=att

15. Nu fostrar jag en ung son; må han (om han en gång står) ensam (d. v. s. om jag gått bort) behjärta, hvem det är som jag hans far) tarfvar godtgörelse (för förlusten af utmärkt son, Vämod). 16. Jag säger den unge mannen: var dristig.»

Det är en väl stark tilltro till riktigheten av denna flockindelning, då förf. ej annorlunda behandlar det mystiska språnget från anart till tualfta än att det förra får stå i flock II, 2, det senare i flock II, 12; s. 67 förmodas magisk grund till att ristaren givit fl. 12 detta nummer.

Trolldomen framsäges av Varin (sakum översättes nämligen med »jag säger») och meddelas åt ukmini »den unge mannen», vilket ord ju borde vara ristat ukmani (Bugge, Rök III, 14), som det s. 100, 102 förmodas, att ristaren avlat och uppfostrat eller väl riktigare skall avla, då ju dels hela den magiska delen avser framtiden, dels fl. 4, 5, besvärjelsen om avlande och framfödande, även vid hög ålder, bleve onödiga, om sonen redan vore född. Fl. II, 1 skall tala om två dyrbarheter, som tagits från Vämod i striden och hämnaren skall sättas i stånd att återtaga, icke om bedriften att taga rustningen av två fiender. Fl. II, 2 omtalar, huru fordom en hövding över hreidgoterna landsteg å stranden med sitt krigsfolk men med livet fick plikta därför och fl. II, 3 är en strof ur en hjältedikt därom, som upplyser, att hövdingens namn var Tjudrik (piaurikŔ). Meningen är, att så må det även gå Vämods banemän, som även från havet övat fientligheter i Östergötland. I en utförlig exkurs söker förf., huvudsakligen med stöd av Hervararsaga, visa, att hreidgoter voro de goter, som kvarstannade i goternas älsta hemland i Samland i Ostpreussen. Tjudrik är alltså icke östgotakonungen Teoderik utan en eljest alldeles obekant hövding. Sedan fl. II, 4, 5 möjliggjort hämnarens avling och framfödande, vilka flockar icke gärna kunde vara riktade till »den unge mannen», vad fl. II, 5 dock uttryckligen är, framträder i fl. II, 6-11 den magiska förebilden till hämnaren, och han är ingen mindre än Vale, Balders hämnare, som Oden födde med Rind, och meningen är, att Varins son skulle bliva en lika framgångsrik bämnare. Identifikationen med Balder synes otillräckligt motiverad och Hodr är ju ej heller någon jätte. Fl. II, 12-14 angiva föremålen för hämnden, Vämods banemän, och dessa flockar äro på alla sidor omgivna av magiska runor, som skola trygga banemännens nedläggande. Efter undersökning av dessas namn finner förf., att de icke äro nordiska utan sannolikt frisiska, påpekar, att Gunnmundr först sent och sällan förekommer i Norden och troligen är en variant till Gudmund, som påverkats av andra namn på Gunn-, och ersätter det därför med en motsvarighet till fty. Cunimund, ags.

Cynemund, som i Norden blott förekommer på Tjurkö-brakteaten. De tjugu konungarne förmodas kunna vara huvudmän för frisiska handelsgillen. I f. II, 15 fastställes den unge sonens tillvaro och i fl. II, 16 uppmanas han att vara dristig och utföra hämnden. För att styrka sin uppfattning av hämnden som drivfjäder till trolldomen anför förf. en mängd fall ur de isländska sagorna på att hämnden känts som en helig plikt, men det är med vapen, icke med trolldom, som dessa hämnare utföra vedergällningen, och det synes föga sannolikt, att Varin, som säkert varit en mäktig ädling i sin bygd, velat gripa till trolldom i stället för att bida tillfället för hämnd med vapen.

Något motstycke till att en rest sten äguats åt trolldom i dylikt syfte, finnes icke1. Däremot innehålla föregående tolkningar ingenting annat än vad som annars brukar förekomma på runstenar: lovprisning av den fallnes bedrifter och börd, såsom jag framhållit i Rök IV, 230. På andra runstenar äro bedrifter och börd blott helt kort antydda, på Rökstenen något utförligare och i ett dunkelt språk, och att vi ej känna de sagor, som åsyftas, få vi ge oss till tåls med. Förf. framhåller den nära släktskapen med Kärnbo-stenen, vars lakmuþrku ju utgör ett ypperligt motstycke till de äldre släktleden i Rök IV e, f, g, h, och det synes, som om denna jämförelse bort kunna förebygga dessa tankar på Balder och Vale, som äro så svagt motiverade.

