at Metellus foreløbig afholdt sig fra fiendtligheder, hvad han udtrykker ved sit ok heriar ekki í ríkinu, hvortil der, bortset fra expectare, icke findes noget tilsvarande i originalen; derimod synes han at have forbigået dennes promissa legatorum som noget mindre væsentligt. Udg. har overset, at den latinske og islandske sætning til dels dækker hinanden. S. 22" kan udgiverens rettelse tal for håndskriftets val næppe forliges med islandsk sprogbrug. Gíslason synes at have opfattet val som en sideform til vel, som i forbindelse med talord plejer att betyde 'rigelig', dette kan dog ikke være rigtigt; af andre steder (1119, 449, 9910, 1033) fremgår, at oversætteren regner lige "d" (5: 500 eller 5 gange 120?) i cohors, hverken mere eller mindre; dertil kommer, at pæira, som ikke har noget at støtte sig til i det foregående, er i höj grad stødende. Det synes indlysende, att håndskriftets val paira er en forvanskning af en ældre originals valpra, som ligger grafisk overmåde nær (d valpra manna = "d" udvalgte mænd'); val pra synes af oversætteren at være ment som gengivelse af Sallusts legionarias. Dette sted er ikke det eneste, hvor man bagved håndskriftets læsemåde skimter en ældre original (jfr munpi 115). S 25' er det ikke nødvendigt at tilföje til; illt bruges også med genetiv alene, navnlig i forbindelse med substantiver, der betegner en handling (jfr. Fritzner' under illr 6); illt til vatna s. 27 er ikke analogt. Den sædvanlige gengivelse af lat. porta er borghliđ (2726, 3613, 3729, 38, 5818). På alle disse steder indsætter udg. borgarhlid i overensstemmelse med f. eks. 38', men uden grund. S. 28 tilföjer udg.: sem pair mundu vilia vidr ad (!) taka; men det foregående trænger, rigtig forstået, ikke til nogen tilföjelse. Den tanke, udg. vil få frem, ligger allerede i léti að því, d. v. s. 'adlød befalingen' [om láta at (ehu) = 'adlyde' se Fritzner' I s. 424 b]. - S. 513 omflytter udg. ordene i vitinu fra sterkaztr til skapad, men som det synes uden grund; skapað betyder 'tildelt af naturen' (jfr Sallust naturam unam et communem omnium, som oversætteren dog ikke gengiver rigtig), og trænger ikke til nogen tilföjelse; i forbindelse med sterkastr synes í vitinu at betyde 'i sindet'; det hele svarer til fortissimum, ligesom brjóststyrkt s. 631 svarer til fortior (jfr. også sterkr í hugnum s. 8030 og styrka hugarins 9732). S. 6418 bör der stå komma efter (ikke för) pá. S. 891-2 retter udg. hugrinn til hugr enn; men således som sætningen foreligger, kan hugr ikke undvære artiklen; måske bör der skrives: var peira (af dette ord ses kun a i hdskr.) hugr enn styrkr &c. S. 10110 er det nødvendigt at rette det overleverede bannad enten (med Gíslason) til bannađi, eller snarere til bannar; her slutter jeg mig i øvrigt fuldstændig til udg.'s fortræffelige rettelse hæyra for segia. - S. 11027-28 synes udg. at have opfattet verdi som præs. conj. af verda og derfor tilföjet fyrir. Men verdi er præt. conj. af vara. Der bör skrives: fyrr en Julium verdi, og således står der jo også i virkeligheden i håndskriftet (jfr. s. 4231: þó að þá verði æigi þessa). – S. 12911 tilföjer udg. uden grund

par til; sem betyder her 'hvor', korrelativt til par. Sætningen kan oversættes: 'Og der hvor P.'s hoved brændes, derunder skal de alle benyttes som brændsel'. - På enkelte steder antyder udg. med tvivlsom ret en lakune, f. eks. s. 50° og 512, men dette er nærmest en smags sag. Derimod antyder han ingen lakune s. 811, hvor der dog sikkert er udfaldet en sætning om Jugurthas anslag mod Massiva; ellers er teksten uforståelig (navnlig ordene pessa s. 812, þetta verk s. 816 og þetta s. 818).

