way of a brief summary indicate what I believe to have been the main features of the Orion story, which found its way northward, and the reasons why it came to be attracted into two originally distinct native stories, thus bringing about a sort of connection between them. Let us suppose that the chief motives of the borrowed story were the following:

1) Three or more gods are gathered.

2) They banquet on a slaughtered animal.

3) Out of their excreta, deposited by all the gods in common into the hide, which serves as a receptacle or vessel, they create a boy, Orion.

4) Their purpose in undertaking this "ceremony" is to render satisfaction to their host by giving him a boy.

5) Orion's undoing in being blinded by Minos or Oenopion is preceded by an episode in which he is made drunk by satyrs.

It is easily seen that motives 1 and 2 are of such a character that they might readily be attracted into a story about the peace-making between æsir and vanir, especially if it be assumed, with Schück, that this peace-making was originally said to have been celebrated by a "gemensamhetsoffer". But also motives 3 and 4, as I have tried to indicate, would be in harmony with such an episode, "consiliation" being the key note in both. When it is said that a boy is given by one party to another in order to render satisfaction, the hostage idea is not far off. One must wonder whether the sacrifical banquet of the gods was not originally followed by an exchange of hostages also. This is strongly suggested by Snorris other version of the peacecompact as told in the Ynglingasaga, where Kvasir is actually given by the vanir as a hostage to the æsir. Motive 5 needs but a word. If I am justified in regarding the

substitution of dwarfs for satyrs as a natural one and in assuming the imperfect transmission of 'drunk' as 'drowned', then this is the motive which accounts for Kvasir's connection with the legend of the divine mead.

The displacements which I have assumed are as follows: 1) The striking spittle-episode, a modification of the urine-episode, which might have been looked upon as a ceremony of conciliation, has displaced the conventional "gemensamhetsoffer".

2) The drowned Kvasir (cf. "hefdi kafnat í manviti") has displaced the drowned god of the primitive Norse myth in the story of the divine mead.

Vanderbilt University, Nashville, Tenn., U. S. A.

N. S. Hagen.

Studier till Västgötalagarnas historia.

VI. Västgötalängdernas författare.

(Forts.)

Några ord må nu sägas om de längder över lagmän, konungar och biskopar, som av Laurentius Diakn blivit avskrivna. Tiden för deras författande kan, såsom redan Tengberg visat 1), ganska noga bestämmas. Terminus ad quem är 1250, ty om konung Erik Eriksson († d. 2 febr. 1250) hade "hört till historien", då längden upprättades, så borde han naturligtvis ha varit med. Biskopslängden för sig tagen får en något senare terminus ad quem, ty den biskop, under vars tid längderna skrivits, är Laurentius den äldre, som dog 1257. Terminus a quo sättes bäst med biskopslängden. Den siste upptagne biskopen är Stenar; om denne veta vi, att han år 1238 fick avsked av påven med föreskrift, att av biskopsgodsen skulle tillförsäkras honom ett hederligt underhåll. I biskopslängden nämnes han som död, vadan man kan flytta terminus a quo ännu någon tid framåt. Till nästan samma terminus a quo kommer man på annan väg. Om biskop Ödgrim (diplomatiskt bestyrkt från 1145) säges, att han vigde Mariakyrkan till fæm panningæ bla af hwarium bondæ; fore py at pa gek er pænningær i alt Götlandi. Uppgiften, att i Götaland på 1100-talet gick kopparmynt (mörkt mynt), är på visst sätt ett misstag, men ett mycket förklarligt misstag. Bakom misstaget ligger den sanningen, att på Ödgrims tid gick danskt mynt i Sverge, då vi ju under hela tiden mellan Anund Jakob och Knut Eriksson saknade svensk myntning. På författarens tid var emellertid danskt mynt ett mycket svagt silverhaltigt mynt; det fick under Waldemar II:s fångenskap namnet moneta cuprea, kopparmynt,

1) Den äldsta territoriella indelningen etc. (1875), s. 5 o. s. 60.

