mycket få undantag de vunna orden återfinnas i yngre fornnorska. Svårigheten att sluta sig till inskriftens ord, om ock betydande, har dock varit ringa i jämförelse med svårigheten att finna en tydning, vari dessa ord lämpligen ingå, och förf. framställer sin tolkning med mycken tvekan, särskilt i fråga om A och B, under åberopande av sin läromästare Sophus Bugges ord: »En methodisk begrundet Tolkning er bedre end ingen». Metodiskt motiverad är ock förf:s tolkning alltigenom, och det är ett verkligt nöje att följa, hur han trevar sig fram genom svårigheterna och med djärv kombinationsförmåga parad med försiktighet, efter vetenskapliga synpunkter väljer eller vrakar bland tänkbara möjligheter.

Utgående från C, vars innehåll inses giva underrättelse om den hedniska begravningsritus, tillämpar förf. samma synpunkt på A och B, och vinner därigenom för hela tydningen en enhetlig prägel, som i hög grad ökar dess styrka. Detta betraktelsesätt stödes av att stenen påträffats i vad som uppenbarligen varit en enkel grav under flat mark från 600-talet e. Kr. med obetydligt gravgods, och legat med inskriftssidan nedåt, talande till de dödas, ej till de levandes värld, och särskilt anser förf. stycket från och med A huWAR till slut på B som inskriftens egentliga medelpunkt, ämnat att bringa död över Ormars baneman. Med Eddans runstrofer i Sigrdr. och Háv. sätter förf. inskriften i sammanhang och säger den utgöra en tillämpning i livet av dessa dikters uttalanden. Liksom i Sigrdr. 18 säges om runorna: allar váru af skafnar þær er váru á ristnar ok hverfðar vid inn helga mjod ok sendar á víða vega — sumar hafa mennskir menn, så skavas genom den pålastade stenen de runor, som förmodligen varit ristade på slädens keipar, och den följande frågan spörjer, vilken av runflocken kom på stenen i människornas land, och i Sigrdr. 19 framhålles, att nyttan av runorna har den, som känner dem óvilltar ok óspilltar, vilket överensstämmer med slutet av C. De 18 runstroferna i Háv. 146-163 sluta med den hemlighet, som Oden blott anförtror sin maka, vilken förf. anser vara detsamma, som han viskade i Balders öra, att en hämnare skulle födas åt Balder, och föreställningen om hämnaren är överhuvud det centrala i den mytiska runemagien. Den frågan är nämligen det sista av Odens 18 spörsmål till Vavtrudner och det sista av de 362 X 18 i Odens gåtstrid med Heidrek 1. Förhållandet till Háv. och Vafpr. återspeglas i talförhållanden uti inskriften, vars hämnaravdelning från och med A huWAR till slutet av B

mją

1 Då Háv. 146-162 omtala olika verkningar, som Oden kan åstadkomma medelst sin runkunskap, bör dock Háv. 163 sammaledes omtala någon förmåga hos Oden, icke blott en hemlighet, som han bevarar. Om vad Oden viskade i Balders öra, finnas många förmodanden, jfr H. Rosén, Om dödsrike och dödsbruk i fornnord. religion, Lund 1918, s. 110 ff.

utgör 543 X 18 runor och den i fiskR etc. dolda meningen: orm+are s Alin] misurki 18 runor, vilka tals samtidiga åstadkommande tillika förklarar en oregelbunden stavning. En ännu konstfullare talsymbolik förklarar enligt förf. s. 175 förekomsten av E. Svaret fiskR osv. på den föregående frågan förklarar förf. vara orm+are dat. sing. av mansnamnet Ormar genom att antaga uttryckssättet ofljóst (Sn. Ed. I, 544 f.) vara åsyftat, det uttryckssätt, varigenom t. ex. Olov Haraldsson i en strof omskriver Ingi+bjorg genom gramr ok brattir hamrar, och »fisken, den faste i sit Forsæt, gjennem Lig-Strømmen svømmende» skall vara draken Nidhogg, vilket synes vara en väl mycket individualiserad omskrivning för 'orm', varjämte attributet ej är synnerligen påkallat. Att if s[liti nA] snarare torde betyda »under skrik spejande, om den må få lik att slita», har förf. i brev medgivit förtjäna övervägas 1.

Vid övervägande av förf:s tydning måste ju dess möjlighet medgivas; sitt valda betraktelsesätt har förf. med stor fyndighet och lärdom överallt vetat giva skäl för. Tveksam blir emellertid en läsare dels, om de många skadorna uti inskriften väl äro riktigt utfyllda, dels huruvida verkligen hela inskriften hör till begravningsritus, då ett och annat synes peka i annan riktning.

Att börja med synes det klart, att C skall läsas först av inskriftens rader, den har bästa platsen och de största runorna och D är ju ett vittnesbörd, att ristaren ämnade anbringa A under C.

