synnerligen starkt inflytande från deras germanska grannar, svenskar och norrmän, och då man på lapskt område finner flera minnen om pelare eller stolpar, använda för kultändamål, har man därför allt skäl misstänka, att också seden att använda dylika pelare eller stolpar förskriver sig (åtminstone delvis) från svenskar och norrmän (jmf. Axel Olrik anf. st.).

Så berättar enligt J. Quigstad Kildeskrifter til den lappiske mythologi (i Norske Videnskabers selskabs skrifter 1903, nr 1) s. 10 noten missionären Jens Kildal år 1730 i sitt "Appendix" följande: "Der ofres af afgudiske Lapper aarlig hver Høst en Oxe af Reyn eller andet Fæ til Maylmen Radien, fordi, at saasom hand er Lappernes øverste Gud, hand da ikke skal lade Verden nedfalde, og at han skal give dem Lykke til Reyn; og ved Offer-Alteret sættes ham til Ære en Stytte med en Kløft i Enden, kaldet Maylmen Stytte, som hand skal opstytte Verden med, hvilken Stytte skal være oversmurt med den Oxes Blod, som bliver ham ofret..."

Maylmen Radien betyder "världens rådare", och i denna med den offrade oxens blod smorda stolpe eller pelare hava vi ett klart exempel på hvilken roll uppresta stolpar kunde spela i forntida kult. Sambandet mellan denna lapparnas kult-pelare (Maylmen Radien) och saxarnas irminsul kan väl icke häller gärna betvivlas.

En annan uppgift om lapparnas kultförhållanden, hvilken för vår fråga kan vara av intresse, meddelas av Leem i Beskrivelse over Finmarkens Lapper (1767) s. 437. Om Sölfar-Kapper, som enligt honom är "et ved den østre Side af Porsanger-Fiorden omtrent en halv Miil fra Søen beliggende navnkundigt Offersted", yttrar han följande: "Jeg haver selv beseet det; der staar to høye Steene, den eene jevnsides hos den anden, af hvilke een er med guul Mosse bevoxen. Hos disse Steene laae Steege-Pinde, de saa kaldede Bassem

Morak, hvilke Lapperne havde brugt, da de der gastrerede ved at koge, stege og æde Kiødet af de Dyr, som ofredes til den, efter deres Indbildning sin Bolig sammesteds havende, Gud. Imod bemeldte tvende høye Steene var Krydsviis opreyst mange Kieppe af tørt Fyrre-Træ, alternatim udskaarne med trende Beene-Skaar, samt trende Kryds, og følgelig visende Anskueren disse Charakterer: IIIXXXIII + + + IIIXXX. Ved den østre Side af samme Steene befandtes en lang firkantig paa samme Maade, som de nyelig ommeldte Kieppe, udskaaren Bielke, sat med sin nederste Ende fast i Jorden gandske nær hos Steenene, og hældende med den anden Ende imod Østen, imod Solens Opgang, samt havende alleryderst i Enden en Jern-Nagle..."

Kanske ännu mera belysande för hvad stafr i det forngutniska stafgarpr betecknade, är den arabiske författaren Ibn Fadhlans berättelse. Denne besökte åren 921 och 922 Volgabulgarerna, och han hade då ofta tillfälle att se "ryssarna", när dessa färdades ned för Volga för att handla med bulgarerna. Om dessa "ryssar", som Voro svenskar eller till Ryssland flyttade svenska nybyggare, berättar Ibn Fadhlan:

"Så snart deras skepp ankommit till ankarplatsen, går hvar och en af dem i land, medtagande bröd, kött, lök, mjölk och rusgifvande drycker, och begifver sig till en upprest hög trästolpe, som har liksom ett menniskoansigte och är omgifven af mindre bildstoder, bakom hvilka åter andra trästolpar äro uppresta. Han går därpå fram till den stora träbilden, kastar sig ned på jorden framför den och säger...: "För dig har jag medfört denna gåfva", hvarpå han nedlägger gåfvan framför träbelätet.... .. Om då hans handel går bra och han får alla sina varor sålda, säger han: "Min herre har uppfyllt min önskan, nu är det min plikt att löna honom därför". Därpå tager han ett antal oxar och får, slaktar dem, gifver en del af köttet åt de fattiga, bär bort och nedlägger det öfriga framför den stora bildstoden och framför de kringstående små och hänger oxarnas och fårens hufvud på den uppresta trästolpen ... 1)"

1) Översatt i Vilh. Thomsens Ryska rikets grundläggning genom skandinaverna öfvers. af S. Söderberg (1882) s. 39 f.

Det ovanstående har visat, att germanska folk och särskilt vikingatidens svenskar i Ryssland använde trästolpar såsom kultföremål, samt att samma sed länge fortlevat bland lapparna. Då nu vidare stafr i fornspråket betydde 'bjälke, träpelare', och då man i det anförda stället ur Eidsivathings kristenret "Engi maðr skal hafa i husi sinu staf eđa stalla" finner staf sammanställt med stalli 'stillads hvorpaa afgudsbilleder ere opstillede, alter', så är det otvivelaktigt, att staf på detta ställe i Eidsivathingslagen värkligen syftar på en för kultändamål använd stolpe (pelare).

Samma betydelse har enligt min uppfattning det i fgutn. stafgarpr ingående staf- havt. Isl. apaldrsgarpr, fsv. apaldagar per betyder som bekant 'en inhägnad, inom hvilken finnas äppelträd', alltså 'apelgård, trädgård'; isl. dýragarþr, fsv. diuragarper är 'en inhägnad, inom hvilken vilda djur förvaras', alltså 'djurgård'; isl. kálgarpr fsv. kalgarper är 'en inhägnad, inom hvilken finnes kål', alltså 'kålgård'. På alldeles samma sätt betyder stafgarpr 'en inhägnad, inom hvilken finnes en stafr eller flera stafar, dvs. en pelare eller flera pelare, som användas till kulten'. En forngutnisk stafgarpr bör man kanske snarast tänka sig någorlunda lik de kultplatser, som enligt Ibn Fadhlan "ryssarna" använde på

900-talet.