Jeg benytter lejligheden til at fremsætte enkelte forslag til rettelser. S. 615 er hrada uforståeligt. Jeg formoder bræda, som egentlig betyder smelte, men i nyere islandsk hyppig bruges i den figurlige betydning 'betænke sig på noget', 'opsætte noget på grund af betænkeligheder'. Denne betydning synes at kunne være meget gammel (jfr. melta i lign. betydn.). S. 712 synes meningen at forlange at þessu eller måske snarere at þessum hlutum (jfr. det tilsvarende sted i den yngste recension, Pr. s. 12716 til slíkra hluta). S. 1322 bör den uforklarlige konjunktivform hefdi sikkert rettes til hafdi. - S. 1526-28 synes oss at være udfaldet efter hafdi og aukið at burde rettes til aukiz (aukidz (?), jfr. Indledn. s. 14523). 2922 bör hdskr:s en vistnok opfattes som acc. sg. masc. af artiklen. S. 3324-25 fungerer meistaradómum som fælles objekt for de to verbalformer skipti og hafdi; der burde stå acc., da hafdi står nærmest, men der står dativ, der retter sig efter den ved det fjærnere skipta sædvanlige konstruktion. Dette kan ikke gå an. Der bör læses hafdi ok skipti (jfr. lige efter haufđu... ok skiptu i samme orden). S. 50-7 synes ónálægra at være meningsløst i denne forbindelse. Jeg formoder: ómáttegra (jfr. Sallust: nam alia infirma sunt). S. 50° virker á stødende, når det opfattes som adverbium. Jeg tror der bör skrives áfangsstaðarins, som egentlig betyder 'det sted man griber på (eller om)', deraf 'angrebspunkt', "locus invadendi" hos Sallust.

Efter at have påpeget de mangler, jeg mener at have fundet ved udg:s tekstbehandling, er det mig en förnöjelse at fremhæve, at han på flere steder har forbedret teksten. Som et eksempel på en særlig vellykket og indlysende rettelse kan anføres s. 5418 *ærid for hayrid.

Det bör påtales, at udg. ved inddeling af ordene i stavelser følger et for det islandske sprog fremmed og unaturligt princip. Man gyser, når man læser f. eks. au-drum, heri-num, me-tora, kiaur-rin, hes-tarnir o. s. v.

Bogen slutter med en ret udførlig og lærerig kommentar. Enkelte trykfejl har jeg bemærket, som ikke er optagne blandt Errata på bogens sidste side: 923 læs landit 2118 Jugurtha 412 lýðinn 311 pad 4826 af 5718 iardarávauxt 5917 fiallid 114o dayia, er 150' urdu 211" mæistardómanna.

P. t. København d. 30. dec. 1910.

Björn M. Ólsen.

Den islandske litteraturs historie tilligemed den oldnorske af Finnur Jónsson. G. E. C. Gad's forlag. København 1907.

Författaren af den vidlyftiga och högst förtjänstfulla 1) "Oldnorske og oldislandske litteraturs historie" (1893-1902) har i föreliggande arbete sökt gifva en kortare redogörelse för den norröna litteraturens utveckling.

I det lilla företalet anmärkes, att den mindre boken kan sägas vara ett utdrag ur det större arbetet 2). Emellertid har något som måhända bort ej blott antydas i titeln utan äfven framhållas i förordet författaren tillfogat ett parti, som saknar motsvarighet i den äldre framställningen: en kort öfversikt öfver den isländska litteraturen efter år 1450, det år, som är det utförligare verkets ungefärliga tidsgräns nedåt 3). För detta tillägg, som i koncis form meddelar det allra viktigaste om den nyisländska litteraturen, har man allt skäl att vara författaren tacksam.

