äktsvenska materialet inskränker sig utgivaren, där förklaring över huvud ansetts av nöden, ofta inte till översättning, utan ger också därutöver här och var värdefulla upplysningar, varvid särskilt hans utomordentliga kännedom om de uppsvenska dialekterna kommer till sin rätt. Såsom exempel nämner jag habbla, lång-tog, tugu. Kanske hade utgivaren kunnat vara litet mindre njugg med översättningar. Mig synes, som om kommer af säg (s. 191), alleslätt, alt-slätt (s. 24 i margen; uteglömt därför?), targa (s. 29,), påbär (s. 31,) kunnat förtjäna tas med.

Där översättning finnes, är jag inte alltid ense med Hesselman om dess riktighet. Grunka s. 4,, är knappast bra översatt med 'knota, mumla' (det är det förra ordet jag antastar). Varför inte nyttja 'glunka'? Grunka och glunka användas i ä. nsv. om varandra i samma bet. Kanske lägger H. in något annat i det moderna ordet än vad här synes passa? Eller anser det brukligt blott i pass. opersonl.? Ett 'jfr glunka' 1. dyl. hade dock inte skadat. Det s. 12, förekommande gå an är i ordlistan frågande översatt med 'få passera'. Det betyder dock säkerligen 'gå i verkställighet, ha sin gång' (det är fråga om en verklig 'dom', låt vara en smula i bild); jfr SAOB angå I 3. Aflägse på s. 1615 är översatt med 'långsökt; främmande, besynnerlig', och H. har hänvisat till ett så översatt aflägse i SAOB. Där finns nu inte detta exempel. Och på goda grunder. Ordet betyder 'kommen ur bruk, föråldrad, obsolet' (jfr avlagd), och med den betydelsen återfinnes detta ställe också i SAOB A 355. Då H. förmodar, att det besynnerliga kortlig s. 1712 är fel för kostlig 'dyrbar', så borde dock textsammanhanget (: I Hög-choorn en kortlig graaf) ge skäl för en gissning, att Columbus avsett en korlig graaf 'en grav framme i (hög)koret'; ehuru jag visserligen ej kan anföra något ytterligare citat på ett sådant ord; jfr emellertid kyrklig begravning o. d. Ordet är upptaget bland 'i taal' brukliga ord, och detta kan vara frånnog att förklara dess liksom så många andra sådanas

varo 'i böcker'.

-

De få anmärkningar jag ovan fört fram, gälla ju bara enskilda småsaker '). Absolut felfrihet är ju i allmänhet en illusion. Men det sammanfattande omdömet måste här bli, att vi nu fått en synnerligen god Columbus-upplaga, lika användbar vid vetenskapliga specialundersökningar som vid undervisningen.

1) [Korrekturnot:] Av större betydelse för ljudhistorien är det oriktiga sätt, varpå H. fattat och översatt Näckia 24'. Det tolkas 'fiska med nät'. Men det har intet med nät att göra. Det är isl. hnekkja, no. dial. nekkja. Om detta se snart i större sammanhang min 'Bureus' s. 203 n. 2.

=

Hjalmar Lindroth.

Norrøn syntax af M. Nygaard. Kristiania, H. Aschehoug & Co., 1906. XII+ 391 s. 8:0. Kr. 6.

Det ligger en lång följd av år mellan de båda arbetena, Eddasprogets syntax (1865-67) och detta. Frukterna av fortsatt troget arbete äro här framlagda för vännerna till norrön tunga.

Jag har sällan läst ett förord, som på mig jort ett så behagligt intryck. Klarhet i tankegång, flärdlöshet i uttryck, anspråkslöshet i uppskattningen av egen förtjänst - sådant lovar gott i fråga om arbetet självt. Och löftena äro uppfyllda.

Redan den korta översikten över tidsskeden och stilarter utmärker sig för den klarhet och överskådlighet (även rent typografiskt), som kännetecknar hela verket. När man läser förfat tarens skildring av 'den folkelige prosa' skulle man kunna tro, att han beskriver sin egen stil: Der er en umiskjendelig stræben efter et jevnt og ukunstlet foredrag. Sætningsforbindelsen er simpel. Talen bevæger sig i enkelte sætninger eller i perioder, hvor de underordnede sætninger slutter sig let og greit til hovedsætningen. I sætningen holdes de enkelte dele inden knappe grænser; vanskeligere og mere indviklede attributive og appositive forbindelser og adverbielle bestemmelser undgaaes'.

