se detta namn, ty som bekant förekomma i östnordiska runinskrifter åtskilliga från främmande språk lånade personnamn, så t. ex. i svenska inskrifter Jon (Liljegren nr 82), Nikulas (ib. nr 30) - i danska inskrifter Absalon, Jakob, Martin, Joanna, Margret (Wimmer-Jacobsen s. 232) i (unga) forngutn. inskrifter Lafrans, Marghita etc. För övrigt skulle anti, i så fall uttalat Andi, även kunna vara ett kortnamn av t. ex. fsv. Andor; jmf. sådana förkortningar som fsv. Gudhsærker: Gudhse (Gutze) etc. Angående ordföljden i slutorden in ik: anti (æn øgg Anti) må nämnas, att i satser, inledda med æn 'men', subjektet vanligen står före predikatet, men även exempel på omvänd ordföljd finnas. Så har Frötuna-stenen (Bautil 257, Lilj. 629) in : u[a]r : basti buti uhlmstean= »æn var bæsti bondi Holmstain» med subjektet efter predikatet; se Upplands Fornminnesförenings tidskrift I: 2 s. 24 och Bugge, som i Runverser s. 122 f. översätter >men Holmstein var den bedste bonde». Han uppfattar orden såsom vers. Möjligen äro även slutorden i vår inskrift æn øgg Anti avsedda att utgöra en versrad (en s. k. C-vers). Liksom i de ovan s. 145 nämnda exemplen uiseti hiuk etc. är ordet >runor» eller »sten» att underförstå vid øgg, och slutorden stå såsom motsats till inskriftens början: »Ingevald reste denna sten efter ..., men Ante högg (runorna el. stenen)». Uttrycket i it menar med tvekan Brate betyda 'till ätten', och han jämför ett av Fritzner2 från Flateyiarbók I, s. 78 anfört sambornir í báþar ættir. På i fråga varande ställe heter det: >Sigurdr het son Eireks brod(i)r Astridar enn voru þrir adrir brædr Astridar þeir er suo hetu Iostæinn ok Kallhofud ok Þorkell dyrdill þat er eigi uisliga uitat huort þeir hafa uerit oftnefnndri Astride sambornir j badar ættir edr æigi ... Så vitt jag förstår, vill detta säga: huruvida de varit Astrids helsyskon eller halvsyskon. Men härigenom belyses ju icke det runristade i it. ... ... Det är allbekant, att man i runinskrifter rätt ofta finner sådana sammanställningar som knutr i uik 'Knut i Vik' (Lilje gren 387) biurn x i x kranbi 'Björn i Granby' (ib. 499) etc. etc., dvs. ett mansnamn, efterföljt av prepositionen i och gårdens (byens) namn; exempel hos Brate i Ant. tidskr. f. Sverige XX nr 3 s. 14, Kock i Ark. nf. XXXIV, 151. Då nu i it omedelbart föregås av sun sbialbupa, så ligger den tanken nära, att i it angiver Spialbodes bostad (gård eller by). Vid tydningen av i it må man dessutom erinra sig följande kända förhållanden. Synnerligen ofta underlåta runristarna att utsätta de nasala konsonanterna m, n, ng, särskilt omedelbart före annan konsonant; ofta finner man t. ex. kubl dvs. kumbl ot dvs. ond 'ande' uikikan 'vikingar' osv. Man är därför berättigad utläsa i it såsom i Emt. Häri ser jag namnet på Spjalbodes gård (by). Ganska vanligt är det, att ursprungliga sjönamn i oförändrad form användas även såsom namn på en vid sjön liggande gård. Så anför Hellquist i sitt arbete De svenska sjönamnen (Sv. landsm. XX nr 4 s. 104 f.) en lång rad av dylika namn, t. ex. Borin (år 1318) i Östergötland Liid (år 1316) –— Kalf (1356) etc. etc. Vidare bör framhållas, att Ämten (akcentuerat dels med akc. 1, dels med akc. 2) är ett i många svenska landskap förekommande sjönamn, och att det, uttalat med akc. 1, användes i olika härad av Östergötland, nämligen Ämten i Hycklinge socken, Kinds härad - i Tjällmo socken, Finspångs härad -i Simonstorps socken, Bråbo härad - I Hällestads socken, Finspångs härad bära t. o. m. två olika sjöar namnet Ämten med akc. 1. Dessa sjönamn med best. artikeln -en böra under äldre fsv. tid ha hetat Emt i obest. form. Se om dessa uppgifter Hellquist anf. arb. nr 1 s. 785 ff. Enligt honom har i de flesta fall sjönamnet Ämt(en) redan under urnord. tid havt formen emt-, amit eller dyl., dvs. m omedelbart efter rotvokalen (se s. 787). Liksom t. ex. det östgötska sjönamnet Borin överfördes till en vid stranden liggande gård, så har det menar jag Östgötska sjönamnet (fsv.) Emt överförts liggande gård, där Spialbode hade sitt hem. till en vid stranden Här kan det även - förtjena nämuas, att sjönamnet Ämten såsom första led ingår i moderna gårdnamn i Östergötland, t. ex. Ämtenäs, gård i Kinds härad mellan sjöarna Ämten och Verken Ämtöholm, egendom i Hammarkinds härad på en udde i sjön Ämten. Då emellertid som nämnt i våra dagar flera olika östgötska sjöar med namnet Ämten (med akc. 1) finnas, kan naturligtvis icke med visshet avgöras, vid hvilken av dessa sjöar den gamle Spialbodes gård låg; detta har ju ej häller något större intresse. Om ordet halkupan må även en anmärkning göras. I överensstämmelse med Läffler fattar Brate