Lagman Eskil. Eskil var gift med Jarlen Håkan Galens änka Fru Kristina. Han var i egenskap av styvfader förmyndare till hennes son, Knut Håkansson. Fru Kristina hade i Norge hållit hov i Bergen. (Källorna tala om jarlens "hird"). Och Knut Håkansson stödde sina anspråk på Norges krona på en skriftlig överenskommelse mellan hans fader och Konung Inge Bårdsson. Då Fru Kristina flyttade till Sverge, är det naturligtvis alldeles säkert, att hon medtog detta aktstycke, på vilket så mycket berodde. Åtminstone det hade Eskil fått i sin vård. I övrigt är det rimligt nog, att något mer av familjearkivet kommit att följa med till Sverge, och det vore icke otroligt, att någon av "hirden" varit med, möjligen någon skrivkunnig person 1).

På detta sätt kunna vi rimligt förklara, att möjligen Eskils redaktionsexemplar av VGL. ävensom dettas närmaste avskrifter, till vilka fragmentet hört, ha kommit att visa speciellt västnorska drag 2). De västnorska dragen äro således i alla händelser ett indicium för fragmentets ursprunglighet ty en så livlig förbindelse torde ingen senare västgötsk lagskrivare ha haft just med västra Norge.

Rättshistoriskt har fragmentet stort intresse, emedan det, såsom v. Friesen visar, innehåller ett gammalt stadgande,

1) Ännu en annan förbindelse mellan de västgötska lagmanskretsarna och norska stormanskretsar förtjänar påpekas, ehuru källans uppgifter här äro både mera osäkra och mera fragmentariska. Enligt Fagrskinna blev Magnus Erlingssons änka, Eldrid Bjarnesdotter, omgift med "lagmannen i Gautland". Munch, Det norske folks historie, IV, 1, 185 tror, att här Magnus Minnisköld avses, i vilket fall Eldrid skolat vara lagman Eskils styvmor (mor kunde hon icke vara, då Eskil är vittnesmyndig redan före Knut Erikssons död och således måste vara född senast 1277). Av många skäl tror jag snarare, att Gautland här som ofta betyder Västergötland, och att således lagman Algot avses. Om Eldrid medförde något norskt följe, som kunde överföra några norska idéer, kan icke avgöras.

2) Uppgifterna om Eskils norska förbindelser äro hämtade ur Håkon Håkonssons saga, Flatöb. III i början, Frisianus 387 följ., Konungasögur (ed. Unger) 239 följ.

vilket i B 59 saknas. Föreskriften lyder: Fapir skal sialfr apingi barn sitt ætlede, en skal arf taca.

Det har icke av v. Friesen påpekats, att vi på ännu ett ställe kunna med hjälp av fragmentet påvisa det utan tvivel gamla stadgandet, att fadern skall adoptera sitt eget barn, för att detta skall få arvsrätt. Men ett sådant ställe finnes. Ärvdab. 23 lyder i B 59: Et leper mapar apal kono barn allær vipgangit a pingi, pa takær þæt arf hans ok eigh hin, han atleddhe. Alltså, om vi, såsom nödvändigt är, insätta ett a först eller före apalkono barn: Ättledd man har äkta fött barn eller ett, som erkänts på tinget, då tager barnet arv och icke den, som ättlett honom. Fragmentet slutar med följande ord: A ætleor man aðalcono barn, viðr Det synes mig höjt över allt tvivel, att vi, då här i alla händelser allær saknas, kunna restituera texten så: A ætleðr maðr aðalkonobarn, viðrgangit a pingi 1). Stadgandet har således ursprungligen uppställt ättledning såsom ett villkor, icke i stället för äkta börd, utan såsom ett, vilket jämte den äkta börden betingade arvsrätten.

