Hwi sitt'n I så ok måwen? C s. 1

Men I som willen Nyttan haa
Af hwad i läsen här å Ra

Sökn inte fåfängt uthwägs-Swaar Pp 2 s. 1
Förn I gå sta betänkn Eer wäl Pp 3 s. 1
Förhastn Eer ey: ty det är wist,

Den sig mäst hastar, kommer sist Pp 4 s. 1
Lystn om han haer till eder Lust,

Om eij, så lefn förutan Pust Qq s. 2

I fahrn för hårt i detta Fall,
Et slijkt förslag giör Älskog all
Säijn intet, effter jag nog klook
Ty börn I märka detta feel Rr
Tänkn at det är så med en Mö

Qq 2 s. 2

Qq 4 s. 1 2 s. 1

Som när Kastanier steks på Glö Rr 2 s. 2
Så räckn eij åt en hiern-löös Hand,

Och fästn eij med en Gloop eert Band Rr 3 s. 1

Hit höra även verbalformer med n eller nn framför det

synkoperade e såsom

Hwad? meen I ('menen I') at et gekkot flaas Qq 4 s. 2

Så kunn I trygg och säker gå Pp 4 s. 1

Elss brenn I Tungan, ropen Weh Qq 4 s. 1

Vissa av dessa former äro ofta i satsen relativt oakcentuerade. Emellertid har man nog ej skäl betvivla, att i dåtidens lediga samtalsspråk verbalformer även med fortis av typen sitten I etc. kunde så reduceras, att de blevo till sittnn I (med vokaliskt + konsonantiskt n och) med mellanstavelsen till god del reducerad och vid hastigt tempo t. o. m. till tvåstaviga sittni etc. Sedan man i dylika ställningar fått sittn etc., tillät man sig att använda dylika former även framför konsonantiskt börjande ord.

En förutsättning för den här påvisade utvecklingen från sitten I till sittnn I och sittni, är, att man redan på 1600talet använde den inkorporerande akcentuering, som man i våra dagar brukar i sammanställningar av typen sitten I. I det nuvarande språket uttalas nämligen dylika förbindelser (sitten-1) med fortis på första, levissimus på andra och levis. på tredje stavelsen (jmf. Kock Svensk akcent I, 69, Alt- u. nschw. accentuierung 267 f.).

Genom denna utveckling av andra pers. pl. sammanfaller i vissa verb formen för andra pl. +I med formen för andra sg.+Ni (börn I uttalat = bör Ni).

Ovan s. 58 hava exempel anförts på apokope av e i andra pl. på -en, emedan formen var relativt oakcentuerad. I flera ställningar kunde verbalformen fakultativt hava och sakna fortis, och de två kategorierna av exempel kunna därför ej säkert skiljas.

Blott relativt sällan finner man uteslutning av bestämda artikelns e i strid mot prosa-skrifterna. Dock t. ex.

The wille tå döö, men Dödhn är färr

Forssius Spec. Vitæ C s. 1

Thär med iag så lönnelig
Tog Sköldn och gick min färde Stiernhielm Cup. B 3 s. 1
Sa haer ey Jag behoff från Sannings-wägn at swinka

Lucidor G 2 s. 1 1)

Nu mädan Fredn är oss hem-bracht Stiernhielm FA. D s. 1
At Sälskapt ('sällskapet') hans eij står eer an

Lucidor Qq 3 s. 2

Bestämda former sådana som Hunn 'hunden' ("Hunn skåda effter Håret" Lucidor B 3 s. 2) brukas alltjämt i ledigt samtalsspråk; jmf. även t. ex. wind 'vinden' (: blind) ib. D s. 1, där uttalet väl varit vinn: blinn, Husbondn (Stiernhielm Herc. 515) 'husbonden', uttalat husbonn.

Ganska ofta anträffar man hos Lucidor superlativer på -st av adjektiv, som nu hava superlativer på -ast, och särskilt i böjd form (-ste, -sta) synas dylika superlativer vara brukliga, t. ex. ringsta 'ringaste', snabsta 'snabbaste', liufst(e), skönste etc.

Vissa dylika superlativer kunna vara direkt lånade ur tyskan (t. ex. skönste), och detta är tydligen fallet med ärgste 'argaste' hos Stiernhielm Cup. A 3 s. 2. Andra kunna hava uppstått på analogisk väg efter yngst, längst etc. Men då fsv. ortnamn sådana som Dræggista blivit till nsv. Dräggsta

1) Lucidor har även "I Håhl-Skep't eller Rum. . ." (K. 3 s. 2).

etc., så kunna även i vissa bygder ri1ngastà ri1ngestà (ringista) etc. med akc. 1 samt fortis på första, levissimus på andra och levior på tredje stavelsen hava ljudlagsenligt blivit till ringsta etc. Se härom ävensom om superlativer av typen täckeligste, hörsamste etc. min framställning i Sv. landsın. XI nr 8 s. 11 noten 1 och XV nr 5 s. 15-17.

Annars äro i de av mig granskade skaldestyckena vokalsynkoperingar i "mellanstavelser" (dvs. i stavelser stående emellan en fortis- och en semifortis-, levis- eller levior-stavelse) tämligen sällsynta. Såsom exempel härpå må emellertid anföras

ok törs ey med slätt Taal Ok Ord-Roos, Jomfruns Dygd ok maak-lös Skönheet prijsa Lucidor B 3 s. 1

ok är maaklööss plump ib. C s. 2

Må man rätt bill'gen kalla ib. K 2 s. 1

sit Regn ok mul'ge Dimbe Wäder ib. N 2 s. 1

Så lyser Bruden ok emellan Jord'ske Stiernor ib. E 4 s. 1 Här må ock nämnas "Ack ovthtahligh Frögd" (ib. A s. 2). Jmf. nuvarande makalös, billigen, jordisk(e), outtalelig.

