och även noggrannt studera senaste upplagan av Gregorius IX:s dekretaler, m. a. o. att de skulle förvärva kännedom om den kanoniska rätten, och att 1250 föreskrifter kommo från Innocentius III om biskopsval genom kapitlen i stället för av folket självt. På 1230-talet erhöll Skarastiftet ett flertal direkta föreskrifter från Rom.

Även utan närmare upplysningar i källorna skulle man kunnat förstå, att den katolska kyrkan icke utan förberedelse skulle ha uppträtt så bestämt, som den gjorde vid Skeningemötet. Och källorna bestyrka detta antagande. I Danmark hade tidigare liknande yrkanden gjorts. Här skall jag blott nämna två påvliga föreskrifter, som för det följande ha betydelse. Alexander III uttalar i ett av sina brev till de svenska biskoparna kyrkans förkastelsedom över "duellum, quod monomachia dicitur", och Honorius III ivrar i ett brev av 1218 mot edgärdsmännen, hvilkas användande såsom bevis kan leda till, att "den brottslige till sitt friande tillkallar sina likar, på det han senare vid tillfälle må göra detsamma igen". En sådan "mot all rätt stridande pest" borde prästerna bekämpa. Bevisningen borde ske genom välfräjdade vittnens utsago 1).

Utan tvivel har Honorius här lagt fingret på den gamla germanska rättens svagaste punkt. Vittnesbevis förekom nog, men det var regel, att blott den kunde vittna, som särskilt kallats till för sådant ändamål (skirskuta vitni). I brottmål blev det alltså i regel omöjligt att få ett vittne om själva saken. Vittnena kunde endast intyga sekundära fakta, som sedan fingo utgöra indiciebevis. Vissa indicier skulle gälla för fullt bevis. Om tjuvgods finnes hos en bonde under lås eller dolt av halm, "då är han tjuven" (VGL. I, þj. 5).

Den mosaiska rätten, som ju är den kanoniskas ena källa, hade sedan mycket länge en legal vittnesbevisning. I

5 Mos. 19, 15 stadgas generellt, att "var sak skall bestå vid två eller tre vittnen". Och detta uttalande återgives på flere ställen i nya testamentet såsom en allmänt erkänd rättssats (ex. 2 Kor. 13, 1). Att man med vittne menade åsynavittne framgår av Joh. ev. 19, 35 ("Den, som har sett det, han vittnar därom”), och det framgår, att man hade klart, att vittnet icke fick ha eget intresse i saken, t. ex. Joh. 8, 18. ("Du vittnar om dig själv, ditt vittnesbörd är icke sant").

Från kyrkligt håll har också tidigt gjorts försök att få ändring i den gamla bevisningen. Edgärdsmännen stodo kvar i vår process ända till 1695, men redan i de domareregler, som tillskrivas Olaus Petri, är institutet föremål för skarp kritik, och långt tidigare, redan i de av kanonisk rätt beroende domareregler, som äro införda i B 59, få vi en redogörelse för hur domaren bör undersöka, som går långt utöver de i själva lagen stadgade formerna 1).

I själva verket ha vi i VGL. en speciell lagterm för kanonisk-mosaisk rätt, den kallas på åtskilliga ställen i VGL. Gups rættar. Mest belysande är ärvdabalkens flock 10, där det stadgas, att man på dödsdagen icke må göra testamente, med mindre arvingen därtill ger sitt medgivande, varpå kommer tillägget: Sva sigiæ lærpir man, at eig ma ne uid kvæpæ mæp Gusz ræt. Detta ställe är mycket belysande för arten av den motsats, som yppat sig, men det kan icke användas, då man vill hänföra gjorda ändringar till bestämd tid och om möjligt till bestämda personer. Innocentius III:s brev i frågan är det ovan citerade av 1206, och detta kan ju ha påverkat redan lagens första kodifikation.

Det är för vårt ändamål nödvändigt att söka bilda sig en mening om de förutsättningar, som den allmänna kulturståndpunkten i Västergötland och de tillgängliga personliga krafterna särskilt i Skara gåvo för ett framgångsrikt

1) Se Afzelius, Om parts ed s. 61.

representerande av de nya ideerna. De voro bättre, än mången torde mena. Det kan förefalla onödigt nämna, att bibeln fanns i Mariakyrkan, men då västgötalängdernas författare ansett det böra omtalas till Biskop Bengt den godes pris, så nämna vi det; den var köpt från England, med vilket land alltså ännu under senare delen av 1100-talet förbindelse underhölls. Lagman Eskil säges hava clarkdom arlikan iamth goopom clærkum, d. v. s. grundlig lärdom jämnställd med goda klerkers. Bland Eskils samtida finna vi den kraftige Biskop Bengt II, som kort efter sitt tillträde till ämbetet (1220-21) uppehållit sig i Rom och därifrån personligen medfört en hel följd av påvebrev rörande stiftets angelägenheter m. m. Vidare finna vi en Stenar, Östgöte liksom Eskil, och den förste, som i vårt land uppbar magistertiteln; denne blev, troligen efter Eskils död, Bengts efterträdare, och även hans ämbetstid inledes av en följd av påvebrev. Stenar hade troligen studerat i Paris 1). Detta med avseende på förhållandena under 1200-talets förra del. På 1240-talet hade vi som biskop en Jorsalafarare 2), och det fanns sedan 1234 ett dominikanerkloster. Dessa kloster stodo i livlig korrespondans med sin ordens centralpunkter, Paris och Bologna. Till just dessa städers universitet hade Gregorius 1234 lämnat sin samling av dekretaler, och då senare på århundradet blott några få år förflöto från det Jakobus de Voragine skrev sin Legenda aurea och till dess denna översattes i Skeninge, så ha vi anledning förmoda, att dekretalerna, den kanoniska rättens huvudkodex, skulle rätt snart ha funnit väg till dominikanerklostret i Skara. Vi se således, att den kyrkliga lärdomen både kvantitativt och kvalitativt var väl representerad både i 1210-talets och 1240talets Skara. Skulle vi då i det lagstiftningsarbete, som av lagmanslängden förlägges till Lagman Folkes tid se inflytel