Om jag således måste anse förf:s tydning av Rökstenens inskrift förfelad både i sin helhet och i tolkningen av många enskilda ställen, så hindrar icke detta att giva ett erkännande åt den lärdom, som framlyser, och den omsorg, som nedlagts på arbetet. Stilen har en viss bredd, som gör intryck av grundlighet, och framställningen innehåller många, i alla fall tänkvärda enskiltheter, som ej här kunnat beröras. Till avhandlingen äro tre exkurser fogade: 1) Om folknamnet hreidgotar, 2) Egennamn av typen fvn. Ingibiorg-Yngvarr, 3) Räkneorden på fvn. -tán, -tián, och i slutet finnas nya fotografier av ristningen, tagna av N. Mossberg.

Mot O. v. Friesen, Rökstenen framställas flera invändningar av H. Pipping, Acta 49, nr 3, som särskilt (s. 15) säger sig ej kunna finna minsta spår av något hämnderop, påpekar, att strofen om Tjudrik, som andas idel beundran, omöjligen kan gälla en hövding, som med härsmakt överfallit östgötarne och att piaurike därför, som förut antagits, måste vara den historiske Teoderik, att knuąknati ej fås fram vid användning av riktig runrad och att inf. knuą ej kan hava tillhört fsv., där nasaliteten i detta ord måste hava förlorats förr än i ändelsen av stanta (s. 4).

1 Jfr nu M. Olsen Ark. 37, s. 231.

Med rätta fasthåller Pipping vid att uilinisþat måste vara svaret på föregående frågesats. Svårare är det att följa honom i antagandet, att uilini skall tolkas som We-linni och vara substitution för We-ormR, fsv. Viormber Ögl., då isl. linni = ormr, ävensom i fråga om de många andra dylika substitutioner, som han föreslår. På de många andra enskiltheter, som Pippings skrift innehåller, förbjuder bristen på utrymme att här ingå. Detsamma gäller om Pippings föregående skrift i Acta 49, nr 1, som ursprungligen varit ämnad till en behandling i dess helhet av Rökinskriften, varav i slutet fullständig text med oupplöst och upplöst inskrift, fonetisk transskription och översättning finnas samt en förmodligen fullständig litteraturförteckning. Pipping har inskränkt sig till behandling av vissa sidor eller partier av inskriften; det är icke mindre än 20 avdelningar med fyllig bevisning för någon av Pippings tolkningar. Enligt min mening går förf. till överdrift i fråga om magiska tal och om kortskrift (haplografi), varför han s. 6 rentav uppställer regeln, att ristaren »principiellt icke skrivit en och samma runföljd två gånger å rad, om han kunnat vinna samma resultat genom att skriva den en gång men läsa den två gånger, åtminstone där denna princip icke kom i strid med hans strävan att få fram betydelsefulla siffror». Häri röjes samma tilltro till ristarens orubbliga konsekvens, som förut befunnits prägla Pippings framställning. Annars brukar väl haplografien räknas till sådana tillfälliga ristfel eller genvägar, som ej sällan möta i runinskrifter, se O. v. Friesen, Uppl. runst. s. 86 ff. Om åtskilliga tolkningar kan man ju vara av skiljaktig mening. Ofta vänder sig förf. mot min framställning i Rök IV, där jag haft för avsikt att omnämna alla uttalade meningar om Rökstenen men endast ytterst knapphändigt kunnat angiva min egen ställning till desamma. Jag beklagar, att jag i ett par fall kommit att förbise Pippings uttalanden.

I. Lindquist, En skinnhandskrift från Flatey, som beskriver Rökstensrunor, i Göteborgs Högskolas Årsskr. 1920, s. 114 ff. styrker Pippings och O. v. Friesens läsning av Rökstenens kvistrunor och runkors genom jämförelse med de isl. handskr. AM 413 fol. och AM 687 d 4to, i vilken senare runkorsen kallas tialldrunar.

Slutligen har i sista häftet av ANF 37, s. 201 ff. M. Olsen offentliggjort en uppsats Til Rök-indskriften, som har ett visst släkttycke med O. v. Friesen, Rökstenen, ehuru han visserligen i åtskilliga fall bestrider O. v. Friesens uppfattning. Han försvarar således den av Bugge antagna ordningsföljden uti inskriften med det undantaget, att han anser h följa på e, finner ingen strävan till hämnd uti inskriften utan anser dess syfte vara att hedra den döde och trygga hans vilostad. Det synes honom, att Rök

