utförd af en och samma skrifvare, som till sitt förfogande har haft strödda uppteckningar från skilda tider.

I handskriftens första rader få vi genast ett dato. Det är i inledningen till Sancta Amalbärga legend, "som", heter det här, "war käre fadher her nigils rawaldi wändhe aff latino oc oppa swänsko i sinne ytersta sywkdom sot”, enligt närmare uppgift i slutorden till legenden: år 1503 "widh sancti vrbani tidh". "Oc", heter det vidare, "aff hans dödz snare tilkommo fik han ey swa mykyt samman skriffwat som han aktat haffde". Detta uttalande för oss fram till midten af det andra decenniet, ty enligt Vadstenadiariet dog generalkonfessorn Nils Ravaldi år 1514.

Från året därpå härrör Johan Matthæi Förmaningsbref. Det är "skriffwat i wart closter wastena arom æpther gudz byrdh Mvc oc a xv areno". Men den yngsta tidsbestämningen, så vidt jag kunnat finna, möter man i legenden om "Kvinnan utan händer". I rubriken till denna heter det: "Hær æpther star aff the æroffwlla drotningenne sancti bartolomei modher som war kære fadher her karl benedicti haffwer wænt". Uttrycket "fader" låter oss förstå, att Karl Benedicti var eller varit generalkonfessor, när detta skrefs. Han beklädde denna post vid tvänne skilda tillfällen: 1520 -21 och 1525-28. År 1529 är han antecknad i diariet såsom död.

Detta ger för handskriftens ålder en "terminus a quo". "Ad quem" lär man näppeligen kunna dra upp. Dock tror jag, att man lär komma sanningen nära, om man sätter nedskrifningstiden till vid pass 1525. Det visar sig nämligen vid en jämförelse mellan denna handskrift och andra Vadstena-codices från början af 1500-talet, att Linköpingshandskriften härrör från samma prydliga hand, som utfört den vackra cod. A: 1 i Kungl. biblioteket, hufvudhandskriften för våra medeltida bibelöfversättningar. Och denna är enligt eget vittnesbörd "scriffwat aff enne conuentz sy

sther Anno domini Mdxxvj" under redaktion af "syster Ingegærdh Torsten Bowasta sons dotter aff Lödese".

Cod. B. 70. a härrör sålunda från en tid, då man i klostret vid Vadstena flitigt bemödade sig om att i vackra konventsböcker bevara institutionens litterära alstring, på samma gång som man därmed ville göra densamma tillgänglig för klostrets alla medlemmar. Koncept- och primäruppteckningar af likartadt innehåll sammanfördes och "utgåfvos". Har man dessa förhållanden klara för sig, förstår man också meningen i den ofvan citerade kolofonen. Det är en enkel kopia, som abedissan låtit ombestyra af Buddes öfversättning, liksom af flera andra hans arbeten, med afsikt att framdeles rycka in den i någon utskriftssamling, 'hvilket nu härmed blifvit verkstäldt', kan den skrifvande systern tillägga. Den bevarade uppteckningen af Claustrum animæ härrör sålunda icke direkt från Buddes eget manuskript, utan är en afskrift i andra hand.

Om handskriften må för öfrigt tilläggas, att den är en typisk Vadstenabok till anordning, utstyrsel, stil, band och allt. Den har varit afsedd att begagnas af systrarna till daglig uppbyggelseläsning, och den har haft sin plats icke i biblioteket, utan i någon af samlingssalarna. Därom vittnar det märke, som man ännu, trots gjorda reparationer af bandet, kan skönja vid frampermens öfverkant af den här en gång fastnitade catenan.

Stockholm i mars 1911.

Vilhelm Gödel.

Arne Magnusson till Johan Peringskiöld.

Ett bref från 1699.

Velædle velbiurdige H. Archiv-Secreterer.

