De svagtoniga vokalerna i Olavus Petris

skrifter.

Till grund för undersökningen ligger Hesselmans upplaga av Olavus Petris skrifter och sidohänvisningarna gälla denna utom beträffande Tänkeboken, som ej ingår i denna upplaga, och Krönikan, som citeras efter Klemmings upplaga, då jag excerperat den, innan sammelupplagan utkom. Citaten från Tänkeboken och Krönikan äro jämförda med manuskripten. Av de i sammelupplagan ingående skrifterna ha ej medtagits Domareregler, de anonyma Sielenes tröst, Förord till Psaltaren, Vishetsboken, Ordspråksboken och Syraks bok samt de först efter Olavus Petris död tryckta Wårs Herras Jesu Christi pina och vpståndelse och Om Werldennes största Förwandlingar och Ålder.

Det är huvudsakligen tre synpunkter, som äro grundläggande för framställningen. Den åsyftar att ge svar på frågorna, i vilket förhållande Olavus Petris språk beträffande ändelsevokalerna står till den senare medeltidens språk, framför allt kanslispråket, som O. Petri på praktisk väg införts i, dessutom i vilka hänseenden han bygger på sitt eget talspråk, samt vilka former som härstamma från annat håll, dvs. från sättare och avskrivare.

Kritisk framställning av materialet.

a: e.

Tänkebokens släktskap med kanslispråksdokumenten röjer sig framför allt däri, att ändelsens a i stor utsträckning ersättes med e i de båda första årgångarna 1. Från och med 1526 sker emellertid en ändring i detta hänseende, i det att e mer och mer får vika för den fulla vokalen. Helt bannlyst är därför ej e, men dess frekvens är betydligt mindre än förut. Som exempel

1 Jfr. N. Lindqvist, Reformationstidens bibelsvenska, s. 169.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXVIII, NY FÖLJD XXXIV.

15

kan tjäna följande statistik av infinitiver med e för a, därvid former som seliet ‘sälja det', ransaket 'ransaka det' ej medräknas. Under år 1524 april-september (s. 3-25) träffas infinitiver med e 34 ggr, under september-december (s. 25-38) 38 ggr, år 1525 januari-juni (s. 38–61) 83 ggr, juli-december (s. 61—82) 22 ggr, år 1526 januari-augusti (s. 83-103) 7 ggr, år 1529 hela året (s. 217-269) endast 8 ggr.

Frekvensen av e-formerna företer sålunda en kurva, som är under stigning år 1524 och når sin kulmen under förra hälften av år 1525, varefter den åter faller. Från och med år 1526 äro exemplen endast sporadiska.

Redogörelsen för växlingen a: e i Tänkeboken kommer sålunda att samtidigt bli en skildring av den process, varigenom Olavus Petri frigör sig från de rent kanslispråkliga formerna.

Substantiv.

Tillståndet i Tänkeb. före 1526 kan exemplifieras med former som alner, boder, dager, deye, karle(r), pasche, skeder, stener, winder, yxer, ägodeler, ortuger. Från och med 1526 förekomma också dylika former, men de äro då jämförelsevis sällsynta. Längst bibehålles -e i vissa stående uttryck. Frigörelsen kan följas i ord som det ytterligt vanliga epterliffuerska, som uppträder med a i ultima först i april 1526 (från s. 89, 105), och i ordet herre, som i dativ och ackusativ alternativt möter under formen herra först i juni 1527 (sid. 144, 172 osv.). Under år 1529 är denna form vanlig. Det är givet, att enstaka relikter av dessa skrivningar kunnat insmyga sig även i de under 1520-talet tryckta skrifterna. Som sådana böra helt säkert följande former i Itt ochr. sendebr. uppfattas: hiertes 187, 189, munkers 167, mässe 176, messen 171, 172 m. fl. (5), gudhers 180, scoler 167, äre 189. I övriga urkunder äro de mera sporadiska: äre Itt fögho sendebr. 337, 350, lemmer Spörsm. 306 G, scole Closterl. 478, påwer Echteskap. 461, wijsen (nom.) Post. (1528) 115, hiertes Handb. 318, Nytt. Wnd. 82, sielers Echteskap. 469, Clost. 498, Post. (1530) 362. Sammanställningarna paues, biscopes och prestes Spörsm. 242, påues och biscopes

därs. 268, påwes, biscopers därs. 309 verka som stående uttryck, i vilka påue kan ha erhållit -es i anslutning till de följande ordens form.