Uppfattas stafgarpr på detta sätt, så är det fullkomligt i sin ordning, att det koordineras med vi ("Engin ma haita... a vi eþa stafgarpa" Gutalag 4; "Tropu menn a..... wi oc stafgarpa" Gutasagan 1); så väl stafgarpr som vi betecknade kultplatser.

Med denna uppfattning av fgutn. stafgarpr torde detta även i sin mån belysa det omtvistade staf i Eidsivathings kristenret 1).

1) Den här framställda uppfattningen av fgutn. stafgarþr och fnorska stafr meddelade jag i ett föredrag i Etnologiska föreningen i Lund den 27 oktober 1911. Två av åhörarna, dels professor Tegnér, dels dr. Heinz HunARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

14

Fda. af æreld, nyda. fra arilds tid (ä. nysv. aff
arildz tidh), nysv. kung Orre.

Den etymologi, som i våra dagar brukar framställas för uttrycket fra arilds tid, torde vara väsentligen riktig. Däremot har, så vitt mig är bekant, vokalisationen i det fda. af æreld icke blivit förklarad, och även vokalisationen av ordet arilds torde förtjena belysas.

Redan år 1747 diskuterades det i ovanstående uttryck ingående arild av Gram i en i "Skrifter som udi det kiøbenhavnske selskab... ere fremlagte" III, 332 ff. tryckt uppsats. Här refereras åtskilliga äldre försök att etymologiskt förklara ordet, hvilka numera endast hava kuriositetens intresse. Gram själv söker visa, att arild är ett adjektiv, motsvarande ags. or-cald 'valde senex', fht. ur-alt, och att af arilds tid i överensstämmelse härmed "ikke er andet end af høi alders tid" 2). Ännu t. ex. C. Molbech ansluter sig i sitt Dansk glossarium I (1857) s. 46 till denna mening.

Numera är den med rätta allmänt övergiven, och sedan decennier förklarar man arild såsom en sammanställning av de två forndanska ord, som på isländska motsvaras av adverbet ár 'tidigt' och alda, gen. pl. till subst. old 'tidsålder', och särskilt brukar man hänvisa till versen ar uar alda 'det var i tidernas morgon' i Voluspá 3. Redan t. ex. Schlyter gör i sitt glossar till Skånelagen (1859) s. 628, om ock med stor reservation, denna sammanställning under ordet æreld: "coniici quidem potest, non vero certum est h. v.

gerland, hava senare med rätta enskilt framhållit den betydelse, som det litauiska stābas 'götzenbild' har för frågans belysning. Det nord. ordet stafr 'stav, pelare' är nämligen etymologiskt identiskt med lett. stabs 'pfeiler, säule', lit. stabas 'götzenbild'. I litauiskan har betydelsen av detta ord föräudrats från 'pelare' till 'gudabild', emedan till kultbruk använda pelare ofta tillika voro prydda med (åtminstone svagt skitserade) gudabilder.

2) Om ett annat av Gram själv förkastat etymologiskt förslag se s. 207 noten.

originem debere locutioni Isl. ár allda principium temporum (Völuspá 3)" 1).

Emellertid är formen æreld med æ i första stavelsen rätt vanlig i forndanskan. Så anför Kalkar exempel sådana som "som the af ærild hawe wæret" (år 1396) "som aff æreldh wærit haffuer" (år 1454) "som aff arildom wæreth haffuer" (år 1484) "thet at skiicke wti sin æreldha wt giifth" (år 1499). I Add. G till den av Schlyter utgivna Skånelagen finner man æriltz møller (s. 235) och aff sins æreltz rwm (s. 236). På det förra stället hava åtskilliga handskrifter aff erilde; på det senare erilde.

Första stavelsens a-ljud i fda. æreld har, såsom redan nämnt, icke blivit förklarat. Jag uppfattar det på följande sätt.

Under det att areld utgör en sammanställning av adverbet ar 'tidigt' (= got. air) i positivus med en form av substantivet old 'tidsålder', utgör æreld en sammanställning av den till adverbet ār 'tidigt' hörande, annars i nordiska språk icke uppvisade komparativen er 'tidigare' med substantivet old. På gotiska har man icke blott positiven air 'tidigt', utan även komparativen airis 'tidigare'; jmf. fht. ēr 'früher', ags. ær 'früher'. Ett urnordiskt komparativt adverb *airin blev genom den vanliga utvecklingen ai > ā framför r till *ārik, och detta gav genom äldre i-omljud *ære (ærr). Med en bildning sådan som æreld med en komparativ till första sammansättnings-(juxtapositions-)led är att jämföra t. ex. mnt. ērtit f. 'frühere zeit', alltså med väsentligen samma betydelse som æreld; första leden i kompositum ērtit är nämligen komparativen ēr 'tidigare'.

När man i forndanskan möter æreld med kort r-ljud, så kan r-ljudets förkortning bero på inflytande från areld

1) Följande av Gram i anf. tidskrift s. 332 framställda, men av honom själv förkastade tanke må här nämnas: "Mig undrer paa, om ingen skulde være kommet i sinde det ældgamle ord ar, der betyder initium, principium, allerførste begyndelse fra ar-ald à principio evi, fra alders begyndelse, fra den allerældste tiid".