Det er nu paa niende aar at ieg icke haver haft den ære at correspondere med nogen af dennem. Nu tager ieg mig den dri

ARKIV FOR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

stighed at opvarte Hannem med denne skrivelse, saasom ieg af den nyligen trykte Snorre Sturlesens Norske chrönicke seer : hvilket jeg og der foruden af andres beretning veed : at deris antiqvitäter som i trycken komme, gaa alle i giennem Hans hænder. Mit fornemste afseende der med er at söge hos min herre venskab og tilladelse at maae undertiden vexle brefve med Hannem, efterdi ieg stædse haver veret og endnu er curieux om at vide hvad der hos dennem passerer in re antiqvariâ, hvor hos ieg hannem forsickrer at ieg icke skal manquere udi hvis ieg udi de maader kand vere nyttig her paa stædet, saa fremt Hand det forlanger. Jeg haver siden anno 1690 intet synderligen fornummet til noget fra deris med billighed over den heele Europam berömte Collegio, hvor fore om der skulle findis en samlet Catalogus paa alle de böger som siden den tid der tryckte eer, bad ieg gierne Min H. den samme mig vilde meddeele. Jeg hafde og gierne underretning om, saa fremt det uden stor umage skee kunde, hvad aar Jonas Rugman döde, samt hvis andet hans vitam angaaende kunde vere merkeligt, siden hand kom til Sverig. Jtem hvad aar Gudmund Olufsen kom der hen, og hvad aar hand döde, saa vel som hvorledis det gaar med det lexicon Jslandicum hand hafde under hænder.

Mig er berettet der skulle vere under trycken en heel hob gamle Jislandske historier. Önskede gierne at vide hvilke; Saasom ieg af dylige böger haver saa stor collection in membranis som jeg neppe troor at nogen in Europa haver, og gierne contribuerede til saadanne sagers rigtighed alt det mig var mueligt, helst efterdi ieg seer: at ieg aabenhiertig skal udlade mig for Min herre : at det som hos dennem tryckes icke er altid med det correcteste, hvor af et stort specimen er Eigils og Asmunds Saga, hvilken saaledis er depraveret at en infödd Jslender skal have umage ved at forstaa den. Jeg hafde og önsket at den Jislandske text i Snorrone hafde været meere accurat, saa som den i bland haver sine nævos, helst versene, som baade ere ucorrect i sig self, her og hidset, deslige sielden ret verterede. Og sender ieg her hos et eeniste vers til at confereres, hvor af min herre kand slutte om de andres rigtighed, som offte meer vige fra vero end dette. Formoder Hand det optager som af en ven, og icke som af en der vilde blâmere deris arbeide, thi ieg holder for at de bör ald ære og tack for deris flid og omsorg for at bringe oss slige sager for en dag, og at alle bör at contribuere efter efne til saa berömmeligt et propos.

Hos Sal. H. Hadorphius var en Jislænder ved nafn Gudmund Gudmundsön, fra hannem haver ieg intet hört siden sidst i det aar 1690. Skulle ieg nyde min herres skrivelse bad ieg gierne om underretning om hand er lefvende eller död. Jtem om Salanus, som Eigils sögu haver udgivet lefver, og da hvad character hand haver.

Jeg beder Hand icke fortrydee paa denne vitlöftige skrivelse og mange commissioner. Skulle hand vilde befale noget her paa stædet, skal hand fornemme at ieg der til skal vere lige saa villig som ieg nu er fri postig i at bemöde hannem med dette. Til beslutning forönsker Hannem ald lycke og velgaaende, og forbliver stædse

Kiöbenhafn

d. 25. Febr. 1699.

Velædle velbiurdige H. Archiv-Secreterers
Tienstskyldigste tiener
Arnas Magnæus.

P. S. Her skal med förste komme i trycken Thormodi Thorfæi Series Regum Daniæ ex monimentis [!] Jslandicis. Jeg lod for 3 aar i Tyskland trycke en liden gammel tractat kaldet chronicon Sialandiæ, der af skal ieg til foraaret skicke et exemplar. Encore adieu!

Ps. d. 16. Martij

1699.

genom danska Envoyens Secret. [Påtecknadt af J. Peringskiöld.]

