Imágenes de páginas
PDF
EPUB

X. Sammanfattning.

Vår

De spridda notiser, vi lyckats samla till Västgötalagarnas historia torde böra här sammanställas till en bild. utgångspunkt var ett tyvärr sannolikt korrumperat ställe, i vilket vi trodde oss finna den meningen, att "många hedniska bruk" redan under lagman Eskils båda närmaste efterträdare borttagits ur västgötarnas lag, och i vilket uttryckligen står, att dessa berövat oäkta barn en arvsrätt, som de förut haft. Ur historiska källor ha vi fått bevis för att arvsrätt tidigare tillkommit sådana barn, men vi ha här icke kunnat med lagtexter visa, hur det äldre rättsförhållandet var beskaffat. Däremot har det äldsta bevarade fragmentet av västgötalagen satt oss i stånd att visa, hurusom ett äldre, sannolikt med frillobarnens arvsrätt sammanhängande rättsinstitut, barnets adoption på tinget, så småningom ersatts av bestämmelser, varigenom (det kyrkliga) äktenskapet och det kyrkliga dopet blevo arvsrättens tillräckliga betingelser. Ur andra källor har förut visats, att den legaliserade tvekampen (och möjligen järnbörden) tillhört de hedniska bud, som borttagits efter lagman Eskils första lagredaktion. Av inre skäl ha vi också kunnat sluta till en nästan fullständig omarbetning av de stadganden, som utgöra den s. k. rättlösabalken, därvid bl. a. en ny bevisningsmetod gjort sitt intåg i vår rätt.

En utförlig granskning av de uppgifter, som kunnat vinnas om de två män, som skrivit in diverse excerpter i Cod. B 59, har givit oss anledning antaga, att dessa icke, såsom man väl förut trott, för egen del eller för någon privatman gjort sina excerpt, utan att dessa troligen gjorts för en institution, som hade med lagarbetet direkt att skaffa, som icke var något kloster, och som då ej gärna kan vara någon annan än Skara Domkapitel. Rörande författarskapet till den historiska traktat, som vi korteligen kallat västgöta

längderna, ha vi funnit, att längderna äro författade av en lagkunnig lekman, icke av någon klerk; snarast skulle man vilja gissa på lagman Folke eller hans efterträdare Peter Näf. En del omständigheter tyda på att dessa längder just i vårt exemplar kort efter sin nedskrivning blivit bekanta för andra kyrkliga myndigheter, vilket ökar sannolikheten, att de verkligen från början varit i en offentlig samling.

Rörande språket i västgötaurkunderna ha vi visat, att en av egenheterna i detsamma, ansatsen till ett följdriktigt bruk av typen ð, har sin fasta rotpunkt just i biskop Brynolfs kansli. Med några sparsamma underrättelser i diplomen ha vi kunnat i ett par detaljer ett par detaljer supplera kännedomen om västgötskt rättsspråk och rättsskick under och nära efter lagman Eskils tid.

Slutligen ha vi ur historiska källor och ur lagtextens egen beskaffenhet trott oss kunna visa, att Västgötalagens yngre kyrkobalk är huvudsakligen ett verk av biskop Brynolf, som lyckats genomföra reformen steg för steg under sin långa ämbetstid.

Allra sist skola vi i närmaste anslutning till Schlyter ge en översikt av lagens handskrifter och redaktioner, sådana dessa efter det föregående te sig.

De ännu föreliggande handskrifterna beteckna vi med de av Schlyter använda stora bokstäverna. Förlorade handskrifter och handskriftsklasser beteckna vi med små bokstäver, genom sin ordningsföljd ungefärligen angivande relativ ålder och för säkerhets skull försedda med asterisk * tecken på deras hypotetiska karaktär.

som

Med a* beteckna vi Eskils eget original och övriga exemplar, som utgått från hans kansli. Fragm. betecknar den handskriftsgrupp, vartill fragmentet (och hednalagen) hört. Det kan anmärkas, att vi sakna bevis för att Fragm. är en annan redaktion än a*.