1) DS. 216, Västgötalagens biskopslängd, slutet.

2) Warholm, Skara stifts herdaminne, vars källa jag icke känner.

ser av kanonisk rätt, så är det ingalunda att förvåna sig över.

Jag skall söka visa ett sådant inflytande, genom analys av en del stadganden, som bevisligen eller sannolikt höra till Lagman Folkes tid. Början kan göras med föreskriften om oäkta barns arvsrätt, som ju krönikören funnit representativ. Syftet med sådan ändring, kan ju blott ha varit att åt äktenskapet och den kyrkliga vigseln giva ökad auktoritet.

Att frillobarn icke ägde full arvsrätt enligt VGL. I, sådan vi finna den i Cod. B 59, är ju bekant. Att förhållandet varit annorlunda i någon äldre redaktion just av vår lag, kan å andra sidan icke direkt uppvisas. Säkert är emellertid, att den nordiska rättsuppfattningen om hithörande ting i det hela tidigare skarpt avvek från den kyrkliga. Vi kunna peka på ett bestämt påstående hos Adam av Bremen, Lib. IV, cap. 21 1), men viktigast är väl de danska och norska tronstridernas historia. Vi nämna blott Sverre och Håkon Håkonsson, den senare Eskils samtida.

Ett nära sammanhang skola vi finna mellan frillobarnens rätt och det stadgande, som i nästa avdelning behandlas.

II. Något om Västgötalagens äldsta fragment.

Så länge man ansåg, att Cod. B 59 var vår äldsta laghandskrift, var det ju mycket svårt att annat än gissningsvis yttra sig om detaljerna i den där införda lagtextens förhistoria. Nu ha emellertid Munch, Läffler och v. Friesen 2) uppvisat, att vi ha spår av en äldre redaktion dels i den fornsvenska hednalagen, sådan den föreligger i Olaus Petris krönika och i 1607 års upplaga av Upplandslagen, dels i ett

1) Det brukar sägas, att Adams uppgift om de illegitima förbindelserna är överdriven. Hans sagesman, Sven Estridsson, hade väl också flere sådana förbindelser än de fleste.

2) Tidskrift for Videnskab og Litteratur 1847, Ant. Tidskr. f. Sverge 1879, Vår äldsta handskrift på fornsvenska 1904.

par i Norge funna små blad. Vad beträffar fragmenten på de två nämnda bladen, så har v. Friesen sammanfattat sina på en noggrann paleografisk och språklig undersökning grundade resultat sålunda: "Fragmentet är en äkta västgötsk produkt, framvuxen ur de skrivvanor, som på 1200-talet rådde i detta landskap". "Fragmentet är äldre än den äldsta handen i B 59". Han är benägen att "förlägga fragmentet till tiden c:a 1250", men han ser "intet som hindrar oss att förlägga handskriften till ett ännu tidigare skede". "Fragmentet.... representerar västgötskan, sådan den var under 1200talets förra hälft eller tidigare, under det att VGL. I uppvisar språket under 1200-talets senare decennier". "Jag (v. Friesen) ser intet, som hindrar, att fragmentet är samtidigt med den första redaktionen av VGL., vilken sättes i förbindelse med Eskil Magnusson Minniskjolds lagmanskap". Rörande hednalagen anser han, att denna, om den än icke, såsom Läffler trott, härrör ur samma kodex som fragmenten, likväl "representerar samma språk- och skriftmilliö, som fragmenten".

I alla huvudpunkter torde v. Friesens utredning ha givit ett övertygande resultat. Blott i ett par detaljer vill jag modifiera hans slutsats. Två tecken äro av den största betydelse för hans undersökning, den angelsaxiska ƒ-typen Foch den sammanskrivna typen för sk. Båda dessa visa enligt v. Friesen, att Västergötland fått sin skrift via Norge, vilket är rimligt. Men den senare, som i Norge uppträder blott lokalt, skulle visa, att Västergötland fått skriften närmast från "Norges huvudbygd det Vestenfjeldske".

Sistnämnda resultat förefaller tvivelaktigt, om det skall avse Västergötlands skrivsed i det hela. Däremot är det rimligt nog, att någon grupp av handskrifter på särskilda historiska grunder kunnat komma att påverkas från just i denna del av Norge rådande skrivbruk. Något sådant skulle kunna göras troligt just om de handskrifter, som utgått från