Imágenes de páginas
PDF
EPUB

eller nat" (anfört i Falk og Torps Syntax s. 226) efterföljes det första (huad) eller 'vare sig' omedelbart av det er. På ett något äldre språkstadium skulle det hava hetat hvat ella er dagr. och här gav ella er upphov åt eller. Också exemplets scnare eller (med betydelsen 'eller') kan hava uppstått på enahanda sätt; i uttrycket hvat ell(a) er dagr ell(a) er ("eller det är") nat blev även det senare ell(a) er till ell'er. Förhållandena äro väsentligen enahanda i ett forndanskt exempel sådant som följande: "thær ær ey annæn gudh, ællær i hymmelæn, ællær paa jordan" (Gl. D. Bib.). På ett något äldre språkstadium kan i dylik ställning hava använts ell(a) er i himli, ell(a) er a iorpu. Naturligtvis kunde detta även uttryckas med ella i himli ella a iorpu, och det av ella er i dylika ställningar uppkomna eller var alltså så väl i betydelsen 'vare sig som i betydelsen 'eller' synonymt med det gamla ella. Detta gjorde, att ella (ofta) ersattes av eller i hvilken ställning som hälst.

[ocr errors]

Liksom ella er kan hava givit upphov åt ell(e)r, så kan epa er hava givit upphov åt epr.

Naturligt finnes även den möjligheten, att aller, eþr dels äro gamla komparativ-bildningar, dels i relativt senare tid uppstått ur alla er, epa er.

Det kan också övervägas, huruvida isl. ellar fsv. ællar 'eller' icke blott utgått från en urnordisk, på -R slutande tvåstavig form, utan tillika (liksom fsv. allr) uppstått ur ella er. I detta senare fall skulle ella er i vissa trakter (eller ställningar) hava blivit till ell'er, men i andra trakter (eller ställningar) till ella'r; jmf. härmed att dels isl. hrøkkvi-at 'ne cedat' blivit till hrøkkvat, isl. kalla-ek-a 'jag kallar icke' till kallega, dels isl. ætla ek 'jag ämnar' blivit till ætlak etc. (Kock i Ark. nf. X, 224 ff., Anschw. acc. § 547).

När ordet allr 'eller' i UL. mycket ofta skrives utan vokaltecken framförr i motsats till sådana ord som præstær,

faldær etc., så beror det därpå, att allr i satsen var relativt oakcentuerat; det bibehöll därför längre sin enstavighet, än fallet var med ord, som i satsen oftast uttalades med fortis (jmf. Kock Fsv. ljudlära II, 294).

Det nsv. eller är väsentligen eller åtminstone till god del identiskt med fsv. allr (æller), men det kan delvis även hava utvecklats ur fsv. allar 'eller'. Fsv. allar 'eller' var nämligen (liksom aller) oftast relativt oakcentuerat i satsen. Liksom andra dylika ord fick det därför akc. 1, när det mindre ofta uttalades med fortis (jmf. Kock Anschw. acc. § 120). Men vid en akcentuering a1llar med fortis på första och levissimus på andra stavelsen fick man ljudlagsenligt nsv. eller (Kock anf. arb. § 165). Dessutom övergick ællar ljudlagsenligt till eller, när hela ordet (och således även ordets ultima) i satssammanhanget hade levissimus; motsvarande utveckling har inträtt i fsv. gen. sg. hænna[r] (till hon) : yngre fsv. henne etc. (Kock anf. arb. § 532).

Det fsv. allærs 'eljest', 'annars' (t. ex. i VML.) skulle säkerligen i normal fornsvenska hava a i ultima (ællars); troligen har allar 'eljest' under inflytande av det synonyma fsv. annars (som är en genitiv-bildning till pron. annar) blivit till allars (ællærs). I överensstämmelse härmed förklaras äda. ællers, nyda. ellers.

Fsv. allas 'eljest' SML., MELL., allas 'eller' ÖGL. hava, även de, utgått från alla, och de hava på analogisk väg fått ett genitivt s, närmast från allighis allis 'eljest', allærs 'eljest'.

De i fornsvenskan icke så sällan mötande växelformerna utan i-omljud i den diskuterade ordgruppen allær 'eller', allr 'eller', alla, allaghis jämte ællæghis allighis etc. (jmf. ovan s. 171 f.) äro att uppfatta på följande sätt. I-omljud inträdde som bekant ej i ord med infortis i satssammanhanget; där

ARKIV FOR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

13

för erhöllo former sådana som *alia etc. icke i-omljud i infortisställning (jmf. Kock i Medeltidsordspråk II, 435). Den ljudlagsenliga utvecklingen av ett urnord. *alia-lāzīs med fortis på första stavelsen synes hava varit all@ghis utan i-omljud i första kompositionsleden. När *alia-lāzis åter hade fortis på senare kompositionsleden, borde det ljudlagsenligt hava blivit till allaghis. För övrigt överfördes så väl den oomljudda som den omljudda vokalen lätt från en form till en annan inom denna samhöriga ordgrupp.

Det i fornsvenskan icke så sällan i betydelsen 'eller' mötande hæller utgör som bekant en kontamination av aller 'eller' och hælder 'hällre'.

Nysv. salig i hugkommelse (i åminnelse) och
liknande uttryck.

