svarende sted i Sk. 1. staar der: pa skiftæ ehn sinæ aldræ arfæ sinnæ i mallin, alla i hofoplotær, ok sia[l]fum sæ ok hof||oplot, B-N 25, 2, Th. 12, 29. Det kunde tyde paa, at en var artikel. Brøndum-Nielsen anfører forresten s. 25, at B. og G. har en; men Anders Sunesen har: in divisione bonorum unam sibi retineat portionem (Sk. 1. 104, 17). Om vi paa dette sted i VI. har artikel eller talord, er usikkert; der er i al fald eet sted i Sk. l., hvor vi sikkert har talord foran hofoplot: pa far kunan æi *meræ æn en hofoplot uiþær hans børn, B-N 5, 4, Th. 5, 11.

Endvidere har vi i Vl. oc æruær hun fithan en arf allær hannæ børn, C. 39, bl. 89 r. l. 4 f. n. (‡ Th. 11, 5). C. 69, bl. 12 v har een. arf.

æruær hun fithan en arf uppæ then arf, Vl. 18, 27, bl. 13 r. C. 39, bl. 95 r og C. 69, bl. 20 r.

Man kunde her muligvis oversætte: om det kun er een eneste arv; men paa de tilsvarende steder i arvebogen staar der nokir arf (Sk. 1. 212, 1) og nokur arf (Sk. 1. 216, 30).

VI. 11,10 staar der nokra aruæ, C. 69, bl. 12 v. nokræ er jo den ubestemte artikel i flertal. Naar vi her i Vl. har den ubestemte artikel, tyder dette paa, at de tilsvarende steder i El. ogsaa har ubestemt artikel (se ovenfor s. 336 1. 2 fn).

Endelig har vi mother ma aldræ gangæ at nockæ frugha ræet with fin dotter, num hun hauer en fin dotter i fælugh math ey hauær lagha weriænde. Vl. 19, 28, bl. 14 v. ‡ キ

fich, then thar

C. 39, bl. 95 v. C. 69, 21 v har een. C. 69, 21 v har een. Man kunde mene, at det betød i det mindste een datter, men arvebogen har fine dottir. Sk. 1. 217, 24, altsaa: en datter af sig. Slgn. i arvebogen nokur henne søn. Sk. 1. 217,8 og nokir henne dottir Sk. 1. 217, 17. VI. har paa de tilsvarende steder: hennæ fun, Vl. 19, 10, bl. 13 v og hennæ dotter, Vl. 19, 22, bl. 14 v. Endvidere har vi nokær hennæ dotter, Vl. 19, 15, bl. 14 r.

I Sæll. kl. læser vi: hanf caplan fculæ the giua half marc oc hanf burfwen en øra, Th. 66, 10, 78 r. ‡ C. 39, 137 v, C. 69, 72 r. Det ejendommelige er nu, at ingen af Thorsens skaanske

tekster har en (Vl. 67, 10, Sk. l. 76, 9, 77, 11). en kan altsaa opfattes som ubestemt artikel.

Hvad faar vi nu ud af denne undersøgelse?

1) Allerede i de ældste bevarede haandskrifter af de sæll. landskabslove kan en bruges som ubestemt artikel.

2) kan vi ogsaa se noget om, hvornaar en er kommet ind i vore tekster. en findes ikke som ubestemt artikel i arvebogen og heller ikke paa de steder i orbotæmal, der svarer til dem med ubestemt artikel i Vl., derimod baade i ÆR. og YR. af VI. Deraf kan man slutte, at en

a) först er kommet ind i vore tekster som ubestemt artikel, efter at de sæll. lovbestemmelser er overført til Skaane, men b) inden YR. af Vl. skilte sig ud fra den ældre.

Den ubestemte artikel er enten individualiserende eller almen. Den individualiserende betydning er som bekendt den ældste; kun den findes i disse gamle love.

I El. 42, 1, bl. 142 v. staar der: warther thymul tan enæ af hogna. tha ar thet atend lot || af mannæ botær. an hwilk en annær ta af warthær huggen. tha... C. 39, 175 r. Begge haandskrifter har et tydeligt mellemrum mellem hwilk og en. Her maa vi da ogsaa regne med den ubestemte artikel; den er senere blevet fast: hvilken. Se Falk og Torps Syntax § 86 s. 140 1. 32 ff. »... Den gamle jyske form er hvilk» (intetkjøn: hvilkt), den sjællandske hvilken (hvilket), vel af: hvilken (sml. mangen af »mang en»); skaanske lov har alle tre former: hwilk, hwilkæn, hwilk en. Den nyere form »hvilken en» er altsaa egentlig en tautologi, som »mangen en».

