängse uttryck. de' är sånt nervöst arbete i st. f. enerverande, och den i tidningsspråk stereotypa frasen

1) En jämförelse med det da. tvivlsom i uttryck som det kan næppe være tvivlsomt är icke på sin plats. Ty det da. tvivlsom är ett denominativt adj., som ännu icke verbaliserats, utan som är att jämföra med sv. försåtlig och dylika, och som betyder 'förenad med tvivel', under det att det sv. misstänksam måste vara deverbativt (ty annars *misstanksam!) och verbalt.

2) Detta flyttbar kan dock även betraktas som en regelbunden nybildning till det intrans. flytta (migrare) liksom ex. stridbar till intrans. strida. 3) Andra sådana ex. på bristande känsla för verbaladjektivens genus verbi hämtade ur folkskolebarns kriaböcker finnas hos Cederschiöld-Olander Vinkar och råd s. 71, 73. Jfr även s. 109, 116.