Som bekant använder man rätt ofta i nysvenskan i skämtsam, om man så vill, affekterat högtidlig stil uttryck sådana som N. N. salig i åminnelse, N. N. bedrövlig i åminnelse och liknande. Numera kan man just till följe av den skämtsamma anstrykning, som detta konstruktionssätt fått, använda snart sagt hvilket adjektiv som hälst framför detta i åminnelse, så att man även kan få läsa eller höra sådana uttryck som t. ex. krinolinen, löjlig i åminnelse eller sorglustig i åminnelse.

Det är otvivelaktigt, att dessa nu blott eller nästan blott i skämtsam stil brukade konstruktionssätt hava rätt gamla anor, och att de havt till mönster och föregångare liknande uttryck av högtidlig och allvarsam innebörd. Det är nämligen tydligt, att förebilden för dylika uttryckssätt varit latinska formler sådana som N. N. piæ memoriæ, och detta torde väl allmänt vara insett av språkmännen.

Däremot torde det icke hava blivit framhållet, hvarför man i nysvenskan omformat latinska uttryck av typen N. N.

piæ memoriæ eller för att taga exempel ur ett språk, som ligger vårt eget närmre tyska uttryck av typen N. N. seliger gedächtniss till det nysvenska salig i åminnelse. I latinet liksom i tyskan är ju adjektivet (piæ, seliger) attribut till det följande substantivet (memoriæ, gedächtniss). I svenskan däremot sluter sig adjektivet till personen (N. N.), och det följande substantivet (åminnelse) har framför sig fått prepositionen i.

[ocr errors]

En historisk granskning av dylika formler visar enligt min uppfattning, att orsaken till denna frasernas ombildning i svenskan är eller är åtminstone till väsentlig del den, att ett i dylika formler fordom ingående ord blivit missförstått, nämligen ordet ihugkommelse.

Då de här i fråga varande formlerna tydligen införts till Sverge från främmande språk, så är det belysande för deras historia att även anföra motsvarande utländska konstruktions-sätt.

I latinet använde man icke blott N. N. piæ memoriæ, utan även N. N. clarissimæ memoriæ etc.

Medelnedertyskan brukade sådana uttryck som "broder Alexander milder gedacht" (1509) - "na insate Kayser Karle des groten mylder gedacht" (clementis memoriæ; 1506) "seliger gedacht" (Schiller och Lübbens ordbok).

[ocr errors]

I medelhögtyskan samt i äldre och yngre nyhögtyska anträffar man exempelvis "unser gnediger herre der herzog seliges gedechtnisses" (år 1428) "Franz von Sickingen, loblicher gedechtnuss" "weiland milter und hochlöblicher gedechtnus keiser Maximilian unser anherr” "weiland keisers Caroli, hochlöblichstes gedächtnus" "ich gedenk herzog Friedrichs, seliger gedechtnis" (Luther) "herzog George unseliger gedechtnis"; jmf. Grimms ordbok art. gedächtniss sp. 1933, där även andra exempel anföras.

Alltjämt finner man i våra dagars flamländska uttryck sådana som "Z. M. Leopold II, hoogloffelijker gedachtenisse",

Genom efterbildning av dylika utländska mönster har man i Norden redan under medeltiden skapat sådana formler som de följande, i hvilka ursprungligen, liksom i motsvarande främmande uttryck, en genitiv-konstruktion ingick.

I början av den isländska Clari saga (s. 1) läser man: "virðuligr herra Jón biskup Halldórsson, ágætrar áminningar” (motsvarande lat. clarissimæ memoria). På liknande sätt finnes i fornnorskan "Herra Ion þ. góþrar áminningar (Dipl. norv. II).

højsalig ihukommelse

-

Alltjämt förekomma i nydanskan sådana fraser som "Kong Frederik VII plejede...", och epitetet højsalig kan utbytas mot sørgelig, glorværdig, højlovlig etc.; jmf. Dahls och Hammers ordbok samt Videnskabernes selskabs ordbok art. ihukommelse. Jmf. även det i Kalkars ordbok anförda ä. nyda. "stormegt. høiborne førstis salig och høilofflig ihukomst, koning Christiann den tredie" (1559).

Under den senare medeltiden finner man åtskilliga fornsvenska exempel av typen hælga aminnilse, dvs. med dessa eller liknande ord tillagda ett personnamn, såsom "herra pædher, hælga aminnilse (beatæ memoriæ) sancte birgitte scriptafadher" Bir. IV "Oc henna dotter frw katerina, hælga aminnilse, stadgadhe hwan dagh sionga j ordine, tæssa ympnum" (ib.) "epter... biscop jønses dødh sele ominnelse". FH. VII (1510). Här har man snarast att fatta hælga aminnilse, sele ominnelse såsom en genitiv-konstruktion (jmf. isl. ágætrar áminningar), som utgör en omedelbar efterbildning av lat. beatæ memoriæ och dylika.

[ocr errors]

Emellertid kunde i den yngre fornsvenskan dylika latinska genitiv-konstruktioner även efterbildas genom uttryck inledda med prepositionen af, t. ex. "biscop magnnus aff sæla aminnelse" FH. V (1467, nyare avskrift) "konung karl aff sæla amynnilse" ib. V (1487)1), och sedan språket för1) Jmf. om dessa exempel Söderwalls ordbok, aminnilse och sæl.

« AnteriorContinuar »