Nu vender vi os til slut til den femte maade (se ovenfor), paa hvilken et substantiv kan staa ubestemt.

Som korrelat foran en relativsætning finder man somme tider et subst. med foranstillet demonstrativt pronomen, hvor vi nu vilde sætte ubestemt artikel, f. eks. En rithar han then hæft er wan er at fla a bac. oc han wet thet oc han giorthe El. 70, 4, bl. 183 r. Har en mand en hest, der er bekendt for at være slem til at slaa, maa ejeren selv naturligvis ogsaa vide det. Be

stemmelsen: oc han wet thet bliver derfor meningsløs, naar man ikke lader then hæft være en hest, saaledes at then kun er støtte for substantivet foran relativpartiklen. Saa er det jo baade muligt, at ejeren ved, og at han ikke ved, at denne hest har denne slemme vane.

Et substantiv kan imidlertid godt staa alene foran relativsætningen, f. eks. Er nokær then man ær fun hauer thær ey ær witær. El. 23, 25, bl. 112 v, eller ogsaa kan

demonstrativet staa efter substantivet foran relativsætningen, f. eks. bondan fiælf ællær bryti then ær fælugh hauær laugh. El. 93, 11, bl. 213 r.

Men i de tekster, jeg her har undersøgt, har jeg ikke fundet den ubestemte artikel en ved et substantiv, der stod som korrelat foran en relativsætning.

København F.

K. Mylord-Møller.

Om sammanskrivning och särskrivning av sammansättning i fornsvenska och äldre nysvenska urkunder såsom ett medel att beteckna olika betoning. Akademisk avhandling av Arnold Nordling. Helsingfors 1919.

Den föreliggande undersökningen utgör ett försök att på grundval av den relativa frekvensen för ändelsevokalerna a och e vid sammanskrivning och vid särskrivning av sammansättningar i vissa fornsvenska texter klarlägga betoningsförhållandena i komposita i fornsvenskan och den äldre nysvenskan.

Redan genom sin utgångspunkt har förf. mycket starkt inskränkt sitt material. Uteslutna äro sålunda till en början alla sammansättningar med enstavig förled och dessutom alla med två- 1. flerstavig förled, innehållande någon annan ändelsevokal än ett ursprungligt a.

Vidare har förf. gjort den begränsningen, att han medtagit endast sådana komposita, i vilka förleden är ett substantiv i genitiv och efterleden ett substantiv, detta för att vid den jämförande undersökningen vinna full likformighet med avseende på sammansättningsledernas art.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXIX, NY FÖLJD XXXV.

Av samma skäl medtager förf. ytterligare bland de nämnda endast tvåledade sammansättningar och av dessa blott sådana, där efterleden icke har upptakt. Vidare uteslutas sammansättningar med mer än tvåstavig förled, emedan i dessa betoningsförhållandena icke äro likformiga med dem i komposita med tvåstavig förled. Slutligen utelämnas de fall, där ändelse vokalen i första leden föregås av ett i, då växlingen ia ia icke alltid följer samma regler som a: œ.

från

Dessa senare smärre inskränkningar i materialet förf:s synpunkt otvivelaktigt väl motiverade - spela ingen större roll, då genom dem endast ett fåtal belägg komma att saknas i undersökningen. Mot materialsamlingen inom den givna huvudramen är icke heller mycket att invända 1.

Däremot är det uppenbart, att förf. utestängt sig från mycket viktiga synpunkter på ämnet, då han i sin undersökning utelämnat alla komposita med enstaviga förleder och då han bland de återstående icke medtagit andra än förbindelser av substantiv + substantiv. Härtill skall jag återkomma nedan.