det såsom algōđan 'förträfflig'. Ordet skulle i så fall oriktigt ha fått ett hföre begynnelse-vokalen. Fsv. har ej adj. algoper, och Fritzner2 upptar blott ett exempel på algóþr och detta med betydelsen 'fuldgod', använt om en häst. Denna Läfflers och Brates tolkning är mycket möjlig. Det är dock även möjligt att i halkuþan se samma ord som isl. haldgóþr, hvilket Fritzner2 med betydelsen 'stærk, varig, udholdende' anför från ett ställe och brukat om en sadel. Ordet hal(d)goper kan ha förlorat d mellan två konsonanter, och använt om en yngling, kan det ha betytt 'stark, uthållig'. Översättningen av inskriften i dess helhet är alltså: >>Ingevald reste denna sten efter Styvjald, sin broder, en förträfflig (jmf. isl. algóþr; eller 'stark, uthållig', jmf. isl. haldgóþr) yngling, son till Spialbode i [gården] Ämt. Men Ante högg (runorna el. stenen). > Lund. Axel Kock. Studier över vokalismen i Äldre Väst götalagen. Växlingen aæ:e i stamstavelse. I. Västgötalagarnas oregelbundna ortografi har varit föremål för många undersökningar. Forskningen har letts av tvenne varandra helt olika principer, den fonetiska och den grafiska. Den fonetiska principens idé är, att ordets ljudbild erhållit ett fullt adekvat uttryck i skriften, så att bokstavstecknen återspegla det talade språket ljud för ljud. Den grafiska principen innebär, att skriften visserligen uppstått i närmaste anslutning till ljudbilden, men att den under sin senare utveckling därjämte präglats av en äldre skriftbild, som under vissa omständigheter och i vissa enskilda fall kunnat vara så stark, att ljudbilden ej förmått göra sig gällande, varigenom en konflikt uppstått mellan ljud och tecken. Metoden för en undersökning av den ortografiska växlingen i VGL I torde vara att för denna söka finna en förklaring på rent fonetiska grunder, men om detta ej låter sig göra, en skriftbild, som kunnat giva upphov till den vacklande ortografien i de fall, då varianternas antal är så stort, att det möter svårigheter att förklara dem såsom vanliga skrivfel. Denna metod har också sedan gammalt tillämpats vid textforskningen i Västgötalagarna. Vokalernas växlande ortografi har i allmänhet förklarats fonetiskt såsom beroende på en ljudlagsenlig växling eller utveckling i vissa ställningar eller på dialektiska egendomligheter. En dylik teori till förklaring av den varierande konsonantbeteckningen har även framställts, men det har även ifrågasatts inflytande genom runor och norska, danska eller latinska skriftbilder. ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXIX, NY FÖLJD XXXV. Det material, på vilket föreliggande framställning av vissa vokalväxlingar i VGL I grundar sig, omfattar huvudtexten i cod. Holm. B. 59 å bladen 1-41, sådan den finnes tryckt hos CollinSchlyter I, s. 3-70, rad 10, och Sjöros samt dess ordskatt, sådan den samlats av Pipping. Ehuru textens heterogenitet står utom allt tvivel, torde det ej för ifrågavarande syfte vara oriktigt att behandla lagtexten såsom en helhet, emedan skiljaktigheterna i texten på de flesta punkter äro så små, att de knappast kunna giva anledning till felaktiga slutsatser, och emedan hela avskriften är ett verk av en och samma person, som alltså, om också endast delvis, kommit att trycka sin prägel på densamma. För att rätt kunna bedöma språkliga företeelser i VGL I är man berättigad att taga hänsyn även till senare västgötsk skrift samt den övriga fornsvenska litteraturen. Av särskilt värde blir då det material, som lämnas av skrifter, vilka på ett eller annat sätt, till tid eller rum, stå VGL I nära. Bland dessa må främst nämnas Bjärköarätten samt Vidhemsprästens anteckningar. Särskilt de senare torde innehålla mycket, som är karakteristiskt för den tidens västgötamål (Ekholm SNF VII. 2 s. 8). Även det nuvarande västgötamålet bidrager till att belysa den äldre Västgötalagens språk, och av denna anledning hava olika typordlistor 1 från Västergötland tagits med i behandlingen. För att på vissa punkter kunna följa västgötamålets historiska utveckling har jag slutligen även genomgått några västgötska skrifter från den period, som ligger mellan VGL I och det nuvarande västgötamålet. Därjämte hava för några enstaka frågors skull vissa förhållanden inom den västgötska runskriften undersökts. Före den egentliga undersökningen av ortografien och vissa vokalväxlingar i VGL I är det emellertid nödvändigt att kasta en blick på några rent paleografiska förhållanden. Det i äldre fornsvensk skrift vanliga tecknet för æ-ljudet är a'. Detta tecken plägar analyseras såsom en ligaturtyp av a 1 Dessa hava välvilligt ställts till mitt förfogande av landsmålsarkivet i Uppsala. |