nærbeslægtet med cod. reg., skriver ỏ). Den nu-isl. udtale og opfattelse er læđ-. gim i Vol.kv. 5 (sló goll vid gim) kan ikke betyde 'ædelsten'. Den betydning i dette ord eller, rettere sagt, et ord i denne betydning er ukendt i digtersproget og i den ældre tid i det hele. gim bet. her som ellers 'ild'. pváll masc. antages (s. 38), vel i henhold til Fritzner, der dog sætter et ? ved könnet, vistnok med rette. Ordet er vist ntr. (pvál). Til opfattelsen af et par steder i skjaldek vadene kunde der göres nogle kritiske bemærkninger. Men da de ingen större betydning har, skal jeg undlade det. Ind på realia skal jeg heller ikke komme, så meget mindre som jeg i alt væsenligt er enig med forf. Et par urigtige tal, jeg har fundet, skal jeg her rette. S. 2: Aarb.... 1905 læs 1907; s. 48: Aarb. 1907, 266 læs 316. Endelig er Island fejl for Irland s. 170 l. 7 f. n. Med sine 3 bøger og ikke mindst med denne sidste har prof. Falk givet os udmærkede hjælpemidler ihænde til forståelsen af vigtige kapitler i den gamle realfilologi, som alle dyrkere af denne vil være ham meget taknemmelige for. Januar 1920. Finnur Jónsson. Runologiska studier. I. Lavrbjærg-stenen. Denna runsten finnes i Lavrbjærgs socken, Galtens härad, Randers amt, på Jutland. Inskriften har behandlats av P. G. Thorsen i De danske runemindesmærker II: 2, s. 125 f. och av Wimmer i De danske runemindesmærker (förkortas DR.) I: 1, s. CXLV ff. samt har omtalats i Wimmer De danske runemindesmærker. Haandudgave ved Lis Jacobsen (förkortas Haandudgave) s. 196 f. Så vitt jag vet, har något egentligt försök att tolka denna inskrift icke blivit gjort. P. G. Thorsen förklarar inskriften vara >umedgjörlig.. I DR. läser Wimmer den sålunda: rulnausanstain uili Härom yttrar han: At vi i den første linje har stærke forkortelser undtagen i det sidste ord stain, synes inlysende. Mangfoldige muligheder har her fremstillet sig for mig til forskellige tider, som jeg dog ikke skal omtale nærmere, da det ikke er lykkedes mig at finde en løsning på gåden, som jeg tör stemple som sandsynlig. Heller ikke vover jeg derfor at afgöre, om stain er mandsnavnet »Sten» eller fællesnavnet »sten». Hvis de fire runer på den brede flade skal læses uili, som jeg antager, ligger det jo nær heri at finde et navn på runemesteren (Wili); men selvfølgelig afhænger opfattelsen af dette ord af forklaringen af hovedindskriften». Enligt Wimmer (DR. I: 1, s. CXLIX) är Lavrbjærg-inskriften ensamstående bland danska runinskrifter dels genom inskriftens hela form, dels därigenom, att a-runan har den från Rökstensrunorna kända formen . Han framhåller, att inskriftens form erinrar om ristningarna på de bohuslänska stenarna i Rävsal och ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXVIII, NY FÖLJD XXXIV. 9 Hoga, och han uttalar med bestämdhet såsom sin åsikt, att inskriften icke ristats av någon dansk man. Jmf. dock Haandudgave s. 197, där Lis Jacobsen framhåller, att den i Lavrbjærgristningen använda a-formen återfinnes i två danska inskrifter, nämligen på Mønsted-stenen II (Viborgs amt) och i en kalkinristning på korväggen i Asmindrups kyrka (Hornbæks amt, Seland). Emellertid äro de två sistnämnda inskrifterna helt unga. Mønsted-ristningen (en alfabet-ristning) anses enligt Haandudgave vara från 1200-1220, och Asmindrup-kalkristningarna från c. 1300. Jag är böjd att antaga Wimmers mening, att ristningen gjorts av en icke dansk man (en svensk eller norrman). I Haandudgave dateras den med tvekan till 900-talet, och den av mig nedan givna tolkningen bekräftar, att den är av rätt hög ålder. Vid läsningen av de enskilda runorna följer jag Wimmer. Såsom redan delvis antytts, stå runorna uili på stenens ena sida, de övriga runorna på dess andra sida (jmf. avbildningen DR. I: 1, s. CXLVII). Skiljetecken användas icke, och av dylika har man således ingen ledning vid tydningen av den längre raden rulnausanstain. I motsats till Wimmer, som förmodar, att i denna rad >stærke forkortelser föreligga, anser jag, att blott ett ord är förkortat, i det att det i runinskrifter så ytterst vanliga preteritum raisti (eller riti) angivits blott med begynnelseljudet (r); på ett ställe ha liksom ofta annars i ristningar två runor bytt plats. Till belysning av den tolkning, som jag nedan vill giva, framhåller jag följande. Då runorna uili och runorna rulnausanstain stå på olika sidor