Förf:s metod är helt och hållet statistisk. Genom flera, från olika synpunkter ordnade, statistiska översikter av materialet kommer förf. till den slutsatsen, att »i genitivförled av en tvåledad sammansättning ändelsevokalen æ, jämförd med a, uppvisar ett högre procenttal vid särskrivning än vid sammanskrivning». Det vill säga, om vi jämföra med varandra de fyra typerna byrpaman, byrpaman, byrpa man och byrpa man, ordnade på de två grupperna byrpaman: byrþæman och byrpa man: byrþæ man, så är i den senare gruppen i första ledets sista stavelse vanligare än i den förra. Procenttalen för a och i alla de behandlade texternas material sammanslaget är nämligen för sammanskrivna belägg 51 % 49%, för särskrivna däremot 37% 63%.

1 Dock kan det anmärkas, att berättigade tvivel kunna framställas mot förf:s sats (s. 10), att en förening av ensam [dvs. icke artikel bestämd] genitiv med ensamt substantiv är i allmänhet sammansättning uppenbarligen redan i de äldsta fsv. texterna. Satsen är säkert för allmänt formulerad, och möjligheten föreligger i varje fall, att på grund av denna regel för materialsamlingen syntaktiska förbindelser medtagits, som icke äro sammansättningar. En ojämnhet i materialet föreligger också däri, att enligt den nyssnämnda regeln alla förbindelser av substantiv med substantiv medtagits från ÄVGL, Biæ och SödML, under det att från DaL och HälsL, där materialet icke var på samma sätt tillgängligt, endast de förbindelser kommit med, som av Brate och Hultman i deras bekanta monografier upptagits såsom sammansättningar. Själva begreppet sammansättning fattas f. ö. något vagt av förf., då han använder denna term om allt som icke avgjort är en sammanställning av skilda ord, alltså även om uttryck som endast äro på väg att övergå till sammansättning». Svårigheten att bär dra en gräns måste dock medgivas.

Då nu om jag fattar förf. rätt oavsett de skilda faktorer, som i de olika urkunderna reglera växlingen a: a i ändelserna, svagtonighet främjat överg. a> a, och då de är vanligare i särskrivning än i sammanskrivning, så drager förf. därav den slutsatsen, att särskrivningarna beteckna ett uttal med levissimus på förledens ändelsevokal, sammanskrivningarna ett uttal med levis på förledens ändelsevokal, eller enligt kända betoningslagar att de sammanskrivna sammansättningarna haft fortis på båda sammansättningslederna, men de särskrivna endast på endera.

Detta resultat är onekligen mycket överraskande. Man har svårt att tro, att våra förfäder verkligen använt ett så egendomligt beteckningssätt, att de i ett ord skrivit vad som uttalats med två huvudakcenter (dvs. som i realiteten uppfattades såsom två skilda ord), men såsom två ord däremot vad som genom den enhetliga akcenten otvetydigt angav sig såsom ett. Man frågar sig ovillkorligen, om de premisser kunna vara riktiga, som leda till dylika slutsatser.

Mindre paradoxalt men dock stridande mot vad vi hittills trott oss veta om den fornsvenska akcenten är det, då förf. vidare söker visa, att huvudakcenten i de särskrivna sammansättningarna legat, icke på första kompositionsleden, utan på den andra. Sammanställd med den nyssnämnda uppfattningen av de sammanskrivna komposita skulle denna sats innebära, att i fornsvenskan åtminstone i de dialekter som de undersökta texterna representera - ingen plats skulle ha funnits för den i nysvenskan nästan ensamt brukliga akcentueringen med huvudakcent på första sammansättningsleden. Man torde tryggt kunna säga, att detta är högst osannolikt.

För att belysa saken från något vidare synpunkter än dem förf. anlagt skall jag i korthet redogöra för förhållandena rörande sammanskrivning och särskrivning av viktigare grupper av sammansättningar i Östgötalagens textkodex, som jag för detta ändamål partiellt genomgått. Översikten gör icke anspråk på fullständighet, men torde ganska tydligt visa de i denna handskrift rådande tendenserna 1.

Vid s. k. stamsammansättning av subst. + subst. användes vanligen sammanskrivning: an(d) friper, antime, aptunsanger, armlæggia (pl.), bigarper, boskipte, bospænd, bolbyr, bolfæ, boldiur, bol

1 De i det följande använda exemplen anföras med normaliserad stavning och i regel i normaliserad uppslagsform (nom. sg. av subst., nom. sg. mask. av adj., inf. av verb osv.). Att ett ord upptages endast under sammanskrivning eller endast under särskrivning betyder icke, att det icke kan förekomma under båda.