När Stiernhielm använder hälsamt (Cup. B 3 s. 2) trots nuvarande hälsosam, så föreligga olika bildningar; jmf. dels fsv. helsamber isl. heilsamr 'frisk', dels fsv. helsosamber. Det ä. nsv. Lycksamt (Stiernhielm FA. C 4 s. 2, Lucidor I 3 s. 2), som finnes kvar i det något dialektiska lycksam resa, har utgått från mnt. lucksam; fsv. lykkosamber nsv. lyckosam har däremot utgått från mnt. luckesam och anslutits till subst. lykka, obl. kas. lykko. Det ä. nsv. mödsamt (Lucidor A 2 s. 2, B 4 s. 1): fsv. mødhosamber nsv. mödosam kan måhända hava påverkats av mnt. mösam. Lucidors Wreds-Mod (G s. 2) 'vredes-mod' motsvarar, hvad första juxtapositionsleden beträffar, fsv. vreps-hand, -vili, -værk.

När man hos 1600-talets skalder stundom finner sam

i st. f. ett snarast väntat samman-, t. ex.

När Jag ey länge seen måst Gudarne sam-ropa

Lucidor G s. 2

Ey hawer iag mäd thet iag thetta Paar sambunnit
ib. G 3 s. 2,

så beror detta på ett analogiskt utbyte av saman- mot sam-; jmf. de nu brukliga sammanmalen: sammalen, sammanvaro : samvaro, sammanlevnad: samliv, sammanbyggd : sambyggare, sammanhörande: samhörig etc.

Hos Lucidor finner man upprepade gånger galn i st. f. galen, t. ex.

En Karl som wore galn, han kunde så blij will B 4 s. 1
The ropa mäd högt Liud, Jag troor at Karlen galn

H 2 s. 1

Är ikke dhen ra-galn som plågas af Swart-Soot? B 2 s. 11) Detta galn behöver ej hava uppstått ur galen genom synkope, utan man kan till de böjda formerna galne, galna etc. hava nybildat galn, liksom man till pl. alnar nybildat aln etc.

Det är sedan länge väl bekant, att 1600-talets skalder gärna använda sådana alltjämt brukbara talspråks-former som draa 'draga', blij 'bliva', ha 'hava', gie 'giva', nån 'någon', Faer (enstavigt) 'fader', eer 'eder', (en) ann '(en) annan', daglin 'dagligen' av daghlighin, sae (enstavigt) 'sade' etc. etc. och även sådana former som sör 'söder', floo'n 'floden', sku (av skulu) 'skola' etc. med förlust av en hel stavelse 2). Jag inlåter mig därför icke på dylika bildningar.

Här må däremot framhållas, att i 1600-talets poesi vissa komposita stundom kunna förlora första stavelsens vokal. Detta är fallet med uti, som särskilt hos Lucidor möter un

1) Karlfelt använder enligt Berg Den poetiska friheten s. 28 en gång galn.

2) Hit hör även det hos poeterna vanliga lell 'likväl' (Lucidor D 2 s. 2; E 4 s. 2 etc. etc.), som i relativt oakcentuerad satsställning uppstått ur fsv. likvæl, lekval. Hos Wivallius anträffas hom 'honom ett par gånger (s. 75 str. 3; str. 5), vare sig att detta var en uttalsform, uppkommen i infortis-ställning (jmf. da. ham), eller blott utgör en förkortad skrivform.

der formen ti, liksom man i st. f. häruti finner härti; vidare med (u)tur, (u)taff, th(e)rom, t. ex.

At I will allom oåtsport

Ti eder Kiärleek fara fort Lucidor Pp 4 s. 1

Then kan i all Olyks stund

Ankar sänka ti fast Grund ib. D s. 2

Ok the 'ti Jovis Saal woor komne all i hopa ib. G s. 2
Nu lär' wij begge ti god Roo ib. Pp s. 1
Ogrijpligt grijpa 'ti en Hjern' af ett Quarteer

Columbus Odæ G s. 1

Dy hwad som här'ti händt är aff Misstankar skett

Härti misstaen I eder wist ib. Qq 2 s. 2
En ädell Ören kan

Lucidor G 3 s. 2

Ey kläkka' tur sitt Ägg, en reddan Dufwa: Han
ib. X 3 s. 2
mehr Skiöka taff sin Skam ib. Hh s. 2
Dy låt han uthan Trug sigh leda 'taff Guds Hand

Då räddes han at hon i Stykker skulle springa,
Sa'e thet wor skada throm Jag har ey slijk igän

Mehr höfs ey tala throm ib. D 2 s. 1

Muscow.

Bekymrar sig rätt föga litet throm

ib. Oo s. 2

ib. B 4 s. 1

Ok är aff Hiertat glad at Turken inte kom ib. E 2 s. 1

Det är säkerligen vid dessa ords användning med infortis i satssammanhanget, som vokalen synkoperats, och man har intet skäl betvivla, att formerna användes i ledigt samtalsspråk. Hvad ti och taff beträffar, bekräftas detta därav, att Columbus i sin Ordeskötsel använder nappa ti 7, 14, ti 34, 24 och tåf 'utav' 7, 34; 9, 12 etc. (liksom han har ki 'icke' 10, 36; 28, 39). Jmf. även det bekanta nsv. på av uppå etc.

Skrivningen med apostrof hos Lucidor i

Hwad Kwinlijkt thet skal först Diana taga 'moot G 4 s. 1 visar, att man fattade taga 'moot såsom förkortning av taga emot. Jmf. att man nu använder både mottaga och emottaga etc., men nästan blott taga emot (knappast taga mot).