Brefvet, som härrör från Arne Magnussons egen hand, förvaras i Riksarkivet, där det fått plats bland "Skrifvelser till Kongl. Riksarkivet 1656-1715". Att det blifvit inrangeradt här beror tydligen på det misstaget, att man med "Archiv-Secreterer" trott sig förstå Riksarkivets sekreterare, då brefvet däremot, såsom af innehållet framgår, är ställdt till Antikvitetsarkivets sekreterare, d. v. s. Johan Peringskiöld. Skrifvelsen har sitt stora intresse framför allt genom den lugna och sunda kritik öfver den svenska antikvitetsverksamheten, som här från det mest kompetenta håll kommer till synes, och den är väl värd att blifva känd.

Den tanke på litterär och lärd kommunikation, som Arne Magnusson vidrört, synes tyvärr icke hafva ledt till några praktiska resultat. Bland Arne Magnussons papper efter denna tid ha icke stannat några bref från Peringskiölds hand. Det enda man finner från honom i Arnemagnæanska samlingen är en s. k. "sedel", ett vidfogadt postskriptum till någon längre, nu förkommen skrifvelse. Men detta fragment, som nu förvaras i Cod. AM. 231. e. 8:0, härrör enligt en af Arne Magnusson bilagd och daterad kopia från "1693 mense Junio" och handlar för öfrigt endast om låneutbyte af några sigill.

Stockholm i mars 1911.

Vilhelm Gödel.

+

Anders Pedersen.

Anders Pedersen er født d. 29de Nov. 1880 paa Lerchenborg ved Kallundborg, hvor hans Fader den Gang var Gartner. Han blev i Förstningen ligesom sine Søskende undervist af sin Fader og viste ualmindelig Lærelyst. I 1891 kom han i Odense Latinskole. Der var han stadig mellem de dygtigste Elever i Klassen; han var flink i Latin og Græsk, og særlig Interesse havde han for Oldnordisk. Som 13-14 Aars Dreng syslede han med at fylde et Oktavhefte paa godt og vel hundrede Sider med kortfattede Beskrivelser af alle mulige Sprog lige fra Chinesisk til Tahitisk. Det smukt skrevne og pænt indbundne Hefte er endnu til. I Skolens øverste Klasse holdt han Foredrag om Runerne for sine Kamerater.

I 1897 blev han Student, 161, Aar gammel, og tog fat paa at læse til Skoleembedsexamen med Dansk til Hovedfag og Latin og Græsk som Bifag. Samtidig læste han til Filosofikum og forberedte sig til at aflægge Prøven i Hebraisk. Sidstnævnte Eksamen bestod han uden nogen Manuduktørs Hjælp med Resultatet: admissus cum laude egregia.

I tre Aar læste Anders Pedersen til Skoleembedseksamen og studerede desuden Sanskrit. Saa opgav han de klassiske Sprog og gav sig til at læse til Magisterkonferens i Nordisk Filologi med særlig Vægt paa Gammeldansk og Lydhistorie. Fra 1900 boede han i tre Aar paa Regensen. I Selskab for germansk Filologi var han en Tid Medlem af Bestyrelsen, og der holdt han i 1901 et Foredrag om "et Hovedpunkt i det danske Sprogs Historie" (se "Budstikke til Selsk. f. germ. Filologi"). — I 1902 besvarede han for filologisk-historisk Samfund en Prisopgave: En paa etymologisk Materiale (væsentlig hentet fra Sanskrit, Græsk og Germansk) støttet Fremstilling af, hvorledes de oprindelige mediæ aspiratæ har udviklet sig i Latin, og gennem hvilke lydphysiologiske Processer Udviklingen har fundet Sted. - Anders Pedersen vandt Prisen.

Han nød Anseelse mellem sine Studiefæller, og man havde store Forhaabninger om, at han vilde kunne udrette noget betydeligt i Sprogvidenskaben. I sine senere Studenteraar tog han fat paa Arabisk og Armensk og syslede ogsaa med de slaviske Sprog. - I Efteraaret 1903 tog han Magisterkonferens i Nordisk Filologi.

Efter Prøven studerede han de finsk-ugriske Sprog og med

ARKIV FOR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.