Utvecklingen gjorde dessa stadganden till en början obehövliga. Då större respekt genom kyrkans inflytande visades det lagliga äktenskapet, kunde man uppställa följande från kanonisk rätt hämtade sats: pæn skal barn æghæ, ær huerria nat ligger hoss oc gyptær ær til mæp lagmælum. Ärvdab. 8. Utvecklingen gjorde ock, att de obehövliga stadgandena kommo att förefalla anstötliga. Från kyrklig synpunkt borde det vara nog, att barnet genom dopet upptogs i den kristliga församlingen. Därmed borde dess medborgerliga rättigheter vara givna. Då för övrigt de dubbla resorna med barnet en gång till kyrkan och en gång till tinget inneburo vissa risker, så torde här ändringen icke mött allt för stora hinder.

1) Ordet ætlepe undvikes otvivelaktigt med avsikt. Den ättledde kunde nog icke ättleda. Jfr ÖGL. Ärvdab. 18.

Är detta riktigt, så böra vi med utsikt till framgång i Kyrkobalken söka någon motsvarighet till det ur Ärvdabalken uttagna stadgandet. I VGL. II kap. 1 enligt textkodex finna vi mycket utförligt redogjort för hurusom barnet, redan genom ett nöddop blir ett arvsberättigat rättssubjekt. Har däremot barnet blott fått "primum signum", så får det icke vila i vigd jord, och det får icke taga arv. I VGL. I ligger saken något annorlunda. Bestämmelsen om nöddop slutar pa skal þét i kyrkiu gard gravæ (ok arf). De inom parentes satta orden äro ditskrivna men utskrapade, det av sammanhanget fordrade take skulle ha stått på det förlorade bladet nr 2.

Antaga vi, att bestämmelsen om arvsrätt på grund av dop (nöddop) är ny, så få vi följande enkla förklaring av läsarten. Avskrivaren kunde stället i dess senare lydelse något så när utantill och skrev mekaniskt in det. Men vid en blick i sitt förlägg fann han, att detta icke hade stadgandet i fråga, och så skrapade han ut det.

En blick på variantförteckningen i VGL. II skall ytterligare stadfästa det resultat, vi vunnit. Bland de olika kodices av nämnda lags kyrkobalk är det en, kodex L, som ehuru till sin nedskrivningstid ung, visar sig gå tillbaka på ett original, som haft en ursprungligare text än till och med Lydekinus. Denna har på detta ställe följande text: (Efter nöddop som verkställts av modern i enrum 1)) þa skal

1) Hypotesen i texten lyder ær kona een inne. Det torde vara omöjligt att avgöra, om kona avser modren eller en enda närvarande förlossningshjälp. De norska rätterna ha föreskrifter i olika fall för båda dessa fall. (Frost. II, kap. 3, Eids. I, 3 in. fl. st.). Det förtjänar anmärkas, att de äldre norska rätterna icke i detta sammanhang tala om arvsrätt. Schlyter vill försmå läsarten i L på detta ställe. Jag tror, att det härtill saknas skäl. Det bör märkas, att det ingalunda gällde blott ett religiöst intresse. Det var fråga om den rätt att taga arv efter barnet, som i vissa fall kunde komma i fråga, och då var bevisningen genom modern ensam eller genom henne och ännu blott en kvinna rätt svag, helst ju modern i detta fall hade personligt intresse.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

5

thet togh at hwario i kyrkiu garth grafua oc ey arff taka. M. a. o. lagen har vid tiden för nedskrivningen av originalet till denna kodex ansett nöddopet tillräckligt för att låta barnet vila i vigd jord men icke för att vindicera det arvsrätt. Blott så småningom har dopet som arvskvalifikation blivit fullt tillräcklig. Vi kunna alltså här notera ännu en punkt, där lagen undergått en revision i den anda, som Lagmanslängden avser i sina ord om Lagman Folke. Och vi ha fått ännu ett bevis, att fragmentet är äldre, än B 59. I stället för ett gammalt hedniskt institut har trätt den nya. kristna princip, som Jydske lovs prästerlige redaktör (1241) ansett sig böra ställa allra först i lagen: Barn, of that vorthær kristnæt, standæ arf, ok æi ældær.

