Som ovanfor nemnt var det arbeidet i og for skulen, som var hovudsaki for Nygaard, og der hev han gjort sitt störste livsverk. I 1890 vart han innsett i undervisningsraadet for den högre skulen i landet, der han stod som medlem utan avbrot til 1909. Fraa 1905 var han formann i raadet. Um arbeidet hans her skriv rektor A. Ræder, som no er formann i raadet 1): "I denne stilling blev det hans opgave at være med paa at före den nye skoleordning ut i livet gjennem nye reglementer og undervisningsplaner. I hele dette arbeide kom Nygaard til at staa som den ledende; med sin rike erfaring i skolens tjeneste, sin grundighet, nöiaktighet og sin store arbeidskraft var han som skapt dertil".

Nygaard var ein sympathisk, jamvaksen mann med ein gjæv karakter, vyrd og elska av elevarne sine, og akta av alle som kjende honom. Han var gift og livde eit lukkelegt heimeliv. Utan den fred og styrke, som dette gav, vilde han ikkje ha kunna fullfört so stort eit livsverk.

Daa han i 1910 tok avskil fraa rektorsembættet i Drammen, flutte han til Kristiania. Her var han jamt aa sjaa paa möti i vitskapssellskapet og sysla heime med vitskaplegt arbeid, til han döydde natti til 8 februar i aar.

Det er sjeldsynt at ein mann, som ofrar so mykje paa skulegjerningi som Nygaard, kann faa gjort so mykje og godt vitskaplegt arbeid utanum. Han vil i denne vegen staa som eit vakkert fyredöme for lærarar med granskarhug og granskarevnor.

1) Den höiere skole 1912, no. 2.

Kristiania i april 1912.

Marius Hægstad.

Dansk ordföjningslære med sproghistoriske tillæg, håndbog for viderekomne og lærere af Kr. Mikkelsen, overlærer ved Roskilde katredralskole. København, Lehmann & Stage, 1909-1911. XVI +764 s. 8:0. Kr. 10.

Arbetet utjör en omarbetning och utvidgning av den syntaktiska delen av samme författares Haandbog i dansk Sproglære, som utkom 1894. Det är ett vidlyftigt verk, men jag måste jenast säga: det tillfredsställer icke.

Visserligen kan man lära mycket därav, och det rika material, som det innesluter, skall icke underskattas. Exempelvis kan jag framhålla partierna om det obestämda det och der (§§ 5-18) och om artiklarna (§§ 66-71). I förbigående vill jag därvid anmärka, att jag jivetvis ej kan bedöma, i vad mån den inföddes språkkänsla på enskilda punkter stämmer överens med de jivna reglerna. Själv har jag ofta ställt mig tvivlande, såsom då det i § 70, anm. 1 heter: 'Undertiden sættes det ubestemte kendeord overflødigt foran et egennavn, f. eks. Her findes arbejder af en Thorvaldsen'. 'Överflödigt' skall väl innebära, att artikeln icke förlänar åt uttrycket någon märkbar betydelseskiftning. Är det verkligen fallet? Jfr § 66, anm. 3-5.

Emellertid visar det sig, när man noggrannare jenomgår nästan vilket parti som helst, att uppfattningen och framställningen lida av betänkliga brister. Redojörelsen för 'det påpegende det' upptager blott två sidor (274-276), men företer ett sannskyldigt virrvarr. I mom. f står gå lange ture såsom 'udsagnsord med udvidelse'; men læse denne bog får jälla som 'navnemåde' och stå i mom. c. Smuk står såsom 'tillægsord' i mom. f; men det adjektiviska participiet solgt är under rubriken 'hvilketsomhelst ord' förvisat till mom. h. Vilken roll upprepningen spelar i senare delen av detta moment, har författaren helt och hållet förbisett. Uti avdeln. V kallas det för 'biord'. Mom. b, som är av helt annan art än a och c, står på en olycklig plats. Det hela behövde (liksom det personliga det sid. 250-252) grundligt omarbetas. Då detta jäller så många andra partier, kan det synas lönlöst att här jöra ett positivt utkast. Men jag vill visa, vad jag menar.

'Det demonstr. det (icke växlande med n- eller plural-form) kan stå i stället för:

a) ett neutralt subst. (substantiviskt ord) i singularis. b) ett verb (en verbalfras) eller en sats (satsförknippning): a) Han vill äta frukost. Det vill jag också. Han har redan ätit. Det har jag också. Han vann och det med glans. Ett infinitivbegrepp kan därvid hämtas ur olika verbalformer: Han har rest hem. Det (= resa hem) vill jag också. Jämte det nyttjas ofta jöra såsom ställföreträdande ord: Han har ätit. Det har jag också jort.

