lusten i ord på -(g)ísl och -geirr, dvs. i namn sådana som isl. Apgils: Apils, þorgeirr: Þórarr. Men även här är det ju ett ursprungligt g (ej såsom i *ællka etc. ett ursprungligt k), som förlorats. Dessutom efterföljdes den förlorade konsonanten i Apgils etc. av det palatala i (hvilket icke är fallet i *ællka etc.), och orsaken till växlingen porgeirr : Þórarr etc. är själv allt för litet utredd, för att denna växling skulle kunna belysa den förutsatta k-förlusten i *ællka (ælla) etc.

Av det ovan anförda anser jag framgå, att äldre *ællika (elliga), harplika (harpliga) etc. icke ljudlagsenligt kunnat bliva till alla (ella), harpla etc.

Emellertid tarva isl. ella fsv. alla, isl. ellar fsv. ællar ytterligare belysning.

Sverdrup yttrar s. 182: "Dersom Kocks hypotese er rigtig, saa maatte vel netop ella ellar, som er gamle ord, skyldes en saadan kontamination som av Kock antat. Men nu findes intetsteds noget germ. *alio resp. *alioz, og det er derfor neppe antagelig at der kan have eksisteret et tilsvarende gn. *elja resp. *eljar, som ved kontamination med elliga resp. elligar... blev omdannet til ella resp. ellar. Av lydlige grunde kan heller ikke ella, ellar, som Uhlenbeck synes at mene svare til got. alja resp. aljar".

Jag förstår knappast detta Sverdrups resonnemang, och jag menar, att man just är berättigad antaga existensen av de förliterära nordiska formerna *elia, *eliar.

De gotiska orden alja 'ausser', aljar 'anderswo' visa just, att man sedan gammalt i de germanska språken hade icke blott sammansatta partiklar, i hvilka det germ. adjektivet *aliaz (lat. alius) ingick såsom första kompositionsled (jmf. got. aljaleikō anders' etc.), utan också osammansatta med detta adjektiv samhöriga partiklar. Under dessa förhållanden är det antagandet fullt berättigat, att man på sen urnord. (samnord.) tid havt partiklarna *alia och *aliar, båda med betyderna 'eljest' och 'eller', men att dessa partiklar under

inflytande från de sammansatta väsentligen likbetydande partiklarna allika (fno. elliga), *allikar (isl. elligar) ombildades till fsv. alla isl. ella, fsv. ællar, isl. ellar 1).

Hvilken ändelse vokal, som de sent urnord. (samnord.) *alia, *aliar havt på tidig urnordisk tid, är för den här diskuterade frågan icke av vikt, och med hänsyn till de ganska skiftande teorierna för vissa ändelse vokalers behandling under förhistorisk tid kan den väl ej häller fullt säkert avgöras, men om man vill antaga, att de tidigt urnord. formerna varit alio, *alior, så ser jag icke något hinder för ett dylikt antagande.

Nu är det egentligeu endast orden ella och ellar, som Sverdrup anser tala på ett väsentligt sätt emot den av mig framställda teorien till förklaring av växlingen harplika (harpliga): harpla etc.

Av det nyss anförda torde framgå, att även ella, ellar stå i god harmoni med denna min teori, och denna torde alltså vara fullt tillfredsställande.

Emellertid behöva även följande former av i fråga varande ordgrupp (ordgrupper) någon belysning.

Det got. aljaleikōs är som nämnt identiskt med isl. elligar och det got. aljaleiko med det sällsynta fnorska elliga, i fall detta icke blott är skrivfel för elligar. Då den gamla adjektiv-ändelsen -likr (fsv. daghliker etc.) och den gamla adverbial-ändelsen -lika (fsv. daghlika etc.) i de västnordiska språken ombildats till -ligr, -liga (dagligr, dagliga etc.) under inflytande av de gamla adjektiven på -īgr (māttīgr etc., yngre mattigr etc.), så förklaras naturligtvis utbytet av k mot gi de västnordiska elligar, elliga i överensstämmelse härmed.

1) Feist Etymologisches wörterbuch der got. sprache s. 19 sammanställer got. alja 'als, ausser' med isl. ella 'anderenfalls' utan att dock utreda ordens samhörighet; jmf. även Uhlenbeck Kurzgefasstes etym, wörterbuch der got. sprache' under aljar.

I VGL. IV anträffas emellertid en gång allighæs 'eljest' (19: 4) och två gånger ellighær 'eljest'. Då æ i denna urkund i infortis-stavelser representerar normalfornsvenskt a, skulle dessa former alltså vara att normalisera till *ællighas, *ællighar. Någon fsv. form *allighas eller *ællighar har för övrigt hittills icke påvisats. I fornsvenskan bör man naturligtvis en gång hava havt ett *allikar; jmf. got. aljaleikōs, isl. elligar samt dessutom förhållandet mellan fsv. daghlika isl. dagliga etc. De i VGL. IV mötande allighæs, ellighar kunna vara olikartade kompromissbildningar av det vanliga ovan s. 172 f. avhandlade allighis 'eljest' och *ællikar. Dock skulle gh-ljudet i dessa fornvästgötska ællighæs, ellighar möjligen också kunna uppfattas liksom g-ljudet i det västnordiska (fornnorska) elligar. Fornvästgötskan har nämligen som bekant åtskilliga drag, som återfinnas i fornnorskan, men icke i fornsvenskan. Ehuru adjektiven och adverben på -liker, -lika i västgöta-urkunderna pläga bibehålla k-ljudet (dock hwlghin en gång i VGL. III), så vore det möjligen tänkbart, att gamla, en gång i fornvästgötskan använda adjektiv på -igh- liksom i fnorskan meddelat sitt gh till allighær (allighæs).

