Ytterligare om Äldre västgötalagen.

Ett genmåle.

I denna tidskrifts 37 band (s. 135 ff.) har prof. N. Beckman till vederläggning upptagit en del uttalanden och hypoteser i kommentaren till min utgåva av Äldre västgötalagen. Visserligen tvivlar jag alls icke på att den läsekrets, till vilken tidskriften vänder sig, utan vidare skall veta värdesätta denna kritik, men då däri en del beskyllningar med skenbart berättigande framställes, och då jag av Arkivets redaktör erhållit meddelande om att någon anmälan icke i tidskriften torde komma att ingå, har jag ansett en granskning av prof. B:s opus vara på sin plats.

Det må genast erkännas, att några av prof. B:s invändningar och rättelser otvivelaktigt äro befogade, och för dessa är jag honom tacksam. Annorlunda förhåller det sig med det stora flertalet. Och jag kan icke underlåta att säga, att den överlägsna tvärsäkerhet, varmed prof. B. funnit lämpligt uttala sig, därför illa harmonierar med värdet av hans anmärkningar. I konsten att använda ett sådant skrivsätt vill jag visst icke tävla med prof. B., utan unnar honom gärna den tvivelaktiga ära han därmed vunnit.

Prof. B:s kritik av planen för min upplaga behöver jag ej bemöta så till vida är anmärkningen befogad, att arbetet icke vänder sig till den egentliga nybörjaren, utan fastmer till den, för vilken fsv. text icke är helt främmande, och prof. B. borde av kommentarens utförlighet förstått, att så är fallet, likaså att någon konkurrens med Olsons arbete alls ej kan komma i fråga. Jag har just bemödat mig om att göra kommentaren så fullständig som möjligt för att underlätta kritiken av den mening jag själv omfattar. Också som underlag för föreläsningar bör bokens kommentar vara av gagn. Det är knappast troligt, att prof. B. varit mera tillfreds med en kommentar, som med tystnad

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXVIII, NY FÖLJD XXXIV.

förbigått de t. ex. av honom själv uppställda hypoteser, som jag ej kan acceptera.

På två ställen (ss. 140, 155) anser prof. B. lämpligt att upplysa mig om att det ej var kyrkan, konungen eller lagmannen, som bestämde, vad som skulle stå i lagen, att de ej hade rätt att utfärda ukaser'. De uttryck, som prof. B. ansett påkalla upplysningen om detta mig naturligtvis obekanta (!) faktum, äro: 'huvudsaken för kyrkan var nog, att barnet blev döpt' (s. 122) och 'Eskil ... ville avskaffa tvekampen och . . . införa ett rättsligt förfarande...' (s. 230). Om man härmed jämför följande uttryck hos prof. B. själv: 'Folke, som gjort revisionen av lagen' (Ark. XXVIII s. 143), 'Folkes revision' (id. s. 72), och framför allt lagmanslängdens uttalande om Lumbær: han sighs hawa huxat oc gørt en mykin loth aff laghum warum, så kan jag ej finna annat, än att om en gång mina ord kunna anses angiva obekantskap med förfarandet vid lagstiftningen, detsamma är fallet både med prof. B. och lagmanslängdernas författare! Hade prof. B. varit något mindre angelägen om att ådagalägga min okunnighet, hade kanske dessa om bristande god vilja att förstå mig vittnande ord kunnat inbesparas.

