mellan finnar och germaner före mediaförskjutningen - och vidare, att den af Trautmann betviflade assimilationen -zn-kk- verkligen existerat 1). Tyvärr torde emellertid denna annars från flera synpunkter tilltalande sammanställning falla på den omständigheten, att stam stafvelsen är lång 2), såsom för öfrigt redan Lindroth framhållit i NoB 5: 20.

Som vi se, möta oss i det sista kapitlet viktiga bidrag till de germanska språkens ljud- och betydelsehistoria samt till kännedomen om germanernas äldsta kulturförhållanden.

Detta är ett omdöme, som i öfrigt gäller hela det stora arbetet. En hel del af förf:s utredningar och sammanställningar förefalla mig högst sannolika eller åtminstone förtjänta att beaktas 3). Å andra sidan kan man nog ej undertrycka den uppfattningen, att förf. i åtskilliga fall, såväl i etymologiska som mytologiska och arkeologiska frågor, bygger sina slutsatser på premisser, som han icke utan närmare pröfning bort godtaga. I många punkter kan man sålunda icke ansluta sig till förf:s meningar annat än under den förutsättningen, att de af andra förf. uppställda teorier, från hvilka han utgår, också befinnas riktiga. Men det återstår icke så sällan att bevisa. Kanske bör också en anmärkning framställas af mera formell natur. Den omständigheten, att tydligtvis arbetet delvis sammanfogats af uppsatser, som tillkommit under rätt olika tider, har vållat en del ganska tröttande upprepningar och stundom äfven oöfverensstämmelser från innehållets synpunkt. Önskvärdt hade därför varit, om förf. underkastat sin afhandling en något grundligare öfverarbetning.

Från rent germanistisk synpunkt har man emellertid grundad anledning att erkänna den stora tacksamhetsskuld, i hvilken språkforskningen kommit till Karsten för hans stora verk, där han ger en fastare språklig ställning åt mycket germanskt språkmaterial, beträffande hvilket man förut varit hänvisad till gissningar och förmodanden.

1) Mot Trautmanns alltför långt drifna skepsis har anm. vändt sig i sin skrift om de nordiska verben med mediageminata s. 46 f.

2) Om det osannolika i att särskildt i detta ord a-omljud skulle föreligga se Kock PBB 23: 548.

3) Beträffande detta omdöme måste jag emellertid erlnra om det förbehåll, som gjordes i början af denna anmälan. För den, som besitter högst elementära insikter i finskan, äro särskildt de semasiologiska utgångspunkterna för vissa af härledningarna omöjliga att värdesätta. I allmänhet nöjer sig förf. med att uppräkna de olika betydelserna hos ett finskt ord utan att därvid meddela något om deras kronologi eller spridning. Om alltså stundom en eller annan betydelse, som tjänat förf. till språngbräde, för en viss sammanställning, verkligen spelat en central roll, eller om den tilläfventyrs är af en mera sekundär eller tillfällig karaktär, kan anm. ej bedöma. Elof Hellquist.

Lund.

Eine wissenschaftliche Revindikation.

In der Příruční mluvnice jazyka českého pro učitele a studium soukromé (Handgrammatik der böhmisch. Sprache für Lehrer und Privatstudium) von Dr. Jan Gebauer, Prag 1904, lese ich beim Kapitel "Eine Ursache der sprachlichen Änderungen ist die Mechanik der Sprechorgane" S. 429 diese Note, betreffend die sprachliche Erscheinung plésti <plét-ti:

"Den Übergang von tt usw. in st erklärt Kräuter in seiner Schrift 'Zur Lautverschiebung' (Strassburg 1877) S. 88 dadurch, dass in die Gruppe tt bei der Artikulation unwillkürlich ein s eingedrungen ist, und K. Verner in seiner Beurteilung dieser Schrift im Anzeiger für deutsches Alterthum IV, 341 äussert sich hinsichtlich dieser Erklärung folgendermassen: 'Eine vorzügliche Erklärung, durch welche ein lautgeschichtliches Rätsel, das fast alle indogermanischen Sprachen berührt, aus der Welt geschafft wird. Man * versuche selbst ein atta mit zwei vollständig gesprochenen t-Lauten hervorzubringen ...: man erhält unwillkürlich statt atta ein atsta'. Ich halte mich (setzt Profess. Gebauer fort) für berechtigt zu betonen, dass ich dieselbe Erklärung schon vor Kräuter gegeben habe, nämlich in einem Vortrage in der Königl. böhmisch. Gesellschaft der Wissenschaften im J. 1871, welcher dann im Časopis Českého Musea 1872 abgedruckt wurde mit dem Titel "Pokusy, jimiž se některé proměny hláskoslovné mechanikou mluvidel vykládají".

