bunta sin Kvarstads ängsbacke, Hillesjö s:n, Uppland (Liljegren nr 344). På enahanda sätt t. ex. hos Liljegren nr 345-347— 348-350-352. Stundom förekommer i inskrifter a i samma betydelse, t. ex. stain... a. fapur sin. Hillesjö socken, sakerstimuren, Uppland (Liljegren nr 341; ristning av UbiR) ... stan: þan si: a rakna: sun san:... Hässlö gärde, Lerbo s:n, Sörmland (Liljegren nr 904). Hit hör kanske även Lyngby-stenen i Aalborgs amt (enligt Wimmer 960-70?) med ... a: aisku: sina ‘efter (deres) fælle Eske' (Wimmer-Jacobsen Haandudgave nr 14; jf. Wimmer DR. II nr 13). Vare sig att i dessa inskrifter a utgör en förkortning av at med betydelsen 'efter' eller att a är identiskt med isl. fsv. fda. prepositionen à, som i så fall också havt betydelsen 'efter', så är R‡YN‡'efter Ramund' att sammanställa härmed. För övrigt kan Ri Ramund även så uppfattas, att denna runa genom sin stav och sitt övre kännestreck in volverar även ruuan ▷, dvs. den vänd-runa, som möter såsom sista runan i inskriften; i så fall är t i prepos. at i viss mån utskrivet. Som bekant är det de i inskrifts-formlerna ingående vanligaste orden, där oftast helt visst avsiktligt en eller runa uteslutits; jmf. ovan s. 123. Då nu »sten» är det väl i inskrifter allra oftast mötande ordet, så är det naturligt, att detta ord återfinnes med många olika skrivningar. annan Så saknas det begynnande s i »sten» t. ex. i asur: auk: iki: ristu : tin: þina eftir... Stavsunds backe, Åkerö s:n, Uppland (Liljegren nr 359). Åtskilliga gånger finner man som bekant istain istin i st. f. stain stin, och stavningen istain torde angiva ett palatalt element hos det tonlösa s-ljudet; jmf. t. ex. Kock Sv. ljudh. IV, s. 437. Nu anträffar man icke så sällan i st. f. istain, istin etc. ristningar utan s, alltså ristningar sådana som itain Broby, Korsta s:n, Uppland (Bautil nr 225) itin Jakobsberg, Jerfälla s:n, Stockholms län (Dybeck fol. II nr 42) vidare iten Liljegren nr 1245 itn Runverser nr 54 ipun Liljegren nr 603; se härom Bugge Runverser s. 145, hvilken fattar tain på Hoga-stenen såsom »sten», och som anför nyss - nämnda exempel. Med denna belysning torde det vara tydligt, att Hoga-inskriftens tain är förkortad skrivning i st. f. stain. Det efter tain följande pani är den i runinskrifter ofta mötande formen för ack. sg. mask. av »denne». Så finnes t. ex. stin: pani på Öster Alling-stenen (Haandudg. nr. 33); alldeles samma uttryck t. ex. Haandudg. nr 45-128-130. Också ack. sg. stin (stain) þini är en i inskrifter ofta mötande sammanställning, t. ex. Liljegren nr 116-188-670 osv. Tydligen ha þanni och þænni varit vanliga uttalsformer i ack. sg. 1 Hoga-inskriftens senare del tain þani a(t) ramunt ‘denna sten efter Ramund' harmonierar med den vanliga formeln »N. N. reste (satte etc.) denna sten efter N. N.» Vi övergå till inskriftens förra del. Här väntar man sig enligt nyssnämnda formel ett personnamn i nominativ, eventuellt efterföljt av någon bestämning, samt dessutom satsens predikat. laur med slutande nominativ -R är naturligtvis ett personnamn (hvarom straxt vidare nedan). Till belysning av de därefter närmast inristade runorna erinrar jag om följande. I runinskrifter finner man icke sällan, att omedelbart efter ett mansnamn följer en uppgift om mannens hemort, t. ex. knutr i uik... 