av stenen, så är man fullt berättigad att låta inskriften börja vare sig med uili eller med rulnausanstain. Jag läser raderna i denna ordning: uili rulnausanstain. Att dömma av avbildningarna hos Wimmer kunna möjligen runorna, från en viss synpunkt betraktade, så uppfattas, att ru norna uili stå i en särskild rad under runorna rulnausanstain. För den händelse att så är fallet, så är det dock fullt befogat att läsa runorna i denna ordning: uili rulnausanstain. I så fall är inskriften nämligen, liksom t. ex. inskriften på Björketorpsstenens huvudsida, att läsa nedifrån och uppåt; alltså läses först den nedre raden (uili), därefter den övre raden. Vidare erinrar jag om att som bekant sådana i de vanliga formlerna ingående ord som sten», »reste» etc. synnerligen ofta i inskrifter utmärkas blott med förkortning. Så utgör t. ex. på Hørning-stenen (Jutland) rip förkortning av rispi (Haandudgave nr 57). risp på Grensten-stenen (Jutland) och rspi på Hanning-stenen (Jutland) utgöra likaledes förkortningar för risþi (ib. nr 58 och nr 65). Frössunda-stenen (Seminghundra härad, Uppland) har rahnfriþr lit rt stain... i st. f. lit rita stain (Liljegren nr 508). Wimmer förmodar, att ruulfe sis på Voldtofte-stenen (Fyen) står för ruulfe s[at]i s[tain] (Haandudgave nr 78). . Allbekant är, att runristare ofta låtit två runor byta plats. Mången gång har detta helt visst skett av misstag, men icke sällan är denna runornas ombytta plats att uppfatta såsom ett avsiktligt konstgrepp, som använts för att i någon mån försvåra runinskriftens tydning. Bland talrika run-omflyttningar anför jag blott dessa: Den bekante runristaren Asmund Karason låter flera gånger runorna t och ri sitt namn byta plats, såsom asmunrt risti Gamla Uppsala (Liljegren nr 187) risti därsammastädes (ib. nr 188) (Uppland; ib. nr 200). asmunrt asmünrt Danmarks socken Valhammar (Uppland) har faþur sni Korsta (Uppland) stian Skoberga (Uppland) ahkua i st. f. i st. f. fapur sin (Liljegren nr 225) Beaktar man det nyss sagda, torde lösningen av Lavrbjærginskriften vara enkel. Jag delar den sålunda i ord: uili r[aisti] ulnausan stain. Genom run-metates står ulnausan i st. f. unlausan. Namnet uili har uttalats Willi. Det är identiskt med det i fornsvenskan vanliga Ville (åtskilliga exempel i Lundgrens och Brates Personnamn, ett redan från år 1316) och med det i forndanskan från 1300-talet och senare påvisade Willæ, som i den latiniserade formen Willo möter redan under 1100-talet i Liber daticus Lundensis vetustior (jmf. O. Nielsen Olddanske personnavne). Liksom i nyss anförda exempel har pret. raisti (eller riti) 'reste' ristats med förkortning; här blott med runan r. Jmf. 'härmed att i Hoga-inskriften satsens verb (markaþi) ristats blott ined begynnelse-ljudet (m; se s. 154) och att på Svarteborgsmedaljongen (nedan s. 161) predikatet i satsen troligen betecknats blott med begynnelse-ljudet (s dvs. skribadi). = Ack. sg. unlausan (genom run-metates ulnausan) är attribut till appellativet stain och återfinnes i det isl. adjektivet ólauss 'ikke løs, fast', som (jmf. Lexicon poet.2) påvisats i Haustlong och hos Steinn Herdísarson. Med något modifierad betydelse finnes detta kompositum också i angelsaxiskan och medelhögtyskan. Det förra språket använder nämligen unleās 'not false, true', det senare unlōs 'nicht los, nicht leichtfertig, arglistig'. Stärkeby-stenen i Uppland (Liljegren nr 348) har namnet unfaikr isl. Úfeigr, fsv. Ofegher med kvarstående n i det negativa prefixet (jmf. ty. un-), vare sig att n-runan här angiver nasalerat uttal av u-ljudet, eller att konsonanten n ännu kunde uttalas i prefixet un-, u-; jmf. Säve i Nordisk universitets-tidskrift 1857, Uppsala-häftet 108, Stephens II 792, Dybeck fol. II, 65, Bugge i Ant. tidskr. f. Sverige V, 52, Kock i Ark. nf. VII, 130 f., Sv. ljudh. IV, 468. I den tydligen ganska gamla Lavrbjærginskriften (Wimmers datering av densamma till 900-talet torde vara riktig eller åtminstone icke för tidig) är un- i unlausan att uppfatta liksom un- i unfaikr på Stärkeby-stenen. Det är allbekant, att de fornnordiska språken ofta använde med u- negerade adjektiva komposita, när de moderna språken bruka positiva ord. Så förekomma t. ex. isl. úsiúkr fsv. osiuker 'frisk' isl. úléttr fsv. olætter 'havande' isl. úlatr (ännu i Östsvenska mål olat) 'rask, ivrig' — isl. úmiúkr fsv. omiuker hård, |