Endast i följande ord äro formerna med -e, -er mera allmänna, helt säkert beroende därpå, att skrivningen med e haft stöd i uttalet.

Substantiv på -are bibehålla även i dat. och ack. samt i pluralis ändelsen -e i ultima. Endast i Tänkeb. och Nytt. Wnd. träffas ännu några exempel på den fsv. böjningen, nämligen i Tänkeb. åtalara 124, i Nytt. Wnd. i pluralerna röwara 90, predicara 110, bakdantara 20, skrymtara 14, kettara 14.

Nästan enbart e ha drenger Lagk. 323, staldrenger Tänkeb. 186, leghodrenger Post. (1528) 101, 102 (2), Telgie Tänkeb. 19, Olaff Trätelie Krön. 39, secke(r) Tänkeb. 204, 205, 230 samt dereker, vilket senare kan ha uppkommit av fsv. klærkiar eller ha lånats med -er. Undantag härifrån utgöra endast sättarformerna leghodrengia Post. (1528) 102, wägiar därs. 106 samt det i ett brev förekommande clerka Krön. 141. Om dessa ord se senast Kock, Ljudh. IV s. 264 ff. Det enstaka kyrke (nom.) Spörsm. 306 G är väl en av de e-former, som övertagits från P. Galle. Säng heter i plur. sängar, t. ex. Tänkeb. 121.

I ord på -ing är i Tänkeb. ändelsevokalen -e vanlig. Det heter sålunda i regel arffuinge(r), gerninge(r), klippinge(r), peninge(r), woninge(r), vplatninge(r), nylenninges 206, aalenningene 111. Bortsett från några enstaka redan 1524 uppdykande former med -a, -ar uppträda dessa ord i Tänkeb. med den fulla ändelsevokalen först under senare hälften av år 1526 och mera allmänt först år 1529. I de tryckta skrifterna är ändelsen i regel -a, -ar, men enstaka e-former uppdyka dock framför allt i Itt ochr. sendebr., t. ex. anfectinger Post. (1528) 93, arffuinger Itt ochr. sendebr. 156 (3), 163, Spörsm. 289 G, brukninger Itt ochr. sendebr. 166 (3), Spörsm. 230, 284 G, gerninger Itt ochr. sendebr. 160, 163 (3), 164 m. fl., Saligh. 512, förwaringer Krön. 202, förläninger därs. 299, hedhningenes Handb. (1528) 349, peninge(r) Post. (1530) 143, Krön. 154, 216, planterninger Itt ochr. sendebr. 198,

konunger därs. 158, konungerna Spörsm. 255. Formerna äro ljudlagsenliga.

Ljudlagsenliga äro även de ytterligt vanliga underdåner (Kpr. 319) och undersåter (Pred. 493) samt det relativt vanliga biscoper (Spörsm. 266, Echteskap. 462). På samma sätt kunna bedömas äg(h)odeler Post. (1530) 286, Pred. 488, 496 osv. och de enstaka siwkdomer Ärlig skap. 546, rijkedomer Closterl. 487, wardnagler Krön. 114, bönedagher Post. (1528) 137, hertogenes Krön. 118 och sannolikt bookstafwer Nytt. Wnd. 120, Runebokstaffuer Krön. 4, swartmunkes Closterl. 515.