Med b* beteckna vi den redaktion, vari ändringarna

[blocks in formation]

från 1200-talets mitt införts. Redan här hade de oriktiga läsarterna atleder man (I ÄB 23) för ætleddær man samt fæ allær kostar för fæ rättat till kostær (I, RB 13) insmugit sig (de finnas i alla yngre handskrifter, som ha i fråga varande ställen). Även lakunen i I, JB 19 går tillbaka till denna redaktion. Den finnes i A, B och K, de enda handskrifter, som upptaga detta ställe. A är äldre västgötalagens huvudkodex, B 59 äldsta handen; c* och d* äro förmodade parallelhandskrifter till denna. Om d* kan antagas, att den i viktiga avseenden varit bättre än A. Med e* beteckna vi en handskrift, som troligen för Skara domkapitel excerperats av (kaniken?) Laurentius, vars excerptsamling (f*) renskrivits av Lydekinus (C). Samma (?) handskrift har i andra delar excerperats av Vidhemsprästen (D), och har ännu säkrare långt senare, i vad angår kyrkobalken, avskrivits i Cod. L. Man kan se, att e* stått på ett något ålderdomligare stadium än B och G, som för oss huvudsakligen representera "Yngre västgötalagen". Den är dock avgjort att hänföra till lagens yngre redaktion. Bland dess avvikelser från nämnda huvudhandskrifter anteckna vi, att den haft den med östgötalagen överensstämmande rubriken Kristnubolkær samt rubriken retløsu bolkær, att den i de till tjuvabalken fogade tilläggen saknat alla stadganden om "miste hud och öron", att den saknat Kyrkobalkens två yngsta flockar, samt att den från arvsrätt undantagit barn, vars nöddop var allt för svagt bestyrkt. Rätt märkligt är, att redan e* har tillägg utanför balkarna av det slag, som Schlyter kallar additamenta. Med g* beteckna vi en förmodad parallelhandskrift till e*, förlägg till B, den yngre lagens huvudhandskrift (Cod. Holm. B 58).

Handskrifterna H, K, M och N beröras icke eller blott föga av vår undersökning, men vi ha trott det vara lämpligt att efter Schlyter placera dem i släkttavlan. Detta har gjort det nödvändigt att postulera mellanlänkarna h*, i* och

k*. Den från h* utgående gruppen karakteriseras av ett antal gemensamma avskrivarfel i Kyrkobalken: fl. 7 (not 73), 15 (not 15, 26), 37 (not 88), 65 (not 8), vilka ställen samtliga kunnat beriktigas efter Cod. L.

Rättelser: s. 58, r. 4 ufr. står III, läs IV; s. 63, r. 7 nfr. står 1277, läs 1177; s. 75 r. 5 nfr. står man, läs han (d. v. s. Eskil); s. 78, r. 13 nfr. står 121, läs 1.

Sköfde i mars 1910.

Nat. Beckman.

Etymologisk belysning av några nordiska ord och uttryck.

Nysv. argbigga.

Detta nysvenska ord, hvilket som bekant betyder 'arg kvinna', och som ofta användes såsom okvädins-ord, har man etymologiskt velat förklara på olika sätt.

Redan Rietz uttalar i sin dialekt-ordbok (1862-67) s. 31 med tvekan den meningen, att -bigga måhända är samma ord som bikka, bykka 'hynda', och Rydqvist III (1863) s. 8, 27 sammanställer dessa ord, dock utan att förklara deras olika konsonantism. I Tidskrift f. fil. N. R. IX, 159 identifierade jag orden och sökte visa, att det långa -ljudet i bikka (fsv. bykkia) 'hynda' övergått till långt g-ljud i argbigga, emedan det i detta senare ord var relativt oakcentuerat: bikh(i)a hade och har fortis på penultima och levis på ultima; (*arghbikkia >) argbigga hade och har blott semifortis på penultima och levissimus (icke levis) på ultima. Utvecklingen kk >gg har alltså varit analog med den, då k blev till (g) gh i kompositum Swerike> Swerighe (Sverge) med semifortis (eller levis) på penultima och levissimus på ultima, under det att k-ljudet kvarstår i rike etc. med fortis på penultima och levis på ultima.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

« AnteriorContinuar »