P) Tror du, att han är rest? Ja, det tror jag. Vet du,

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

när han kommer? Det är mig obekant. Han påstås ha sagt: vet hut! Men det sade han aldrig. En bisats kan därvid hämtas ur ett annat slags sats: Jag vägrade. Det (= att du vägrade) kommer du att ångra.

c) ett adjektiv (adjektiviskt ord) eller adverb (prepositionsfras), när demonstrativet står såsom predikativ (predikativliknande adverbial): Är hon vacker? Det kan man inte kalla henne. Är tavlan såld? Det blir den nog aldrig. Är den här? Är den till salu? Ja, det är den.

d) ett subst. av n-kön eller i plur. eller flera koordinerade subst.: a) när demonstrativet står såsom predikativ (predikativliknande adverbial): Är han författaren? Det är han. Det anser man honom för.

Det demonstr. det (växlande med n- eller plural-form) kan dessutom stå i stället för dyl. subst.:

B) när demonstrativet följes av ett substantiviskt predikativ: Fritz, det (eller han) är en duktig pojke. (Men: Fritz, han är duktig).

7) när det verb (den fras), som styr substantivet, i upprepad jestalt styr också demonstrativet: Har du de gamla upplagorna? Ja, det (eller dem) har jag. Såg du någon äldre upplaga? Ja, det (eller en sådan) såg jag.

d) när det jenom subst. uttryckta kan framställas såsom föresvävande medvetandet på ett mer eller mindre obestämt sätt eller uppfattas såsom ett kvantum: I den mörka korridoren hängde en lång kappa; han förstod, att hon i sitt överretade tillstånd tagit det (eller den) för en människa. Han har en krona (fem kronor); det räcker inte.'

På sid. 39 ff. söker förf. att till de fall, i vilka objektet betecknar föremålet för en kroppslig eller andlig verksamhet, anknyta den rika mångfald av uttryck, i vilka det logiska förhållandet mellan verbet och det s. k. objektet är ett helt annat än det, som framkallat beteckningen 'objekt' (genstand). Avsikten är lovvärd, men utförandet svagt. Jag kan icke tala om en 'genstand for et forhold'. Jag kan icke i satsen Amen betyder sandelig betrakta sandelig såsom 'betegnelsen af hvad der frembringes ved en virksomhed'. Jag jillar icke, att de båda satserna Bogen indeholder store skönheder och Bogen indeholder tre dele ställas emot varandra på den grund, att verbet i den första skulle 'betegne et ejendomsforhold', i den andra 'bruges i billedlig betydning'. Och så vidare.

Uttryck av typen et glas vand, en kop kaffe, tre pund kød, en mængde vildander karakteriseras å sid. 74 så, att glas, kop OSV. äro grammatiskt överordnade, under det att vand, kaffe osv. äro 'tilföjede artsbetegnelser', visserligen i allmänhet logiskt viktigare. Samma uppfattning förekommer å sid. 5 och sid. 39, likaså i förordet, där det framhålles, att man, om man ställer sig på H. G. Wiwels ståndpunkt, 'vil være ude af stand til at afgöre,

om det er det förste navneord, der er det sidste underordnet, eller omvendt'. Saken förhåller sig väl på följande sätt. Den syntaktiska förknippningen grundform +jenitiv (isl. mork silfrs, fd. marc gulsz, ty. Summe Geldes) är formellt entydig: silfrs bestämmer mork, osv. Förknippningen grundform +grundform är formellt tvetydig. Det formellt tvetydiga kan vara logiskt entydigt: Roskilde domkirke är uppenbarligen analogt med Københavns red. Men där två ord i lika form beteckna en enhet, vars kvantum anjives jenom det ena ordet och vars art anjives jenom det andra, framstår för den omedelbara språkkänslan intetdera ordet som det avjort överordnade: en mængde vildænder oscillerar grammatiskt och logiskt mellan betydelsenyanserna 'en mängd, bestående av vildänder' och 'talrika vildänder'.

Att en tysk vid den grammatisk-logiska analysen av uttryck sådana som ein Glas Wasser (grundform + grundform) lätt påverkas av uttryck sådana som ein Glas kalten Wassers (grundform + jenitiv) skall icke bestridas. En dansk är icke utsatt för sådan påverkan, utan försåvitt den utgår från främmande språk eller fornspråket.