Jag behöver efter det ovan sagda icke skärskåda varje särskilt kapitel. Det goda intryck jag fått vid jenomläsandet av sådana partier, som för mig äro jämförelsevis främmande, har icke försvagats, när jag kommit in på sådana avdelningar, med vilka jag själv mera ingående sysslat.

Ett par exempel äro tillräckliga.

Användandet av uttrycket 'partitiv jenitiv' i fall, där det icke är fråga om något delförhållande, har stött mig alltifrån den tid, då jag började att på allvar reflektera över hithörande spörsmål. För att något skall kunna för medvetandet framstå såsom det hela, varav något är en del, måste det vara till sitt omfång begränsat, bestämt. Oriktiga äro sålunda alla de första exemplen på genitivus partitivus i den latinska grammatik, som jag läste i skolan (Ellendt-Seyffert). Oriktiga äro hos Blatz, Neuhochdeutsche Grammatik, Karlsruhe 1900, samtliga exempel i § 114, 3, f, aa utom det första. Oriktig är framställningen i Michels' medelhögtyska elementarbok, i Calwagen-Nordgrens, Hjorths, Stockhausens, Winells tyska språkläror; osv. Men skolslentrianen håller järna fast vid det en gång av okunnigheten eller tanklösheten införda 1).

För mig själv har jag, i och för isärhållande av vissa ofta sammanblandade fall, uppställt följande schema:

1) Karakteristiskt är språklärornas påstående, att de flesta tyska femininer tillhöra den svaga deklinationen, ehuru det i hela det modärna tyska språket icke finns ett enda svagt femininum. Hjorth hade en tid det rätta, men böjde sig för "pedagogiken".

ARKIV FÓR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

Hos Nygaard återfinner jag med verklig tillfredsställelse samma grundåskådning, även om uttrycken, såsom naturligt är, i mycket avvika. N:o 1 kallas 'helhedens genitiv' (t. ex. hinn nezti hlutr trésins; av andra benämnd 'Genitiv der geteilten Masse', 'Genitivus partitivus'). N:o 2 är uppdelad i 'bestanddelenes genitiv' (t. ex. 5 fylki dauðra manna) och 'artens genitiv' (t. ex. tvá aura silfrs; av andra kallad 'Genitiv des Stoffes'). N:o 3 kallas 'beskrivende genitiv' (t. ex. alls háttar íþrótt, þriggja nátta jól; 'Genitivus qualitatis').

Det andra exemplet jag önskade anföra, är kapitlet om relativerna. Under mina studier över de västjermanska relativpronomina har jag jenom läst ett ansenligt antal svaga eller oriktiga tolkningar och orediga eller förfelade framställningar av dithörande företeelser. Nygaards elva paragrafer äro alltijenom klara, orienterande och, försåvitt jag förstår, riktiga. I förordet säger sig författaren räkna med möjligheten att bliva klandrad för alltför stor vidlyftighet. Enligt min mening har han just träffat det rätta. Lund i dec. 1911.

Ernst A. Kock.

En notis.

Utvecklingen av urn. eww är hittills outredd. Sedan åtskilliga år uppfattar jag saken sålunda: Liksom urno. eu annars blev iu, när i eller u följde i nästa stavelse (nom. sg. f. liubu), men för övrigt kvarstod (ski[n]paleubaR; Burg Die ält. nord. runeninschr. 86), så var förhållandet ock i urno. euw (eww), så att t. ex. nom. sg. *beuwu 'bjugg' blev *biuwu, men nom. sg. *beuwa 'bjugg' tillsvidare kvarstod (jmf. Kock Sv. ljudh. § 953). Först efter denna differentiering blev uw (ww) till ggw, t. ex. *biuwu > *biggwu, *beuwa > *beggwa.

Det är mig ett nöje nämna, att enligt hvad doc. E. Olson enskilt meddelat mig, han oberoende av mig kommit till liknande åsikt. Axel Kook.

Omtvistade frågor i fornnordisk ljudlära.