Der ebengenanten Abhandlung des Prof. Gebauer im Časopis Česk. Musea 1872 entnehme ich folgendes (S. 284):

"Lasst uns aufmerksam und möglichst langsam die Konsonantengruppe dt, z. B. ved-t, ved-ti, aussprechen. Bei d ist die Zungenspitze gegen den Vordergaumen gestützt und unterbricht dadurch den Luftstrom, der aus der Kehle kommt; damit ist aber die Artikulation des Eautes d noch nicht vollendet, der Lautstrom muss den Damm, der die Zunge gebildet hat, durchbrechen, die Zungenspitze muss sich also von dem Gaumen ein wenig entfernen, und erst dann ist das d fertig. Nun folgt t, bei welchem die Zunge wiederum mit ihrem vorderen Ende zum oberen Gaumen aufgerichtet und die Mundöffnung gesperrt ist und dann wieder durchbrochen wird. In der Artikulation des Lautes d hat man also zwei Akte, in der Artikulation des t wiederum zwei, nämlich das Aufrichten der Zungenspitze, um die Mundspalte zu versperren, und das Entfernen derselben. Wird aber das dt unmittelbar nebeneinander ausgesprochen, wie z. B. im Worte ved-t, ist an der Grenze zwischen d und t die Zungenspitze (beim zweiten Akte des d) von dem Gaumen weggerissen und lässt den Luftstrom durch; aber eben dies ist die Stellung, bei der das s artikuliert wird. Dieses s ertönt also unwillkürlich, und man hört ved-s-t anstatt ved-t. In ved-s-t wurde dann das ds entweder zu ts c, womit einige Dialekte übereinstimmen, oder d wird eliminiert und die Silbe verlängert: véct (= ved+s+t) und vést. Dasselbe gilt von der Gruppe tt: plet-ti plet-s-ti

plésti.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXIV, XY FÖLJD XXX.

=

pléc-t oder

Unter den nichtslavischen Sprachen zeigt besonders das Litauische und Deutsche Beispiele derselben Erscheinung... Gothisches Præter. von môtan statt một-da môt-ta (durch Assimil.) · môt-s-ta lautet mista.”

=

=

Dem vor einigen Jahren verstorbenen Professor der böhmischen Universität in Prag, Dr. Jan Gebauer, der sich besonders durch seine grossartige "Historická mluvnice jazyka českého" und durch seinen "Staročeský slovník" ein ehrenvolles philologisches Denkmal gesetzt hat, möge durch diese Zeilen wissenschaftliche Gerechtigkeit zuteil werden.

Žižkov (Prag), im Dezember 1915.

Rättelser.

Karel Vrátný.

Läs N. F. band XXIX s. 318 r. 17: lokum [icke: bókum]

N. F.

band XXX s. 73 r. 24 och 28: Plinius [icke: Tacitus].

utgives i tvångfria häften. Bidrag hvilka, när icke korrigeringssvårigheter möta vid tryckningen, efter fullbordandet av hvarje band honoreras med 20 kr. arket - torde sändas till en av medredaktörerna eller till huvudredaktören Axel Kock (adress Lund). Manuskript (som uteslutande bör vara skrivet med s. k. latinsk skrivstil) kan vara avfattat på något skandinaviskt språk, på tyska eller engelska.

Prenumeration kan ske i alla boklådor.

C. W. K. Gleerup (Lund) mottager från de skandinaviska länderna och från Finland även direkt prenumeration och tillsänder vid dylik portofritt per post prenumerant hvarje häfte straxt efter utgivandet.

Från och med detta band är (till följe av de betydligt höjda priserna för sättning, tryckning och papper) priset för hvarje band (utgörande 24 ark) åtta kronor i Skandinavien och Finland.

Prenumeration från övriga länder sker uteslutande genom Otto Harrassowitz (Leipzig). Från och med detta band är priset för band i dessa länder 10 Mark 25 Pf.

Band ur den äldre följden kunna erhållas genom C. W. K. Gleerup (Lund) och Otto Harrassowitz (Leipzig). Pris för hvarje band av äldre följden är 6 kronor 8 mark. De sex första banden av nya följden (banden V-X) lemnas till halva priset (18 kronor 24 mark), då de på en gång köpas.

Till red. sända skrifter:

=

Edda. Nordisk tidsskrift for litteraturforskning. 1917. H. 4. 1918. H. 1.

Forn vännen. 1917. H. 4.

The American Journal of Philology. XXXVIII, 4.

Svenska landsmål och svenskt folkliv. 1917. É. 1–4.

Neuphilologische Mitteilungen. 1917. Nr. 5-8.

Namn och Bygd. 1917. H. 4. 1918. H. 1.

Modern Philology. XV, 6-10.

Skírnir. 91. ár. 1917. H. 4.

Språk och stil. XVII, 5.

Danske Studier. 1917. H. 3-4. 1918. H. 1.

Zeitschrift für deutsches Altertum und deutsche Litte

ratur. LV, 4.

Zeitschrift für deutsche Philologie. XLVII, 3—4.