På sid. 78 ff. söker förf., ehuru medveten om svårigheterna, att bevara gränslinjen mellan 'genstandsled' och 'hensynsled' i en del fall, där den är ojälpligt utplånad. Jag ställer mig visst icke på den nyss omnämnde Wiwels ståndpunkt; jag menar icke, att man må helt enkelt kasta något över bord, därför att det är svårt att komma tillrätta med; jag sätter avjort värde på en fin logisk analys, på ett klart skiljande av fall, som i hast te sig som identiska, men vid närmare skärskådande röja sin dubbelnatur. Men där både betydelsen och den modärna språkformen lämnar en fullständigt i sticket, är det fåvitskt att söka upprätthålla grammatiska distinktioner endast i anslutning till forna tiders uppfattning och uttryckssätt. Det finnes ingen logisk grund att betrakta mig i det nutida danska Det smertede mig annorlunda än det tyska mich i Es schmerzte mich, ej heller någon logisk grund att skilja på förhållandet mellan verb och pronomen uti Det smertede mig och Det pinte mig. Och formellt förmår icke mig att antyda de olika uppfattningssätt, som ligga till grund för isl. Mik dreymir, tyska Mir träumt. Förf. åberopar 'andre kendetegn' (sid. 81, 88). Men kännetecknen ha 'adskillige undtagelser', och det hela flyter!

Ofta föreligga fel av sådan art, att man icke rätt vet, om de närmast falla under rubriken felaktig analys, slarv eller ren olyckshändelse. Till den sistnämnda höra väl ordforbindelsen' i stället för 'ordbetydningen' på sid. 6, felplaceringen av exemplen på sid. 10, osv. Men vad skall man kalla uttalandet å sid. 534, att så sandt som nyttjas såsom villkorskonjunktion, endast 'når sætningen indeholder en forsikring'? Det är just ett fall, i vilket så sandt som icke är villkorskonjunktion. Och påståendet å sid. 428, att i Hvis dette skal lykkes, maa du anstrenge dig af alle

kræfter verbet skal bruges om en nødvendig betingelse'? En nödvändig betingelse finnes nog, men ej i hvis-satsen, utan i huvudsatsen; nödvändighetsbegreppet ligger ej i skal, utan i maa. Säkert är, att själva uttryckssättet i alltför många fall, även där förf. helt visst tänkt sig saken rätt, är på ett eller annat sätt misslyckat. Vid Drengen var syg (sid. 5) kan man icke lämpligen tala om 'identitetsforholdet mellem drengen og egenskaben syg'. Ett identitetsförhållande eger rum exempelvis mellan Australien och den minsta världsdelen, mellan Wilhelm II och Tysklands nuvarande kejsare. Jfr § 3, anm. 1. Uti Der blev en glæde, Jeg sad i en Spænding o. d. (sid. 180) verkar artikeln som ett förstärkande attribut, den 'bruges til at betegne at en ting er til gavns det den er'. Jag anför satsen så, som den borde ha lytt. I texten står 'betegne en ting, som'. Det er substantivet, som betecknar tinget. På sid. 570 möter oss den dråpliga satsen: 'Udelades at, kan det ikke afgöres, om det er som eller at, der er udeladt'.

Till redojörelsen för det nyare danska språkbruket knyta sig språkhistoriska tillägg, upptagande omkring av arbetets hela sidoantal. De innehålla jämte en del misstag (såsom t. ex. att tyskan skulle i fråga om uttryck av typen kongen av Danmarks lande vara likställd med danskan) åtskilliga goda översikter och intressanta upplysningar, förklaringar och förmodanden, till stor del fotade på Nygaards och Falk-Torps syntaktiska arbeten. Anmärkas må, att 'oldnordisk' såsom regelbunden rubrik för de fornisländska och fornnorska exemplen ter sig unjetär som ett 'oldgermanisk' över en exempelsamling ur Ulfilas' bibelöversättning. Det ser rent av ut, som om förf. trodde, att danskan utvecklat sig ur fornisländskan; se t. ex. sid. 38 upptill.

Slutligen vill jag säga om hela arbetet, att det är vad man kallar tungläst. De långa perioderna och den onödiga omständligheten verka tröttande. Därtill kommer den olyckliga danska terminologien. De latinska uttrycken äro, såsom vi alla veta, mycket inadekvata, men de äro internationella och bekväma. De danska dela de latinska termernas brister, utan att besitta deras förtjänster. Lund i dec. 1911.

Ernst A. Kock.

Die Syntax des Superlativs im Gotischen, Altniederdeutschen, Althochdeutschen, Frühmittelhochdeutschen, im Beowulf und in der älteren Edda. Von Reinhard Wagner. Berlin, Mayer & Müller, 1910. VIII + 117 s. 8:0. M. 3,50. M. 3,50. (Palaestra XCI).

Arbetet redojör, inom de i titeln anjivna gränserna, för superlativens formella behandling (svag böjning, stark böjning, oböjd

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.