Nästan genomgående e i penultima ha formerna Dalener Tänkeb. 62, 63, Dalerne därs. 161, 177 m. fl., Krön. 14, Dalerna(r) Krön. 230 B, 232 B m. fl. (und.: Dalana(r) Krön. 193 (2), 196). Av andra ord träffas endast sporadiskt dylika former: Götherne(s) Krön. 31, 32, judernes Itt ochr. sendebr. 201, Juderne(s) Post. (1528) 52, 56, jwdernes därs. 27, juderna Spörsm. 237, iuderna Pred. 486, bådha härena Krön. 140, Twrkerna Post. (1528) 196. I samband med dessa må även nämnas Vestgötherne Krön. 30, Westergöterne(s) därs. 55 B, 270 B, Östgöt(h)erna därs. 61 B (2), som även kunna hänföras till föregående stycke. Då i dylika ord penultima hade levissimus, är försvagningen ljudlagsenlig. I flertalet ord har dock a bibehållits genom anslutning till den obestämda formen. Därav förklaras ock, att e är så vanligt just i ordet Dalerne, då av detta ord som proprium den obestämda formen sällan användes.

Jämförelsevis vanliga äro apostler (Songer 526) och artikler (Post. (1530) 447) och nästan enrådande epistler (Saligh. 505, Ärlig skap. 519) eller episteler (Itt ochr. sendebr. 202) och propheter (und.: prophetar Nytt. Wnd. 113, Itt ochr. sendebr. 210, Spörsm. 280 (4), Gudz ordh 532, 533, prophetanar Nytt. Wnd. 21, Prophetar Gudz ordh 553). Då de alla hava upptakt, torde er vara ljudlagsenligt. Ordet prophete böjes i sing. som en mask. n-stam. Här kan även nämnas subst. begäre, som endast några gånger har formen beg(i)ära, nämligen i Nytt. Wnd.

23, 24, 25 och Post. (1528) 141. Ljudlagsenligt är väl ock det enstaka regle Closterl. 488 för regla.

I följande lånord har den främmande, i kanslispråket vanliga ändelsen er ej helt undanträngts av den svenska pluralen på -ar: förster1 (Spörsm. 270), herrer (Tänkeb. 264 (3), 265 (2), Itt ochr. sendebr. 157, 159 bis), fogdher Krön. 170 (jfr. dock även gårdzfogder Sacr. 390 men fogdar Krön. 170, 191), skantzer Krön. 212 (2), 213, 231 B, skermer därs. 212, 213, 271 B. På samma sätt böra väl även uppfattas bisper Itt fögho sendebr. 334, 338 m. fl., besper därs. 335, bisperne Echteskap. 468, såvida de ej påverkats av biscoper. Hit hör väl ock rettgonger Lagk. 332, Krön. 50.

Vacklande böjning föreligger i eedher (normalform): eedhar Krön. 75 (2), 90, 331 B och möjligen i sperf(f)uar Pred. 501, Itt ochr. sendebr. 190: sperffuernes Pred. 502, sperffuerne Pred. 502 (2). Den senare växlingen kan dock möjligen förklaras på samma sätt som judar juderne, twrkar: turkerne (jfr. sid. 220). Kanske böra även Rysserne Krön. 127 B, Rysserna 224 B gentemot normalformen Ryssar förklaras så, men då e-formen endast förekommer i Krönikans B-stil, kan den ock representera en avvikande böjning liksom knec(h)ter därs. 319, 321 gentemot normalformen knechtar. Då i Krön. jämte Tydzskar 33, 144 användas Tydzsker 35, Tydzskernes 9, är det väl efter mönstret av Prytzer därs. 68, Ingrer 77, Saxer 38. Som u-stam böjdes i fsv. örtaqwaster Closterl. 523, och från sättaren härstamma sannolikt i Nytt. Wnd. psalmar 3, psalmana 95 liksom liknande former i Post. (1528).

Hit höra kanske ock de flera gånger antecknade deler Post. (1528) 7 m. fl. och trä(ä)ler Krön. 101, Ingong (1529) 381, Post. (1530) 352 m. fl., vilka båda i fsv. kunna ha i-stamsböjning. Hos O. Petri ha de emellertid i regel -ar i pluralis, varför det är ovisst, om hos honom er utgår från -ir. Det är möjligt, att de äro likartade med följande e-former i Krön.: stener 82 B, elffuer 99, dwergher 6 (2). Är det månne en tillfällighet, att i

1 Annorlunda om detta ord Noreen, Vårt språk III s. 348.