I. Till frågan om a-omljudet i fornvästnordiskan.

I sin stora exkurs I till Hälsingelagen (s. 182-343) har Hultman beträffande a-omljudet av kort u i de västoch östnordiska språken framställt åsikter, som i flera viktiga punkter skilja sig från dem, som efter Kocks avhandling i Paul-Braunes Beiträge 23: 484 ff. väl varit av de allra flesta forskare antagna. De viktigaste meningsskiljaktigheterna har Kock i Arkiv 26: 97 ff.1) upptagit till förnyad diskussion och där, såvitt jag förstår att döma, med övertygande kraft hävdat sin ståndpunkt. En där icke berörd fråga synes mig emellertid vara, om än av relativt underordnad vikt, dock väl förtjänt av att ytterligare skärskådas.

Då Hultman i sitt nämnda arbete s. 215 sammanfattar sina undersökningar om a-omljudet av й i det fornvästnordiska språket, uttalar han bl. a. den åsikten, att en genom a-omljud uppkommen växling ou inom böjningssystemet regelmässigt utjämnats till förmån för o i de maskulina astamssubstantiven, de neutrala a-stamssubstantiven, såvitt de ej voro pluralia tantum, ō-stamssubstantiven, de mask. anstamssubstantiven, a-stamsadjektiven samt de svaga ōn- och ē-verben. Där man i strid med denna generella utjämningsregel finner u, beror detta i de flesta fall därpå, att orden i fråga vid tiden för a-omljudets genomförande böjts efter annat mönster än de nämnda (ursprunglig i-stam är t. ex. kurfr, u-stam Ullr, es-stammar dupt, flug, guð m. fl.), eller därpå, att orden uppkommit först efter a-omljudets upphörande (t. ex. kurfla av kurfr), eller därpå, att de influerats av andra ord med ljudlagsenligt bevarat u (t. ex. bugi m. av bugr m., hugi m. av hugr m., busti m. av bu(r)st f. etc.). 1) Jfr även Kock Umlaut u. brechung im altschw. s. 14 ff.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FOLJD XXIV.

20

För en del undantag från den allmänna utjämningsregeln räcka dock dessa förklaringar icke till. I dessa "torde", menar H., "af någon ej fullt utredd orsak a-omljudet helt och hållet uteblifvit; måhända var här u långt vid tiden för dess genomförande". I samband härmed anser H. det icke nödigt att antaga, att de vokalen omgivande konsonanterna haft inflytande på utjämningen av den uppkomna växlingen u: o.

Det är emot de här av mig spärrade meningarna, som jag tror, att berättigade invändningar kunna göras.

Tanken att förklara ett u i stället för väntat o därigenom, att den ifrågavarande vokalen vid tiden för a-omljudets genomförande var lång och först senare förkortats, är naturligtvis icke i och för sig förkastlig. Beträffande ett par ord, fvn. glupna v. "overraskes av noget forfærdende" och ulna v. "gaa i Forraadnelse", vågar jag ej absolut förneka, att H. kan ha rätt. Han sammanställer det förra närmast med nor. dial. glūp adj. "glupsk", eg. "gapande" (om dettas släktingar inom de nordiska språken för övrigt jfr Tamm Et. ordb., Falk och Torp Et. wb.), det senare med nor. dial. ul adj. "lidt ankommen eller muggen", båda med långt u i stamstavelsen. Huruvida även verben kunna från början ha innehållit avljudsstadiet u, beror emellertid på under vilka omständigheter förkortning av lång vokal framför konsonantgrupp inträtt i de äldre nordiska språken. Såvitt man hittills kan bedöma saken, är den av Kock (Arkiv 7: 371 not och 8: 269 not, Alt- und neuschw. Acc. s. 118) framställda åsikten den riktiga, enligt vilken förkortning ljudlagsenligt inträtt endast i ord med akcent 1. Och då ingen anledning finnes att antaga, att former av dessa verb kunnat ha en sådan akcentuering, blir Hultmans antagande i själva verket föga sannolikt. Detta så mycket mer, som de enda fvn. na-verb jag kunnat finna, som äro avledda av adjektiv med långt u, fúlna (< fúll) och súrna (< súrr), så