dentala l-ets inverkan i och för sig, utan saken måste förklaras på det sättet, att bulster och bolster utgå från olika grundformer: den förra från *bulstr (< *bulhstra), i vilken form l-et var dentalt på grund av sammanträffandet av 7 och s redan i urgerm. tid (jfr ovan s. 295), det senare från *bulstr (<*bulzstra), i vilken form l-et, då 7 och s först i urnordisk tid sammanstött, var kakuminalt. Mot denna framställning kan, utom vad ovan framhållits beträffande osannolikheten av en form *bulstr, anföras följande. 1) Fördelningen i de sv. dialekterna av u- och o-former i ordet "bolster" är ej fullt konsekvent, såsom H. själv medger, då han anför dalm. bolstär (med dentalt 7). Detta förringar naturligtvis högeligen beviskraften i det framlagda förhållandet. 2) Att vissa dialekter ha bulster, men holl, holt, kollet etc., och sålunda visa olika behandling av vokalen i dessa ord framför dentalt 1, utgör intet hinder för att låta även det första av dessa ord utgå från en form med kort u: det är ju fullt tänkbart (och enligt min mening den rätta förklaringen), att även i dialekter, som i regel ha a-omljudd vokal även framför dentalt 7, den icke a-omljudda formen segrat, då det dentala l-ets labialiserande inverkan understötts av en begynnande labial konsonant. Och härmed stämmer det synnerligen väl, att dessa samma dialekter (Sörb., Fryksd.) i motsats mot holl, holt etc. ha icke blott bulster, utan även full (som enligt vad ovan visats, omöjligen kan förklaras ur en form med långt u, vilket H. för övrigt för det östnord. språkområdet ej synes sätta i fråga).

Den sist gjorda anmärkningen för direkt över till den frågan, huru om tanken på grundformer med långt u uppgives saknaden av a-omljud i de diskuterade fvn. orden i själva verket skall förklaras.

Det faller genast i ögonen, att av de ifrågavarande 7 orden de 5 (bukkr, bulstr, fugl, fullr, ull) ha (eller vad ull beträffar på ett tidigare språkstadium haft) en labial kon

sonant framför stamvokalen, och att de två återstående (suf, stufn) ha en dylik efter stammens vokal. Att förklara detta. som en slump, torde vara en föga hållbar ståndpunkt. För mig står det klart, att vi just häri ha att söka anledningen till dessa ords avvikelse från det normala i fråga om utjämningen mellan a-omljudd och icke a-omljudd vokal.

Ett av de diskuterade orden, ull, uppträder aldrig, vare sig på västnord. eller östnord. område, med o; i detta ord har helt visst a-omljud ljudlagsenligt uteblivit mellan w och ll, liksom det (såsom både Kock och Hultman med rätta antaga) uteblivit mellan w och If i ordet *wulfar>ulfr.

-

Med hänsyn till de övriga orden med begynnande labial konsonant kunna vi konstatera, att även på västnord. botten såsom Kock redan i PB Beitr. 23: 530 antagit vid utjämningen mellan a-omljudda och icke aomljudda former den begynnande labialen kunnat fälla utslaget till förmån för de senare. Orden sufl och stufn slutligen göra troligt, att en efterföljande labial konsonant kunnat ha samma verkan.

Att vid de mask. a-stamssubst. (bukkr, fugl, stufn), de neutrala a-stamssubst. (suf) och a-stamsadj. (fullr) en utjämning till förmån för u i sig är möjlig, torde ingen vilja bestrida. I den förstnämnda gruppen saknade dat. sg. och pl., före övergången ō>a även nom. och gen. pl. 1), i den andra dat. sg. och pl., nom.-ack. pl., i den tredje dat. sg. mask. och neutr., nom. och dat. sg. f., nom.-ack. pl. neutr., före övergången ō>a även nom. pl. m., nom.-ack. pl. f. 1), ljudlagsenligt a-omljud. 2) Lätt förklarlig blir den då, om någon särskild faktor, såsom här den föregående eller