Äfven bortsedt från detta tillägg kan det yngre verket sägas här och där komplettera den tidigare framställningen; man träffar på enstaka notiser, som ej finnas i denna ), man träffar på kritiska anmärkningar, som föranledts af arbeten, utgifna efter dennas afslutande (t. ex. andra uppl. af Mogks litteraturhistoria, Symons Eddainledning, Eddica minora).

De kritiska anmärkningarna, som vanligen äro mycket summariska, eftersom planen för författarens arbete (jfr s. 86 f.) förbjöd att ingå i någon detaljerad bevisföring, hafva stundom formen af ett kategoriskt förkastande af en af en namngifven forskare uttalad åsikt (se ex. s. 3 f., 159, 184); stundom antydes blott en afvikande mening, hvilken ogillas, utan att någon målsman för densamma nämnes (se ex. s. 44, 54). Polemiken har helt naturligt - ej fått någon större plats sig inrymd.

I förordet säger Finnur Jónsson, att boken har ett dubbelt syftemål, "dels och hufvudsakligen att vara en lärobok för de studerande vid Köpenhamns universitet och möjligen annorstädes, dels att gifva enhvar, som önskar sätta sig in i den gamla litteraturen, en någorlunda fyllig och lättläst framställning".

Att detta dubbla syftemål uppnåtts, torde ej kunna förnekas.
Måhända skulle man kunna tycka, att ett och annat namn *),

1) Jfr E. Mogk i Arkiv N. F. 8: 273 ff.

2) Dettas ordalydelse anföres stundom inom citationstecken, dock utan hänvisning; se s. 92 f. (= I: 425), 106 (= I: 467), 201 (= II: 132), 373 (= II: 994), 396 (= III: 45).

3) I det här anmälda arbetet sätter Finnur Jónsson år 1400 (ej 1450) såsom motsvarande periodgräns.

Så t. ex. uppgiften (s. 101), att Gutthormr sindris kenningar äro "temlig sammensatte". 3) Exempelvis vissa af de skaldenamn, som författaren uppräknar

nederst s. 147.

ARKIV FOR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

en och annan uppgift meddelats, som saklöst kunde varit borta ur ett arbete, som skall tjänstgöra som lärobok (och väl äfven som examensbok). Men på det hela taget torde författaren gjort ett mycket godt urval bland den rikedom af uppgifter och utredningar, som innehållas i hans ypperliga större litteraturhistoria.

Ibland har ett meddelande gjorts, som för att blifva verkligen värdefullt kräfver ett kompletterande tillägg. S. 357 säges det t. ex., att framställningen i de isländska lagarna afviker från sagastilen "särskildt med hänsyn till de hypotetiska satsernas form". En dylik uppgift har ju icke mycket värde, så framt man ej också får reda på, huru denna form är beskaffad. S. 45 säges det, att i fråga om den eventuella påverkan, som kristliga tankar skulle utöfvat på Völuspá, särskildt en halfstrof spelat en stor roll, men att denna är af mycket tvifvelaktig äkthet, då den blott finnes i Hauksbók. För att läsaren skall ha något omedelbart gagn af en dylik notis, fordras, att han får reda på, hvilken halfstrof det gäller. Men här, som annars, har författaren ansett sig ej böra citera strofnummer. Öfverhufvudtaget har han velat undvika all besvärande lärdomsapparat.

Till gagn för bokens användbarhet vid universitetsstudier skulle varit, om öfverskådliga tabeller bifogats.

Den förteckning på (mindre) skrifter och afhandlingar samt upplagor, som i form af ett tillägg förekommer s. 438-445, torde säkerligen vara till god nytta.

I förordet säger F. J., att han, sedan han utgaf sin större litteraturhistoria, ändrat sin uppfattning på ett par, visserligen underordnade, punkter. Så vidt jag kunnat finna, har han endast rörande Helg. Hund. I, som han i motsats till sin nuvarande åsikt förr ansåg vara författad på Grönland, uttryckligen framhållit, att han ändrat mening (se s. 40, 65). Säkerligen hade det varit tacknämligt, om förf. fäst läsarens uppmärksamhet äfven vid öfriga olikheter mellan uppfattningen i den yngre och den äldre litteraturhistorien.