Sid. 136 ff. söker prof. B. vederlägga den mening, som Collin-Schlyter först framkastat och även jag anslutit mig till, nämligen att i KB I (3: 13) efter de utraderade orden oc arf på det felande bladet stått taka. Prof. B. håller före, att i den förlaga, varav cod. 59 är en avskrift, stått oc eigh arf taca eller något liknande. De skäl, som prof. B. (s. 137) nu framlägger för denna mening, skall jag upptaga till granskning: a) Det ligger ingenting orimligt i antagandet, att jämte ättledning också dop av vissa slag berättigade till arv; och att stadganden upptagas i en balk, ehuru de logiskt borde förts till en annan, är en så vanlig företeelse i Vgl I, att det ingalunda kan användas som bevis för eller emot en förklaring. Därtill kommer, att i lagen ingenting står om ättleding av äkta barn på tinget: något sådant finnes väl i Fragm., men i ÄB fl. 23 endast med prof. B:s emendation. b) Att Fragm. och Vgl I (ÄB 23) gör oäkta

barns arvsrätt efter ättledd beroende av om barnet är erkänt på tinget (att detta också skulle gälla äkta barn är prof. B:s obevisade teori) utesluter ingalunda, att dop av ett eller annat slag därjämte var nödigt: därom var stadgat i KB och behövde icke vidare upprepas. c) Cod B 35 (hskr. L) skiljer mellan olika slag av nöddop, av vilka en del medförde arvsrätt, andra ej. Huru prof. B. kan åberopa detta stadgande ur en gammal hskr. som skäl för sin mening, är mig ofattbart: snarast talar stadgandet för min. Av de båda från varandra rätt starkt avvikande hskrr. A och L omnämner A blott ett enda slag av nöddop, just det slag, som också enligt L medför arvsrätt. d) Vad senare hskrr. av Vgl II stadga i denna sak är lik giltigt; de visa blott kyrkans fullständiga seger i denna fråga gentemot de stadganden, som till äventyrs tidigare (t. ex. i L) gjort vissa inskränkningar i arvsrätten. Prof. B. tillfogar, att konstruktionen logiskt är oriktig. Varför denna anmärkning? Att subjektsväxling är ymnigt företrädd i Vgl I måste ju vara prof. B. välbekant; beträffande just detta ställe kunde han nöjt sig med att hänvisa till mitt arbete s. 121 och där cit. litt. Prof. B. ordar sedan om offentlighetens betydelse för rättshandlingar: något som väl är allbekant, och det kommer till synes också i att barnet i och för dopet helst borde föras till kyrka. Men sådan vikt lade kyrkan på dopet, att i händelse kyrkbesöket var omöjligt, nöddop borde ske. Detta har jag i andra ord tydligt nog sagt, men prof. B. anmärker överlägset (s. 138 not 2), att jag antager, att kyrkan velat förbjuda nöddopet. Det är ett av de många bevisen på att prof. B. ej riktigt fattat det han polemiserar emot. Till förnyad genomläsning rekommenderar jag honom sid. 122 rad 18-19 nedifrån, där det bl. a. står: 'huvudsaken för kyrkan var nog, att barnet över huvud blev döpt'. Om prof. B. jämför det jag anfört tidigare, och här, som jag hoppas, förtydligat, med den sammanfattning av sin menings förtjänster han lämnat (sid. 140), så skall han kanske finna desamma hos min. Men överraskande är, att bland dessa förtjänster, som prof. B. anför, är att hans tolkning bygger på 'en

läsning som icke gör några emendationer'. Och dock utesluter prof. B. allær i ÄB 23, varigenom flockens innehåll grundväsentligt förändras! Är det sålunda prof. B. eller jag, som läser, som det står skrivet'?

I detta sammanhang kan påpekas ännu ett exempel på prof. B:s sätt att polemisera. Han yttrar (s. 146), att 'De frie bönderna skulle, om B 59 hade rätt, på bekostnad av sina egna intressen ha tillerkänt den ättleddes oäkta barn en arvsrätt, som vägrades deras egna'. Jag vill icke upptaga utrymmet med att avtrycka det, som prof. B. kan läsa i mitt arbete s. 202 f., där jag sökt förklara stadgandet. Prof. B. har tydligen glömt, vad där står på ifråga varande ställe.