'Knut i Vik' Vible, Gerfälla s:n, Uppland (Liljegren nr 387) ulfirk i barstam. iftir. ulf. i. skulambri. Ryssbyle, Frestads s:n, Uppland (Liljegren nr 414) aftR X ikul xi epi Södertelje (Liljegren nr 797) iftiR × biurn x i x kranbi 'efter Björn i Granby' Granby, Markims s:n, Uppland (Liljegren nr 499) frustin × uk × kati × i × kutiki × þir × litu - risa ... Lilla Karby, Ösby s:n, Uppland (ib. nr 479). æskil i karþi Örsted-stenen (c. 1160 enligt Wimmer), Fyen (Haandudg. nr 235). Åtskilliga dylika exempel anföras av Brate i Ant. tidskr. f. Sverige XX nr 3 s. 14. 1 Det är möjligt, att got. saei, ack. sg. mask. þanei använts icke blott såsom relativt pronomen, utan även (sällan) såsom demonstrativt pronomen. Om så är (jmf. t. ex. Streitberg Got. elementarbuch, uppl. 3-4 § 347 anm. 1), så äro run. ack. þani, pini väsentligen identiska med got. ack. þanei. Alltjämt användas ju dylika personbeteckningar bland allmogen. Från Bohuslän erinrar jag mig t. ex. Karl i Heller. Vidare vill jag framhålla, att i det medeltida Norge — och Bohuslän var ju under forntiden ett norskt landskap A var ett ofta använt ortnamn. Egentligen betydde det naturligtvis ‘å (älv)', men redan tidigt har det övergått till att beteckna en gård (by, socken), som låg vid en å. Ofta förekommer dat. pl. Am såsom ortnamn, merendels när orten ligger vid sammanflödet av två vattendrag. Så yttrar t. ex. Fritzner I s. 4 sp. 1 om ordet á 'å, älv': »Som stedsnavn eller navn paa jordeiendom forekommer ordet dels i sing., f. ex. DN. I, 3591o, men især i plur., da det i det mindste ofte betegner et sted, som ligger mellem tvende aaer ved deres sammenløb ...». Också i det medeltida Sverige finnes A (Aa) såsom ortnamn; så heter t. ex. en socken i Östergötland nu Å. Några literatur-exempel på orter med namnet A (Aa) och Am (Aam, Oom) må nämnas: j aa i Björgynjar Kálfskinn s. 32 sp. 1 är namn på en gård i Nordre Bergenhus amt (numera finnes namnet icke längre; se Norske Gaardnavne XII, s. 104) · ->herra Jowan kirkioprestir ii Aa», dvs. soknen Å i Östergötland, SD. ns. I s. 48 (år 1401, dipl. utfärdat i Å) ii Aa sokn SD. ns. I s. 98 (år 1402, Söderköping) i Au sokn SD. ns. II s. 825 (år 1414) j Aa sokn j Østirgothlandh DN. XVI nr 239 s. 256 (år 1469). Andra exempel på fnorska gårdnamnet A (eller nyno. 4a) fiunas t. ex. i N(orske) G(aardnavne) B. VII, XVI, XVII; se registren. -- i Aam DN. III nr 463 s. 348 (Örsten, år 1385) I NG. (Hedemarkens amt) III, 17 meddelas, att Am (»øvre, vestre og Østre») skrives i Om år 1342, i Oom 1348, i Am 1441. »..... Ingbiar(gar) konu þordar a Aam» DN. III nr 470 s. 352 (Hof, år 1386) — >Iuarr prestr a Am» DN. IV nr 93 s. 93 (Aa, år 1312) >> Eirikr sendr Baarde a Aam ...» DN. IV nr 178 (Stavanger 1328) år 1338). ... > porer a Aam DN. V nr 124 s. 103 (Öyrar, Av ovanstående framgår, dels att man i inskrifter rätt ofta har ett gårdnamn fogat omedelbart efter ett personnamn (typen Knutri Vik), dels att A, stundom med föregående prep. i (i Aa, pl. i Aam), är i fornnorskan ett vanligt gårdnamn. Hoga-stenens laur i am fattar jag därför sålunda: ||aur med palatalt -R är, som nämnt, ett mansnamn i nom. sing. Punkten efter i visar, att följande runa börjar ett nytt ord. Då den därpå följande runan är a (icke nasalerat a, dvs. a), ehuru den efterföljes av nasalkonsonanten m, talar detta för att a och m tillhöra olika ord1. ||aur i·a betyder aur i (gården) Å’. Härmed harmonierar det, att (hvarpå bibliotekarien B. Wulff fäst min uppmärksamhet) åar (vattendrag) äro utmärkta i Stala socken på generalstabens karta över Orust. För tolkningen av inskriften har det icke avgörande