vända n-formen tyckes möta först på Öster Mariestenen I (Bornholm) c. 1080-1100 och Vester Mariestenen IV (Bornholm) c. 1110, den ensidiga t-runan tidigast på Taarnborgstenen (se strax ovan) och Hanningstenen (Jylland) c. 1100.

Av ett särskilt intresse är användningen av a-runan i betydelse av onasalerat a. I denna betydelse synes nämligen, så vitt jag kan finna av Wimmers runverk, den här ifrågavarande, vänstersidiga formen överhuvud icke förut vara uppvisad i danska runinskrifter. Däremot förekommer den i yngre inskrifter i betydelsen av o, tidigast på Hanningstenen (Jylland) c. 1100 och Vejerslevstenen (Jylland) c. 1160-1200. Andra former av den gamla a-runan förekomma däremot som tecken än för a, ån för o. Vid mitten av 1000-talet synes den ha använts samtidigt i båda betydelserna (t. ex. på Simrisstenarna i Skåne c. 1050).

På grund av nu omtalade förhållanden torde inskriftens ålder kunna bestämmas till tiden c. 1050-1100.

Häremot kan icke den karakteristiska formen av b-runan anses strida. På danska stenar synes visserligen denna form tillhöra en något äldre tid (den förekommer på ett flertal stenar från senare hälften av 900-talet och början av 1000-talet). Men då det här icke är fråga om någon kronologisk utveckling av runans form, är det väl en tillfällighet, att den förut ej anträffats

senare.

Icke heller den gamla formen es »är» torde hindra den gjorda tidsbestämningen. Formen es synes visserligen vara uppvisad i danska runinskrifter endast en gång (på Rimsøstenen, Jylland, c. 930-950), men den motsvarande formen was »var» möter ännu så sent som vid mitten av 1000-talet (på Tirstedstenen, Laaland).

II.

Det andra meddelandet gäller en liten ristning i Östra Ingelstads kyrka (Ingelstads härad, Skåne). Å norra väggen i koret äro här, med ett avstånd från golvet till runornas nedre

ändar av 160 cm. och från sista runan till nordöstra hörnet av 67 cm., tydligt inristade de fyra runtecknen

Den största runan, k, har en längd av c. 20 mm., den minsta, a, av c. 16 mm. Avståndet mellan runorna växlar mellan 10 och 7 mm.

Förutsatt, att förkortat skrivsätt icke föreligger (t. ex. på det sätt, att varje tecken skulle stå som beteckning för ett därmed börjande ord) och att de fyra tecknen bilda ett sammanhängande ord, kan detta transskriberas: kyla eller kylla, gyla eller gylla. Vad man här väntar, är ett namn, på grund av formen ett kvinnonamn. För ett sådant med formen Kyla finner jag ingen anknytning. Gyla kunde vara en kortform av det fnorska Gýlaug, men detta senare är icke uppvisat i Danmark (eller Sverige). Möjliga äro Kylla och Gylla. Det förra kunde vara en femininbildning på -iōn (urn. *Kulliōn) till mansnamnet fda. Kolle, isl. Kolli, fsv. Kulle (resp. fsv. Koll, isl. Kollr). Om dylika femininbildningar jfr Olson De appell. subst. i fornsv. s. 64 ff., 103 f.

Gylla åter kunde förklaras på mer än ett sätt. Det kunde förhålla sig till fsv. Gulle, isl. Gulli på samma sätt som det supponerade Kylla till Kulle ovan. I så fall vore det en växelform till fsv. Gulla, isl. Gulla, som likaledes är en femininbildning till Gulle, men avledd med suffixet -ōn (resp. på ett yngre stadium -a); om dylika »moverade» femininer på -ōn (-a) jfr a. arb. s. 60 ff., 100. (Själv är Gulle en kortnamnsbildning till namn som isl. Guðleifr, Guðleikr etc., fda. Guthlef, fsv. Gudhlever o. d.). Eller också kunde Gylla vara en hypokoristisk bildning till fda. Gytha (fsv. Gydha, isl. Gyđa), vilket namu under medeltiden är mycket vanligt i Danmark, eller till fda. Gyrith (fsv. Gyridh). Detta senare alternativ för förklaringen av Gylla är måhända det troligaste, då Gulle icke synes vara uppvisat i fda.

Namnet Gylla är icke förut anträffat på danskt språkområde, men ingår eul. Lundgren Landsm. X. 6: 64 möjligen i det fsv. Gyllofiærdhung, del av Tuna s:n i Dalarna, och Gyllo, nu Gylle ib.

Är den meningen överhuvud taget riktig, att ristningen skall tolkas som ett kvinnonamn, så är det väl tvivelsutan namnet på en älskad mö eller hustru, som här av hantverkaren förevigats. En parellell härtill erbjuder Søborginskr. II (Sjælland, från c. 1250 -1275), en i en tegelsten i kyrkans yttermur gjord ristning: þæn: f: yrsæ, som av Wimmer tolkas: »den f(agra) Yrsa» och av honom anses innehålla namnet på den älskade; möjligen också av inskriften på en sten i Aal kyrkas yttermur (Jylland, c. 1250): blomæ, vilket väl knappast med Wimmer kan tolkas som namnet på byggmästaren.