I sin kritik (s. 140 f.) av vad jag yttrat om huvudtionden, visar prof. B. åter, att han ej tillräckligt noga sett efter, vad jag verkligen sagt. Det har alldeles icke fallit mig in att betvivla äktheten av Dipl. 189, utan jag har sagt, att graden av den sanning, som ligger bakom diplomets uppgifter, är svår att bestämma. Prof. B. sammanblandar två olika begrepp: huvudtionden var ursprungligen en frivillig gåva vid vissa tillfällen (se Hildebrand, anf. st.), men detta betyder alldeles icke, att den var ett frivilligt åtagande; prof. B. torde medge, att skillnaden är betydande. Prof. B. tillägger, att den högkyrklige biskop Bengt icke hade skäl, 'att framställa saken i för lekmännen gynnsammare dager, än sanningen krävde'. Utan tvivel icke, men snarare tvärtom; är prof. B. verkligen fullt övertygad om, att den gode biskopen 'saknat varje anledning att lämna en oriktig uppgift'? Det synes mig mycket möjligt, att det legat i biskop Bengts intresse att framställa huvudtionden, icke såsom en gåva, utan som en åtagen skatt, vilket den ju på Äldre västgötalagens tid faktiskt var. Det är icke osannolikt, att denna tionde blivit fullt laglig i Västergötland långt senare än Hildebrand antagit, och att just den påvliga sanktionen av huvudtionden lett till de kategoriska bestämmelserna i lagen.

Till frågan om myntväsendet hoppas jag framdeles på annat ställe bli i tillfälle att återkomma. Här må blott i förbigående

nämnas, att jag visst inte betraktat prof. B. som 'numismatisk auktoritet', varöver prof. B. beklagar sig, men hade jag inte citerat prof. B:s 'Vår älsta bok' befarar jag storligen, att han också då klandrat mig. Vidare låter prof. B. påskina, att jag icke begagnat Hildebrands Sverges Medeltid' som källa i fråga om myntet: hade prof. B. gjort sig mödan att ånyo genomläsa tilllämpliga delar av detta arbete, hade han funnit, att största delen av mina uppgifter härröra därifrån; beklagligt nog har jag försummat att citera.

Rätt egendomligt är prof. B:s resonemang i fråga om rætlosa bolkær (s. 149 f.). Han kan ej känna sig övertygad om att det av H. Pipping antagna rætløse, n. = 'rättslöshet, fall, för vilka inga stadganden förut funnits i lagen', någonsin existerat, och menar, att tungt vägande invändningar' kunna göras däremot. Vilka äro då dessa? Jo, det är inte på annat håll belagt och var okänt redan för den skrivare, 'som framställt den förlorade, av Lydekinns excerperade handskrifter av VGL II, som har rætløso i rubriken'. Både att ord av denna bildning förekommit, och att översättningen är klanderfri, framgår övertygande av Kocks utredning, som jag i min framställning citerat. Och varför fruktar prof. B. ordet därför, att det möjligen vore ett hapaxlegomenon? Denna fruktan är desto mer obefogad, då här är fråga om fvg., som ju tagit starkt intryck av fornnorskan, där bildningar på -leysi, -løysi äro vanliga. Lydekinus har förväxlat de båda orden: ingenting ligger ju närmare till hands, i synnerhet hos en så föga noggrann kopist som denne1. En annan 'tungt vägande' invändning lyder: 'Vidare sakna vi alldeles skäl att antaga, att de här upptagna stadgandena skulle ha varit helt och hållet nya vid tiden för Eskils redaktionsarbete. Många av dem gälla förhållanden, för vilka något slags rättsregler, om än

1 Som av citatet framgår, talar prof. B. om den förlorade, av Lydekinns excerperade handskriften. Det är berättigat att fråga, på vilka underbara vägar prof. B. kommit underfund med huru ordet lydde i Lydekini förlaga! Collin-Schlyters uttalande, som prof. B citerar, visar ingalunda, att förlagan till Lydekinn också haft o i st. f. æ.