betydelse, huruvida numera i eller i närheten av Stala socken någon gård eller något torp bär namnet Å2, eftersom gården j aa i Nordre Bergenhus amt, hvilken omtalas i Björgynjar Kálfskinn (c. 1350) s. 32 sp. 1, numera icke längre finnes under detta namn (Norske Gaardnavne XII, s. 104; jmf. s. 152). Om detta gårdnamn A kunnat förloras under tiden från 1350 till våra dagar, så är det ännu lättare att förstå, att ett gårdnamn A kunnat förloras under den vida längre perioden från 800-talet till vår tid. Denna inskriftens början aur i (gården) Å' måste med ett verb förenas med inskriftens slut » denna sten efter Ramund». Oftast är ju i inskrifter »reste» (raispi, riti) eller satte» (sati) det verb, som i ackusativ styr det följande uttrycket ‘denna sten'. Men också marka (pret. markapi), merkia (pret. merkti) ‘märka', 'märka med runor' förekommer. auk asmunt markapu stin piną Uppland (Liljegren nr. 264). Så finner man t. ex. suain Häringe gård, Älvkarleby s:n, suain auk asmunrt markaþu 1 Detta bekräftas ytterligare, ifall Brusewitz s. 270 med rätta har en punkt även mellan a och m, men då Boije icke har denna punkt, är Brusewitz' uppgift väl oriktig eller åtminstone tvivelaktig. 2 En person, som sedan någon tid bor i Hårleby, har godhetsfullt meddelat mig, att så vitt han har sig bekant något ställe med namnet Å nu ej finnes i trakten. ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXVIII, NY FÖLJD XXXIV. 11 stin pina Flärängs skogsmark, Valbo s:n, Gestrikland (Liljegren nr. 1052, v. Friesen Upplands runstenar (1907) s. 20) Aalumstenen I Viborgs amt c. 1000 slutar enligt Wimmer: þau munu || mini : m(ar)kt || i uf (b)irta ‘dette minde, mærket (med runer) vil altid lyse' (Haandudg. nr. 43). Flera gånger efterföljes markaþi ej av något objekt, t. ex. asmuntr kara sun markaþi Vedyxe gärde, Danmarks s:n, Uppland (Liljegren nr. 211). Det underförstådda objektet kan då vara så väl denna sten som dessa runor». Satsens verb framför »denna sten» utgöres i Hoga-inskriften av det med m förkortade imperfektum markapi. Liksom i Lavrbjærg-inskriften satsens verb (raispi) har angivits blott genom begynnelse-runan (r), så har i Hoga-inskriften satsens verb (markapi) angivits blott genom begynnelse-runan (m.); jmf. även s. 159 ff. om s på Svarteborgs-medaljongen samt att p, förkortning av latinska posuit, kan betyda »har rest den (vården)». Den efter m stående punkten antyder, att följande runa börjar nytt ord1. Vi komma nu till inskriftens första ord ||auR. Jag vågar tro, att de ovan s. 145 anförda svårigheterna att identifiera detta ord med namnet Iavur etc. äro så stora, att dessa två ord ej kunna vara identiska. Såsom fullt antaglig framställer jag följande uppfattning av auR. Inledningsvis nämner jag, att det nordiska fornspråket använde åtskilliga adjektiv såsom personnamn. Jag erinrar blott om dessa isl. Tryggr (adj. tryggr 'trygg') — Teitr (adj. teitr 'munter') Svartr (adj. svartr 'svart') Hárr, namn på en av Rolf : 1 Man bör knappast överväga, huruvida man alternativt borde avdela ||aur iam och översätta laur i Am'; jmf. de talrika ovan anförda fnorska ortnamnen i Am osv. I så fall skulle man läsa m-runan två gånger, så att den dels inginge i namnet am, dels utgjorde begynnelse-runan i m[arkaþi]. Då måste man även antaga, att dat. pl. am (ej am) hade onasalerat a genom påverkan från nom. ack. sg. ā ‘å' osv. med onasalerat a. Den ovan i texten framställda tolkningen har säkert företräde. |