Ett par anteckningar böra ännu göras, innan vi lämna fragmentet. Först om dess språk. Bland de egenheter, som man velat förklara genom en rent tillfällig inflytelse av en norsk renskrivare, är väl bibehållandet av diftongen ei en bland de mest uppmärksammade. Det bör emellertid ihågkommas, att vi ännu den dag i dag ha diftongen ei (ai) kvar i sydvästgötska mål. Omöjligt är icke att någon dylik dialekt kunnat påverka skrivseden hos lagman Eskil. Var Eskil bodde, veta vi icke. Vi ha att gissa på de talrika egendomar, som tillhörde dels hans släkt, folkungarna, dels Fru Kristinas (den Erikska ätten). Båda ätterna ha tydligen haft vitt spridda domäner. Bland de erikska domänerna vill jag erinra om Eriksberg i Gäsene, där Knut Eriksson (Fru Kristinas morbror) dog efter att bl. a. ha skänkt den nybyggda kyrkan ett ännu bevarat relikskrin. I Eriksberg torde nu icke finnas diftonger, men avståndet från de trakter, där dessa ännu leva, är blott några få mil 1).

1) Nuvarande gränser för diftongområdet känner jag ej, men enligt Gyllenhaal i Landsm. 1909, s. 86 skulle detsamma ännu på 1770-talet ha nått till Jäla (strax öster om Eriksberg) samt Börstig (öster om Jäla). ovanstående skrevs, har jag fått del av J. Svennings avhandling i Lands

Sedan

Den andra av våra slutanmärkningar gäller förhållandet mellan texterna i B 59 och i fragmentet. Då man trott sig se inflytelser av en helt främmande hand i Fragm., då ägde denna fråga icke så stort intresse. Nu, då det väl (alldeles oavsett vad här anförts) torde få anses bevisat, att Fragm. representerar en mycket ålderdomlig habitus av västgötskt språk, så blir det en fråga av vikt, om texten B 59 härstammar i rätt nedstigande led från den i Fragm. eller om släktskapen är mera invecklad. Det finnes skäl, som tala för en härstamning i rätt nedstigande led. Först gäller detta om det nyss anförda stadgandet om ättledd man, som skulle vidgå sitt barn å tinget. Fragmentet har ett tydligt skrivfel med stunget d (†), där man väntat vanligt d (helst dubbelskrivet). Detta har givit anledning till ett missförstånd av en följande skrivare. I stället för ætleddær (part.) har han läst ætleper (presens). På grund härav har predikatet a utelämnats, och han har sökt lappa ihop texten efter bästa förmåga. Det sedan insatta allar har emellertid knappast hjälpt. Om stadgandet varit gammalt, så skulle ju möjligen vidgåendet på tinget kunnat utgöra surrogat för den äkta börden; men nu då texten fått sin form i kristen och sen tid, så blir det meningslöst. Även paralleltexten i VGL. II förklaras osökt ur fragmentets felskrivning. Ännu bestämdare talar ett annat ställe för härstamning i rätt nedstigande led. Det är i slutet av RB., där fæ, som redan för fragmentets skrivare var föråldrat i betydelsen egendom, rättats till kostr, vilket

målen om samnordiskt æi, där förf. anför starka skäl för sin mening, att det sydsvenska diftongsystemet är sekundärt utvecklat och att dialekterna före 1200-talet skulle ha monoftongerat sina urnordiska diftonger. Svenning har dock icke tagit hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda, då vi ha att tala om trakter, som ligga nära det norska språkområdet. Att språkgränsen icke gått vid en segelbar flod som Götaälv, torde få anses säkert. Huruvida däremot södra Bohuslän följt den normala svenskan eller västra Västergötland den normala norskan, har jag för ögonblicket ingen mening om.

Formen ek för jag lever ännu i Marks härad enl. ben. uppgift av Kapten J. Svedenborg.