Exempelvis vill jag anföra några af den förras afvikelser från den senare. De äro, som författaren själf antydt, jämförelsevis obetydliga.

I den större litteraturhistorien räknas den första perioden från c. 800; i den mindre från c. 850. Den tredje perioden sträcker sig i den förra till ungefär år 1450, i den senare till ungefär år 1400.

För Þorbjörn Hornklofis dikt om Harald Hårfager föredrages i den äldre boken (I: 431) namnet Hrafnsmál; i den yngre nämnes blott det från Wisén stammande Haraldskvæði (s. 95).

Om Eilífr Goðrúnarsons Þórsdrápa hette det förr (I: 549): "er sikkert ikke fuldstændig bevaret", nu (s. 118): "måske fuldstændigt".

Þorleifr jarlaskáld dödades, heter det i det senare arbetet

(s. 123), år 994; i det äldre verket (I: 551) säges hans död ha inträffat 994 1. 995.

Förr (I: 574) förklarade F. J., att Þórdr Kolbeinssons Belgskakadrápa förlorats på två och en half vers när; nu (s. 129) anser han, att blott en vers bevarats.

Völuspá en skamma säges s. 154 icke vara äldre än från det tolfte århundradet; I: 204 begränsas affattningstiden till det tolfte århundradets sista hälft.

I fråga om den strof, som finnes af den Harald Hårfager tillskrifna Snæfríðardrápa, har F. J. förr (I: 426) sagt, att intet låter sig invända mot dess äkthet; i här anmälda arbete (s. 94) har han, såsom Y. Nielsen påpekat (se Sproglige og historiske afhandlinger viede Sophus Bugges minde s. 156), uttalat sig med större försiktighet.

Uppställningen i de båda litteraturhistorierna är ej alltid densamma. Se t. ex. redogörelsen för den norska litteraturen under den andra perioden.

Vid karakteriseringen af författare och skrifter har Finnur Jónsson endast sällan nöjt sig med så färglösa och tämligen intetsägande bestämningar som "utmärkt", "god". I de allra flesta fall har han - trots den knappa form, som arbetets plan ålade honom lyckats att få fram de för en författare, en dikt o. s. v. mest karakteristiska dragen. Såsom särskildt tilltalande må framhållas redogörelserna för skaldepoesien (ss. 78-90) och sagorna (ss. 203 -233).

Betecknande för författarens skarpt förståndsmässiga läggning är den vikt han fäster vid logiskhet såsom ett villkor för den estetiska njutningen: "Underholdende kunde det [d. v. s. framställningen i "Fornaldarsagorna"] måske nok siges at være, når det hele var logisk sat sammen og godt fortalt" (s. 331). Jfr att han med en viss förkärlek framhåller, att det eller det sagaverket har ett "velbegrundet sammenhæng fra først til sidst" (s. 262), är "et sammenhængende klart, logisk.. hele" (s. 263) o. s. v.

Såsom en förtjänst må framhållas, att författaren ganska ofta illustrerat sin framställning med upplysande citat (särskildt beträffande skaldepoesien, se t. ex. s. 118, 121, 125, 126, 127 o. 8. v.). Säkerligen skulle framställningen vunnit i tydlighet, om författaren kunnat meddela ännu flere litteraturprof (t. ex. i fråga om lagspråket).

Finnur Jónssons stil är jämn och flärdfri. Vid sidan af de försiktiga allmänna uttrycken, som äro ganska talrika: i det hele, i alt væsenligt o. s. v., märkes då och då ett sikkert, ett utvivlsomt, som låter oss se, huru viss författaren är i sitt sinne. Äfven då ett sådant ord snarast bör betraktas såsom ett utslag af författarens subjektivitet, väger det med all den pondus, som med rätta tillkommer Finnur Jónsson såsom den förnämste kännaren af den norröna litteraturen.