inskriften äger stor släktskap med mytologiska rundikter i Eddan särsk. Ljóðatal i Háv. och Vafþrúdnismál, och i h och e uppdagar han rentav guden Tor (pur h) och hans son Magne, som förklarade sig hava kunnat slå ihjäl jätten (Hrungnir) med sin näve (knua knati atun), vartill må erinras om Pippings nyssnämnda invändningar mot knua och svårigheten att komma förbi uilinisþat som svar på frågan. Släktskapen mellan Rökstenens stil och anförda Eddadiktning skall dels bestå i bruket av numrering för olika avdelningar (anart, tualfta, pritaunta), liksom Oden numrerar 18 färdigheter genom runkunskap eller 12 frågor till Vafþrúðnir, dels i den stegring med spänning, som kan varsnas både i dessa dikter och i Rökinskriften, där redan runristningen visar denna stegring genom att fortskrida till allt större konstfullhet, dels i framställningens fortgång från det dagliga mänskliga livet till förhållanden efter Ragnarök. En stegring utöver Tor och Magne är emellertid ej tänkbar, därför måste samma myt behandlas i de återstående avd. f, g, i, k, över vilkas innehåll förf. icke vill uttala någon bestämd mening, ehuru enskilda ord kunna tydas; om födelse tyckes vara tal, och med tvekan läser förf. namnet på Siv uti i. Då gudanamnet Tor påträffats i h, anför förf. de andra sex inskrifter, där Tor bedes skydda minnesvården och menar, att hela Rökinskriften utom de två första raderna består av en utvidgning av formeln »Tor vige (minnesmärket)». Förf. tänker sig att en runmästare, som var förtrolig med skaldskap, format en gravvigningsinskrift över en runmytisk dikt, som kulminerade i omtalande av Tor- och Torssonen. Det synes, som om ändamålet uti inskriften med de mänskliga delarne av denna runmytiska dikt, Teoderik och de 20 konungarna, skulle bli mycket oklart, och en inskrift, som bestode blott av minnesskriften rad 1-2 och en låt vara utvidgad åkallan av Tor, skulle utgöra en överraskande knapphet i uppgifter om den avlidne. Tvivelaktigt är väl, om de anmärkta likheterna i stil bära så långt som till att visa släktskap även i avseende på innehållet och icke blott utgöra stilegendomligheter för den litteraturepok, som både Rökstenen och dikterna tillhöra. Det kan ju tänkas, att en författare griper till numrering eller en verkningsfull stegring, vad ämne han än avhandlar, och inskriftens gång från den fallnes bedrift till ärorika förfäder, som äldre tolkningar föreslagit, är dock en aktningsvärd stegring, som likväl håller sig inom mänskliga förhållanden.

Mig förefaller det sålunda, som om ingen av anförda tolkare riktigt uppfattat Rökstenens inskrift, som jag tror vara vida mindre underbar än snillets lek hos dessa tydare vill göra den till.

Stockholm den 8 juni 1921.

Erik Brate.

Johs. Lollesgaard, Syntaktiske studier over det ældste danske skriftsprog. (Nykøbing, Stiftstidendes Bogtrykkeri 1920. 146 sidor).

De syntaktiska spörsmål, som i ovan citerade avhandling göras till föremål för närmare undersökning, äro ordställningen, olika slag av bisatser, konjunktiven och slutligen participal- och infinitivkonstruktioner med betydelse av hel sats. Materialet är hämtat från urnordiska och danska runinskrifter samt handskrifter från tiden före c:a 1300.

Dispositionen är klar och överskådlig. Huruvida den också är lämplig för fastställande av de resultat, undersökningen vill ge vid handen, är en fråga, till vilken jag senare återkommer. Beträffande ordställningen börjar förf. med urnordiskan för att i anslutning därtill fortsätta med de yngre runstenarnas och handskrifternas språk. De olika momenten återfinnas om man undantager urnordiskan, för vilken framställningen helt naturligt måste bli ganska knapphändig i samma ordning under sina respektiva huvudavdelningar och bliva: subjektets plats i förhållande till verbet i huvudsats och bisats, objektets plats samt platsen för adverbiella och attributiva bestämningar.

Bisatserna indelas efter deras grammatiska värde i substantiviska (att-satser och indirekt frågande satser), adjektiviska (relativsatser) och adverbiella (inledda med olika slag av underordnade konjunktioner).

Konjunktiven exemplifieras för runspråkets och handskriftsspråkets vidkommande såväl i dess ställning i huvudsats som i de olika slagen av bisatser.

Förf. har i regel ej sparat med exempel. Kanske på sina ställen en inskränkning kunnat ske, då de grupper, under vilka de äro inordnade, blott i en oväsentlig detalj avvika ifrån varandra. Att t. ex. i fråga om bisatser särskilja ett flertal fall, då den inledande konjunktionen visserligen har något varierande form men samma betydelse, synes överflödigt. Om en sats inledes med for uthans that at, utan þæs at, for uten at eller for utan kan vara skäligen likgiltigt. Men med en mängd av överoch underrubriker blir framställningen onödigt schematisk, och uppmärksamheten ledes ifrån det, som är huvudsaken.

I en syntaktisk avhandling av föreliggande art med ganska begränsat ämnesval synes mig nu en aldrig så väl genomförd systematisk uppställning av materialet vara av ringa värde, om förf. ej samtidigt söker komma till grunden med de språkliga, resp. psykologiska förutsättningar, som ligga bakom företeelserna ifråga. Beträffande ordföljden önskar man sålunda icke blott ett angivande av de olika satsdelarnas inbördes ställ

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXVIII, NY FÖLJD XXXIV.