Åldern av ristningen bestämmes väsentligen av de unga formerna på de båda tecknen för y och a. Det förra förekommer i denna form tidigast på Vejerslevstenen (Jylland) c. 1160 -1200 och Gjæssingholmstenen (därs.) c. 1250, det senare likaledes på Vejerslevstenen samt på Vester Vellingstenen (Jylland) c. 1180-1200. Ristningen kan således sättas tidigast till slutet av 1100-talet. Då ristningen enl. meddelaren är gjord, medan murbruket ännu var vått, stämmer det härmed synnerligen väl, att kyrkan i Ö. Ingelstad enligt benäget meddelande av professor Otto Rydbeck kan anses vara byggd tidigast vid denna tidpunkt. Lund 1920.

Emil Olson.

Til Eddakvadene.

III. Til Vafþrúðnismál.

V. 21-3. Det er klart, at Frigg her fraråder Odin at rejse hjemmefra for at måle sig med Vafþrúðnir. Men hvorledes kan denne mening lægges i ordene:

Heima letja

ek munda Herjaføðr
í gordum goda?

De fleste tolkere tager letja i den rent lokale betydning 'holde en tilbage (på et bestemt sted)' og kommer derved let nok til den af sammenhængen forlangte tanke: »In den höfen der götter behielt' ich gerne den Heervater daheim» (Gerings oversættelse) 1.

Men letja bruges ellers aldrig i denne rent lokale betydning. Det kan nok oversættes ved 'holde (eller søge at holde) en tilbage» men vel at mærke kun når der er tale om at holde en tilbage fra noget, fra et forehavende eller en påtænkt handling. Ordet er afledet af latr og betyder egentlig 'at (søge at) göre en utilböjelig til noget' (således rigtig forklaret af Eiríkur Jónsson og Fritzner, d. v. s. fraråde en noget'. Det modsatte begreb, 'at tilskynde', betegnes ved fýsa (af fúss) eller hvetja (af hvatr).

Letja ehn. heima synes at kunne betyde 'at fraråde en at forblive hjemme', altså 'råde en til at rejse', men det kan ikke uden tvang tages i den modsatte mening, 'at fraråde en at rejse hjemmefra', som her fordres af sammenhængen.

Dette bekræftes af Atlam. v. 481-2: Leitađa ek í líkna | at letja ykkr heiman, hvor letja ykkr heiman kun kan betyde ‘at fraråde eder at rejse hjemmefra'; letja ehn. heima kan umulig betyde det samme som letja ehn. heiman 2.

1 Jfr. Gjessings oversættelse: »Hjemme jeg holde Hærfader gad her i guders gård..

2 Jfr. også hvetja heiman, 'tilskynde en at rejse hjemmefra' i Eilífs Þórsdrápa v. 1 (FJ., Skjaldedigtn. I B s. 139).

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXVIII, NY FÖLJD XXXIV.

196

Björn M. Ólsen: Til Eddakvadene.

Går man ud fra den overleverede tekst, frembyder der sig, så vidt jeg kan se, kun én tolkningsmulighed, nemlig at udløse ordene heima í gordum goda fra deres formodede forbindelse med letja og trække dem til subjektet; ved letja, som da står absolut, må man så underforstå fra hans (dit) forsæt' eller lignende. Sætningen kan da oversættes: 'Herhjemme i gudernes gårde vilde jeg gærne afholde Hærfader (fra den påtænkte rejse)'.

Denne tolkning har dog sine svage sider. Navnlig forstår man ikke, hvorfor Frigg i sit svar lægger så stor vægt på ordene heima í gordum goda. Hendes råd vilde dog vel ikke falde anderledes ud, selv om hun befandt sig udenfor 'gudernes gårde'. Og ordstillingen taler ubetinget for, at der består en nær forbindelse mellem »heima» og »letja».

Jeg er derfor tilböjelig til at tro, at teksten er forvansket. I tilslutning til Atlam. v. 482 ligger det snublende nær at rette heima til heiman. Håndskriftet har »heia». Hvis den horizontale streg over i kun forlænges så at den også dækker a, har vi heiman. Men retter man heima til heiman, vil man vistnok også være nødt til at rette í gorðum goða til ór gorðum gođa. Præpositionen i støtter det overleverede heima.

Jeg formoder derfor, at fejlen ikke ligger i heima, men i letja, som synes at hava fortrængt et oprindeligt hvetja.

Hvis man skriver hvetja, får man den af sammenhængen forlangte mening: 'Jeg vilde gærne tilråde Hærfader at holde sig hjemme i gudernes gårde' (jfr. hvetja heiman i þórsdrápa 1). Fejlen stammer sikkert fra den mundtlige overlevering. Et overleveringsmedium, som ikke forstod at hvetja heima kunde betyde at 'råde til at blive hjemme', men som på den anden side indså, at Friggs replik gik ud på at afholde Odin fra hans forehavende, synes at have indsat letja for hvetja.

Björn Magnússon Ólsen.