ARKIV FOR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

och redan 1231 hade tvist uppkommit mellan dem, som skulle betala, och dem, som skulle uppbära peterspenningen, emedan de senare icke ville mottaga det dåliga danska myn- . tet 1). Även på 1100-talet, ehuru ej precis 1145, var det danska silvermyntet tidtals mycket dåligt. Uttalandet är alltså begripligt både till sitt innehåll och till sin tendens. Här var fråga om en skatt till kyrkan. Förf. har passat på att säga, att eftersom danskt mynt var det vanliga, då skatten pålades, så bör danskt mynt gälla. Vi slå alltså fast, att Biskopslängden, som vi här behandla, måste vara tillkommen, sedan "Borgerkrigsmynten" börjat oroa den svenska rörelsen. Vi måste väl alltså vara inne på 1240-talet 2). Platsen tyckes ha varit Skara, att döma av ordet "här" i biskopslängden vid biskop Asmund.

Kommer så frågan, vem som författat arbetet. Det är från första stunden klart, att detta icke varit en klerk. En klerk skulle icke ha sökt vindicera det dåliga danska myntets gångbarhet vid betalande av Mariakyrkans skatt 3). En klerk skulle icke ha behandlat Sverker den yngre utan att nämna ett ord om vad han gjorde för kyrkan. Och en klerk skulle på sin höjd kunnat förmå sig att sätta biskoparna efter konungarna (jfr ordningen i RB. 1-3), men ordningen. lagmän, konungar, biskopar hade för honom varit rent orimlig. Är det prästerliga intresset främmande, så är i stället domareintresset så mycket mer framträdande. Detta visar

1) Uppgifterna från Hildebrand, Sveriges mynt under medeltiden, särtryck ur Sveriges medeltid, s. 53 (figuren 571, följ.). Kortare nämnes saken i Sv:s hist. intill 20:de seklet, II, 180.

2) Hans Hildebrand tror, Svensk Hist. Tidskr. 1891, s. 73, att stället är interpolerat. Jag tror, att vi sett, att Laurentius icke hade böjelse för interpolationer, och det ovanstående synes visa, att interpolationen i fråga icke passar för en klerk. Hildebrand rör sig i avseende på Västgötaurkundernas ålder för övrigt med mindre exakt kronologi. Laurentius tillhör icke slutet av 1200-talet, utan början av följande århundrade, och hans original är icke från början utan från mitten av förstnämnda århundrade.

*3) Jfr ovan s. 93 (om lån ur kyrkans kassa).

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, XY FÖLJD XXIV.

10

sig ju redan i stoffets anordning. Men det framträder även i konungalängden. För utrikespolitiska händelser har förf. ringa intresse; han måste ju nämna de omständigheter, under vilka varje konung kommer till makten, och därigenom kommer han att tala om åtskilligt av krig och örlig, men i övrigt är det konungen såsom domare, som intresserar honom: Anund (Emund) omtalas för sin stränghet, Inge för sin lydnad mot lagarna i varje särskilt landskap, Halsten för sin lyckliga förmåga att på ett hovsamt sätt slita alla tvister, Filip kan icke tillvitas något lagbrott. I konungalängden har han att tala om den period, då lagmännen i Västergötland mer än någonsin slogo sig på storpolitik, då västgötarna tänkte på att slita bandet med det övriga Sverge och valde Magnus Nilsson av Danmark till sin konung, och då en västgötsk jarl, Karl Suneson, utan konung Sverkers vetskap sökte erövra Bohuslän. Om allt detta yttrar han blott ett par ord, att "då styrdes Västergötland av en god lagman och landshövdingar, och då voro alla trogna mot sitt land".

I medeltidens historia finner man sällan lekmän, som äga sådan bildning, att man kan vilja tilltro dem något verk, som kräver kunskaper, men undantag kunna finnas. Lagman Eskil kan icke ha varit den ende, som hade "clærkdom iæmth goopom clerkum". Att någon sådan funnits i Västergötland, synes nödvändigt förutsätta redan därför, att lekmannaintresset här bättre än i övriga landskap kunnat hävda sin ställning i lagarbetet, varom nedan.

I det hela är vår krönikör mycket objektiv; de få data han meddelar, lämnar han utan att mycket låta sin personliga uppfattning träda fram. Ett par undantag göras dock. Det är Sverker den yngres öde, som rör honom. Då Sverker som barn föres till Danmark, slutar krönikören: Oc war ömblegh hans færð. Och då han berättar om hans regering, måste han på två ställen särskilt tala om hans dygder: sniallær man oc goðpær drangær. Röndes sinu riki wæl.