1) Jag följer här Kocks mening, att ō (> a) icke verkat omljud, endast det redan utvecklade a-et (Kock PB Beitr. 23: 520 f., Arkiv 26: 122 f.). 2) Då H. avvisar möjligheten av en sådan utjämning, är detta så mycket egendomligare, som han vid de mask. i-stammarna medger utjämning till förmån för o, ehuru här blott 2 kasus, gen. sg. och pl., ljudlagsenligt hade denna vokal.

efterföljande labialen, kan antagas ha påverkat utjämningens resultat. Det må icke invändas, att man i så fall skulle vänta, att alla a-stamssubst. och a-stamsadj. med labial omedelbart före eller efter stamvokalen skulle i fvn. uppträda med u. Ty språkhistorien lär oss genom mängder av exempel, att analogiska utjämningar kunna under omständigheter, som oss att synas äro alldeles lika, giva olika resultat (att härvid för oss oåtkomliga faktorer verkat, är ju klart). Emellertid kan det hända, att i de behandlade orden icke blott den föregående labialen, utan även slutkonsonanten (velarerna kk, g, det dentala ) spelat en roll för utjämningen. 1) Av a-stamssubst. (och a-stamsadj.), som även i detta hänseende stämma överens med de här ifrågavarande, har jag icke kunnat finna mer än det neutr. -fok (i sammansättningen sandfok o. d.), där emellertid den relativa akcentlösheten ju kunnat spela in (jfr det enkla ulfr, men Brynjolfr etc., Kock PB Beitr. 23: 530, Arkiv 26: 98, Hultman Hälsingel. s. 186). Några med stufn och suft till sin ljudbyggnad alldeles parallella a-stammar synas icke heller finnas i fvn. 2).

Vid förklaringen av fvn. bukkr, fugl, sufl och ull samt adj. fullr lägger Hultman stor vikt vid att även i vissa västgerm. språk dessa ord uppträda med u för väntat o: feng. bucca, fuzol, sufl, wulle, full, mlågt. buck, fsax. fugal, ful, mlågt. wulle. Det vore enligt honom högst egendomligt, om just samma ord "händelse vis" skulle genom analogisk

1) Beträffande velarernas betydelse kan jämföras exempelvis, huru samnord. iu i isl. kvarstår som jú framför k, g liksom framför labialerna, ehuru det eljest övergått till jó. Att ll gynnat u, är från de östnord. språken välbekant.

2) hof, klof, lof o. d. ha v-et i slutljud och äro således ej jämförliga. I nyisl. har ursprungligt ₺ (skrivet ƒ) övergått till b framför 7 och n (tabl <tafl, sabn<safn osv.), dvs. bibehållit sitt bilabiala uttal, under det ursprungligt (skrivet ƒ) eljest övergått till dentilabial (se t. ex. Jónsson Isl. sproglære s. 6). Att differentieringen av bi olika ställningar kan vara mycket gammal, torde icke kunna bestridas.

utjämning ha avlägsnat a-omljudet på så skilda språkområden. Anledningen till u-ets uppträdande måste tvärtom vara gemensam, och denna gemensamma anledning finner H. däruti, att även på västgerm. botten dessa former utgå från grundformer med långt u. Den påpekade överensstämmelsen blir emellertid mindre egendomlig redan därigenom, att i de ifrågavarande västgerm. språken icke endast de här åsyftade orden, utan även andra uppträda med u för väntat o, exempelvis feng. ufan, ufor, ufera, lufu, lufian, furðor, furðum m. fl. (Sievers Ags. gram. s. 26, Kaluza Hist. gram. d. engl. Sprache 1: 118), fsax. fuldu, kluf(-lõk), uppa adv., kuman, ginuman, sum, sumar, fruma, gumo (Holthausen Altsächs. elem.-buch s. 32), i vilka u icke kan förklaras ur former med långt u. Men även om överensstämmelsen vore så frappant, som H. vill, så vore den alls icke egendomlig: utjämningen till förmån för u har nämligen icke "händelsevis" träffat samma ord i alla dessa språk, utan har sin gemensamma orsak däri, att en begynnande eller efterföljande labial konsonant i de västgerm. språken liksom i fvn. gynnat u-ljudet. Denna tanke har uttalats redan av Sievers a. st. (och upptages även av Kaluza) 1).