Förf. uttalade ock uttryckligen denna uppfattning s. 172, ehuru den underligt nog icke grafiskt åskådliggjorts. I C råda presenstempus i ind. och konj., det är tal om föreskrifter, som följts eller skola följas, i A står pret. om utförda handlingar. Krigiska bragder tyckas ock haris hären» och lat gotna > goternas land» antyda, ty att dessa uttryck skulle syfta på runflocken och människornas värld, förefaller dock ganska tvunget, och till och med kaiba och huni kunde peka åt samma håll, då de ock äro sjöfartstermer.

En betraktelse av innehållet i C synes ock tala emot förf:s uppfattning av A och B. Satserna: ni s solu sot uk ni sakse stain skorin omtala, vad som iakttagits för att lämpa stenen till gravhäll, återstoden av C: ni [sati] mar nakda ni snarer ni wiltir man lagi angiva, vad som ytterligare därför skall iakttagas. Det synes då osannolikt, att även A och B omtala åtgärder vidtagna med gravhällen, särskilt vid dess flyttning från sin ursprungliga plats till graven, enär dessa åtgärder ju måste föregå det i slutet av C nämnda »sättandet» och läggandet av stenen och alltså borde hava omnämnts dessförinnan.

1 Denna tolkning föreslås ock nu av F. Burg ZfdA LVIII, s. 285 i hans utförliga anmälan av Eggjum-stenen.

Inskriftens första ord hin säger förf. vara ett påpekande pron. antingen motsvarande got. hina ack. sg. m. »denne (her)» eller fno. hinn nom. ack. sg. »den anden, den» i motsats till en annan. Förf. antager s. 131 den förra möjligheten och förkastar den senare, då »den vilde forudsætte en Modstilling af Personer eller Ting, som synes uforenlig med Stenens Indskrift og dens Fundforhold (bare én Runesten i Graven)». Fråga är dock om icke hin.. mаR »den där mannen» utgör motsats till þaim »den här» nämligen den avlidne, då pron. să i äldre tid har betydelsen » denne, den här», se Bugge, Tidskr. f. phil. VII, 331, IX 112. I en berättelse om den avlidnes död måste då hin vara fienden. Dennes stridssätt uttryckes med uArb »kastade». Vad han kastade, har ej omtalats, enär detta icke kan vara uttryckt med naseu, som visserligen kan vara dat. pl. men blott nesjum, som ej passar som instr. till verpa men väl kan vara lokativ och uttrycka platsen därför. I Öl. runinskr. s. 92 har jag samlat en del exempel på dat. utan prep. i lokal betydelse, t. ex. sitr x karþum Öl. 28 Gårdby »vistas i Gardarike» (»i Gårdby», som E. Hellquist, De sv. ortn. på -by s. 94 tyder det, vore väl intet ärofullt att skryta över), jfr sás Holtum bjó Yt. 32 »som bode på Holt» och de flesta av de ex., som samlats av Detter och Heinzel, Sæm. Edda II, s. 501.

Den följande satsen: made þaim kaiba i bormoþА huni uttrycker den förstörelse, som fienden åstadkom med sitt kast, och därvid synas kaiba och huni blott kunna fattas som delar av ett fartyg, icke av en släde. Fno. keipr är årtullen, húnn åter masttoppen, som lämpligen erhåller epitetet bormoþA »den borrtrötta», då den genomskäres av húnbora f., det hål, varigenom repet för hissande och firande av segelrån lopp. Måhända har vid norrmännens landstigningsförsök en väldig sten slungats från ett berg eller fartyg på det norska fartyget och krossat masten, så att dess topp kommit i beröring med årtullarne (?).

Om i Norge på 600-talet »goter» omtalas som levande folkslag, måste ju därmed avses innebyggarne av Gottland, och det synes sannolikt, att denna ö omskrivits genom gen. plur. gotna föregången av en sammansättning med -lat '-land', vars första led icke är fullt läsbar hia. S. 137 tänker förf. på dessa runors läsning som hal, annars hil, he eller hm. F. Jónsson Lex. poet. anför halland i poet. omskrivningar, som måhända kunde lämpas på Gottland, särskilt här med hänsyn till den sluttning, varifrån ovan antagits, att det förödande stenkastet utgått. På södra Gottland finnes socknen Näs, som just visar en till händelsen lämplig kustbildning.

Som svar på frågan, vem av hären kom till Gottland, väntar man ju ett namn; i stället finner man »fisk, och fågel» med

>

särskilt på grund av luckorna i texten dunkla bestämningar, som dock synas beteckna dem som valplatsens rovdjur, vadan väl fråga är om strid till sjöss, och icke heller den dunkla inskriftdelen B synes innehålla detta väntade namn, som alltså utelämnats, emedan det som bekant var den avlidne, och ersättes med antydan om det manfall, varmed hans tapperhet säkert hämnats skadan på fartyget. Då stenen låg i graven med runorna nedåt, kan meddelandet om den avlidnes bragder visserligen icke vara avsett för de efterlevande, men det kan vara ett bud till dödsriket om, vilken hjälte nu inträdde däri, jfr Eiríksmál och Hákonarmál.

Dessa anmärkningar om tydningen må tjäna som antydning om en annan möjlig syn på den gåtfulla inskriften, på att utgöra en säker tydning kunna de ej göra anspråk.