Det sällsynta alleghings utgör naturligtvis en på analogisk väg uppkommen ombildning. I betydelsen 'alldeles' har medelnedertyskan allerdings, allesdinges etc., som i fornsvenskan upptagits under formen alzpings, altzpinges etc. Vid ombildningen av alleghis till alleghings har detta låneord varit bestämmande eller åtminstone medvärkat. När man jämte alleghings en och annan gång anträffat allighens, så kan alleghings (*ællighings) dialektiskt hava övergått till *ællighins ællighens genom dialektisk partiell assimilation av ng med följande s i relativt oakcentuerad stavelse (ngs >ns), liksom dialektiskt althings blivit till alstins etc. (jmf. Kock i Arkiv nf. III, 307 f.). Men alleghis *allighis kan väl även omedelbart hava ombildats till allighens genom anslut

ning till andra partiklar (t. ex. hwarghins 'ingenstädes'?). Liksom allighis givit ællis (s. 175 f.), så kan *ællighins (ællighens) hava givit upphov åt det sällsynta *allins allens.

Sedan gammalt har man uppfattat got. aljaleikōs, isl. elligar, ellar såsom en komparativ-bildning (det gör t. ex. Tamm i sin etymologiska ordbok), och denna åsikt torde vara akceptabel. Det fsv. æller (ællr) är Tamm böjd att fatta såsom ett lokaladverb på -r identiskt med got. aljar 'annorstädes', under det att Noreen Aschw. gramm. § 471 anm. 5 frågar, om ordet skulle kunna innehålla det komparativa -ir. Också i det fht. odar, mht. oder 'eller' (som finnes jämte fht. ëddo, odo, mht. ode, od) har man velat se ett komparativt suffix, under det att enligt en annan mening odar, oder skulle hava erhållit -ar, -er från fht. wëdar, mht. wëder (jmf. t. ex. Kluge Etymol. Wörterb.). Om oder är en komparativ-bildning, så är väl detsamma fallet med isl. epr 'eller', och även fsv. aller (allr) kan möjligen vara en gammal komparativ på -iR.

Emellertid skulle man alternativt kunna tänka på ett annat upphov så väl för isl. epr som för fsv. æller (ællr).

I västnordiska språk synes epa mera användas i äldre handskrifter, epr mera i yngre handskrifter. Så finnas i Larssons arbete "Ordförrådet i de älsta islänska handskrifterna" talrika exempel på epa, men intet exempel på epr. Hertzberg upplyser i sitt glossar s. 144: "formen eðr optræder først regelmæssig brugt ... fra 1320-30”, samt att "i afskrifter af ældre love er eðr især indkommen paa en række steder i Ældre Bjarkøret". Någon direkt motsvarighet till det fsv. aller (allr), fda. ællær (aller) har icke påvisats från västnordiskt språkområde, under det att däremot ella, ælla 'eller' användes så väl i västnordiska som i östnordiska språk.

Dessa omständigheter tyda snarast på att formerna eðr, allr (aller) äro relativt unga.

Nu bör man beakta, att det nysvenska ordet eller (i motsats till ordet eljest) i satssammanhanget merendels är oakcentuerat, och att förhållandet var detsamma med det fsv. alla ä. nsv. ella 'eller', framgår tillfullo därav, att detta ord hos svenska skalder från 1600- och 1700-talen ytterst ofta har förlorat ändelse-vokalen (ell'), liksom fallet är med åtskilliga andra i satsen ofta relativt oakcentuerade ord; jmf. Kock i Ark. nf. XXI, 19 f. m. fl. st. Det isl. fgutn. epa 'eller' (hvilket icke finnes i den egentliga fornsvenskan) motsvaras i forndanskan och redan i fornjutländskan av athæ, ath. Den alternativa förlusten av slutvokalen i fjutl. ath(a) bekräftar, att också detta ord var i fornspråket relativt oakcentuerat; jmf. Kock i Ark. nf. I, 70.

Vidare efterföljes, särskilt i talspråket, ordet eller ofta av ett är det (det är) ell. dyl., t. ex. "antingen är det Olov eller är det Gustav", "antingen huset är svart eller (det) är hvitt, så..."

När man i fornspråket hade en motsvarande förbindelse ell(a) er, så förlorades ändelsevokalen i det relativt oakcentuerade ella, så att ell'er (eller) uppstod. Jmf. härmed att isl. kalla-ek-a 'jag kallar icke' blir till kallega (Kock i Ark. nf. X, 224 ff.). Men som bekant förlorades i de fornnordiska språken mycket ofta vokalen även i det relativt oakcentuerade er, es 'är' (jmf. sådana exempel från den isländska poesien som par's uxi stóp Hym., skildir '(r)u klofnir Vsp. etc.), och ell'er (æller) kunde därför bliva till det enstaviga ællr (så ofta i UL.).

I det äldre språket kunde alla jämte 'eller' också betyda 'vare sig', och även i denna betydelse var det relativt oakcentuerat och efterföljdes ofta av er 'est'. Också då kunde ella er bliva till ell(e)r.

Till ytterligare belysning av den nu framställda uppfattningen skall jag anföra ett par exempel från fornspråk. I ett forndanskt exempel sådant som "huad eller dett er dag