Till en särskild grupp bland de fvn. ord, vilka enligt Hultman ha vokalens ursprungliga längd att tacka för sin

1) Sedan det sålunda visat sig, att en föregående labial konsonant kunnat inverka på resultatet av utjämningen mellan former med och utan -omljud i fvn., kan måhända denna synpunkt utsträckas även till andra ord än de ovan nämnda, för vilka Hultman söker olika förklaringar. Exempelvis vill jag nämna: butr m., för vars egenskap av i-stam H. ej anfört något bevis; kálbustr m., vilken form H. enligt min mening onödigt anser vara fel för -bústr (längden i nor. dial. būst bevisar ingenting, då på andra ställen i Norge buste förekommer med närstående bet.; f. ö. är identiteten med nor. dial. būst ingalunda självklar); bulki m., vars härledning ur bulr (så Hultman) är högst oviss (jfr Noreen Urg. lautl. s. 166, Hellquist Arkiv 7: 15, Tamm Et. ordb. under balk); tillnamnen bulsi och bussi, vilkas samhörighet med bulr, resp. búi icke kan bli annat än en gissning.

avvikande vokalisation u i st. f. o, kunna sammanföras några, i vilka stamvokalen efterföljes av ett geminerat b eller g: stubbr m., stubbi m., -kubbi m. (i sammansättningen saltkubbi), lubba f. "stor torsk", klubba f. "klubba", snubba f. "Irettesættelse, haard Tiltale", snubba v. "irettesætte, tale haardt til en”, snubban f. (vbalsubst. till föregående); mugga f. "Taageregn" 1).

För de flesta av dessa ords vidkommande (alla utom stubbr m.) gäller, vad ovan rörande glupna och ulna framhållits, att man har svårt att förlika en eventuellt inträdd förkortning av långt u med vad man hittills vet om villkoren för dylik förkortning i de nordiska språkens äldre skede (jfr ovan s. 292).

Härtill komma emellertid mycket viktiga betänkligheter av annan art.

Vi ha, utom de av H. anförda, i de nordiska språken (såväl väst- som östnord.) en hel mängd ord med kort u framför bb och gg, som man icke kan undgå att taga med i betraktelsen av den här föreliggande frågan. Jag anför ur det material, som föreligger i v. Friesens bok Om de germ. mediageminatorna, Hellquists uppsats i Nord. tidskr. f. filol. 3 R 12: 55 ff. och densammes Några anmärkningar om de nord. verben med mediageminata (Göteb. högskolas årsskr. 1908): nysv. och sv. dial. bubbla subst. "vattenblåsa" o. d., bubbla v.; nysv. dubb "bult"; nyisl. gubba f. ”spya”, gubba v.; nor. dial. gubba f. "Damp, Taage"; nysv. och sv. dial. gubbe (med flera olika bet.), nor. dial. gubbe "mand", "karl"; nor. dial. hubb m. "Top", "Bugle", sv. dial. hubbe "liten grupp av tätt växande gräs 1. dyl."; sv. dial. klubb "klump" o. d.; nysv. knubb, sv. dial. knubb(e) "stock" m. m., nor. dial. knubb "Klods", nor. dial. knubb m. och knubba f. "ovenlig Person", ä. da. knub "Klods", "Blok", "Stub"; nyisl. kubbur "stump", nor.

1) För ōn-stammarna medger Hultman, att utjämning ibland skett till förmån för u, med de här ifrågavarande ha dock enligt honom snarast ursprunglig vokallängd att tacka för sin vokalisation.