Men även om vi aldrig skulle komma till klar insikt om inskriftens betydelse, är dess vittnesbörd om språkutvecklingen genom sina många igenkännliga ordformer av synnerligt värde. Dessa ordformer överensstämma nämligen i det allra närmaste med historisk fornnorska, vars språkform alltså väsentligen varit utvecklad så tidigt som på 600-talet, och på grund av denna följd är man ju benägen att flytta fram inskriften så långt som möjligt mot 600-talets slut och säga c. 700. På yngre tid tyda ju ock runformerna k, *A, S. Förf. framhåller, att denna Eggjum-inskriftens överraskande höga ålder står väl tillsammans med den tillbakaflyttning av de urnordiska inskrifternas ålder, som uppvisats av Montelius och Schetelig. Förf. påpekar vidare, hurusom, då genom Eggjum-stenen uppvisats, att historisk fornnorska är minst 100 år äldre än man vågat antaga, möjlighet, men därför visserligen icke nödvändighet, finnes, att Edda-dikter kunna vara äldre än 800-talet, varför även de överensstämmelser i poetiskt uttryck tala, som Eggjum-inskriften har med Eddadiktningen. Uti inskriften förekomma alliterationer men vers som i Eddan kan ej uppvisas, däremot återfinner förf. däri de versarter, som E. Sievers nyligen behandlat i Metrische Studien. IV, Die altschwed. Upplandslagh nebst Proben formverwandter germ. Sagdichtung. Lpz. 1918-19.

Hästfiguren, som på tre sidor men icke framför omgives av runor, anser förf. drivas i väg för att bära hämnderunornas magi fram mot Ormars baneman, liksom Egil Skallagrimsson satte ett hästhuvud på den runristade nidstången. Motsvarande syfte förmodar han hästfiguren äga på den gottländska urnordiska Roesstenen, som han anser väsentligen samtidig med Eggjum-stenen och vars inskrift han avvikande från Bugge, Sv. forumin. för. tidskr. XI (1900) s. 114, Läffler ib. s. 197 f. och Bugge, N. I. II, s. 541 läser iupin udR rak och tyder iú þinn UddrŔ rak

» denne Hest drev Udd (afsted)», och han uppfattar det linjeknippe, som tyckes vara hästens svans, såsom samhörigt med linjerna under hästens buk och därmed bildande en båge, som skall föreställa galdern, liksom galdern i ett trolldomsförhör över två kvinnor från Sätersdalen 1694 sades stå i en dörr Lige som en Veirbue». Denna uppfattning vare sig av teckning eller inskrift på Roes-stenen kan svårligen vara riktig. Svans äro nog de kraftiga linier i spetsig vinkel mot bakbenet, som förut så fattats, och dessa kunna ej gärna med de mot buken vinkelräta svaga linierna bilda en båge. Den svaga teckningen bakom svansen i hästryggens fortsättning, som förf. håller för svans, ser ut som ett ben med hov på och är kanske det högra bakbenet, vadan hästen är framställd i starkt lopp; det vänstra bakbenets linier sammanlöpa måhända svagt till en fot, och i alla fall visar frambenets teckning, att bakbenets linier äro konturer därav och ej vardera ett ben. Vad linierna från hästens buk äro, vet jag icke, ej heller teckningen ovanför hästen, som dock möjligen kunde tänkas ofullkomligt återgiva en jaktfalk i flykt, jfr ryttaren till häst med falk eller hök å B. 36, L. 527, D. II, 163 Vidbo och B. 556, L. 269, D. II, 271 Hanunda, båda i Uppl., men på Roes saknas ryttaren. Den runa, som förf. läser k, har som bistav ett mycket kort streck, skilt från staven, som på sin höjd. kunnat vara ett sådant t av kortkvisttyp, som förekommer på Kärnbo- och Björkö-stenarne och på Forsa-ringen, se Rök I, s. 108, såsom ock Läffler anser, om han ock avböjer denna tydning och med Bugge anser strecket betydelselöst. Med runans stav äro bistavar till d fast förbundna, varemot vänstra staven till d saknas och i stället en stav finnes ristad straxt t. v. om korsningen av bistavarne till H, varför ristningen kanske skall fattas som binderuna idt. I så fall skulle läsningen kunna vara: iuþin dur ridt:, vilket ju skiljetecknen närmast beteckna som två ord. Läfflers tydning s. 199 f. av iupin som ett neutralt hästnamn med bet. »lilla barnet» förefaller tilltalande och måhända skulle duRridt, eller utan -t kanske ändelselöst neutrum kunnas fattas som ett lovordande adj., sammansatt av dur, fsv. diur, isl. dýr isht. »jaktvilt» och -ridr bildat av vb. riđa såsom -bitr av bíta, migr av miga, se T. Karsten, Stud. öfver de nord. sprs prim. nom. bildn. I, s. 38, och betecknande hingsten som ägarens jakthäst. I denna smsg. *dyr-ride skulle dyr- hava samma användning som i isl. dýr-hundr jakthund». Mitt tydningsförslag blir emellertid betänkligt i första rummet genom att det förutsätter Romljud och tidig förekomst av den anförda trunan av kortkvisttyp och vidare genom att ingen annan run