i B 59 med en högst allmän skrivareblunder återges med fæ allær kostær.

Rubriken Retlosæ bolker i VGL. I står i ett sådant sammanhang, att den forekommer mycket omotiverad. Det är också mycket länge sedan man först började spekulera på hur den skulle förstås. Vidhemsprästen inför i B 59 en extra rubrik och avskrivaren av VGL. II i B 58 har funnit den meningslös och låtit de i VGL. I under nämnda rubrik upptagna stadgandena stå alldeles utan rubrik. Senast förekommer rubriken hos den Laurentius, vars anteckningar Lydekinus avskrivit (VGL. III).

Schlyter ger ordet retlosa översättningen 'orätt, laglöshet', vilket ju utan allt tvivel är riktigt. Men han tillägger, att orden i rubriken Retlosæ bolker skulle utgöra gemensamt namn på "åtskilliga förbrytelser mot äganderätten". Även med denna något svävande förklaring blir saken ofullständigt hjälpt. Schlyter anser, att rubriken kommit att i VGL. I stå på orätt ställe, och det blir med hans tolkning absolut nödvändigt, ty en ledsammare titel än laglöshetsbalken på en lag, som börjar med föreskrifter om en så viktig statsfunktion som konungavalet, kan man ju knappast tänka.

Ser man på innehållet i RB, så finner man följande: A. Valbestämmelser: för konungaval, för biskopsval och för lagmansval; B. föreskrifter om självtäkt; C. föreskrifter rörande ärekränkningar av grövre slag; D. föreskrift om handrån (rån under lindrigt våld); E. föreskrift om utsökning av gäld; F. föreskrifter om skada, som träffar boskap dels av olyckshändelse, dels genom annans onda vilja, dels genom annat kreatur; G. om anförtrott gods.

Till dessa bestämmelser, som finnas i VGL. I, komma i VGL. II ännu några rätt disparata stadganden.

Det torde vara tämligen fruktlöst att söka någon mate

riell överensstämmelse, som skulle motivera sammanförandet på ett ställe av så olika föreskrifter som om konungaval, skällsord, okynnesfä och deposition. Vill man såsom Schlyter rädda sig genom att ur sammanhanget flytta bort konungavalet, så får man också flytta åtskilligt annat, nästan allt, som står i balken.

Jag skall nu söka bevisa, att man ur inre grunder kan sluta till relativt sen tillkomsttid för flertalet av de bestämmelser, som ingå i Rättlösabalken, att man därför kan förklara dess disparata innehåll så, att den icke egentligen utgör något helt utan innehåller olikartat gods, som blott på grund av sin samtidiga tillkomst kommit att hållas samman 1).

Inför den revision, som avsåg att befria lagen från hedniska föreskrifter, kunde naturligtvis ett stadgande, som av vår tid fått namnet "hednalagen", icke hålla stånd. Så snart det ske kunde, måste envigsbestämmelsen ut. Vi skola söka upp de yngre bestämmelser, som motsvara den. Vi finna dem i Rättlösabalken, närmare bestämt i dennas 5:te flock. Denna handlar om svårare ärekränkningar och uppräknar förnämligast sådana beskyllningar, som avse ur kristen synpunkt mycket svåra brott, onaturligt könsumgänge av olika slag, trolldom m. m. Den nämner även såsom otillbörliga skällsord "hundvalp" och "frigiven", det senare åt en friboren. Och så har den följande exempel (som karakteristiskt nog är borta i VGL. II): Säger någon: Jak sa, at pu rant en firi enom ok hafpi spyut a baki "Jag såg, att du sprang för en ensam man och hade spjutet på ryggen (eller hade hans spjut riktat mot din rygg)". Som man ser, är detta till andemeningen alldeles detsamma som hednalagens "Du är ej mans make och är ej man i bröstet".

1) Jfr GB 8, där föreskriften om skriptabrut kommit in bland föreskrifter om vissa sedlighetsbrott af sexuell art, blott på grund av likheten i böter och bötestagare och sannolikt i föreskrifternas tillkomsttid.

Hednalagen slutar med stadganden om tvekamp, den stadgar halv mansbot för den kränkte, om han faller, men ingen för den, som givit okvädingsordet. Och den gör tvekampen till en plikt, vars underlåtande medför högst afsevärda förluster i medborgerliga rättigheter. Flocken i B 59 stadgar böter. Och den slutar hela kapitlet om ärekränkningar (därvid väl syftande på beskyllningarna för vissa grova synder "firnær ord" och ej närmast på beskyllningen för feghet): "Om alla dessa synder skall man först tala med sin präst och icke kasta ut beskyllningar av agg eller i vredesmod". Det kyrkliga inflytandet kunde icke ha klarare dokumenterat sig. RB. 5 är tydligen en frukt av det i kyrklig anda gjorda revisionsarbete, som tillskrives lagman Eskils efterträdare.

Även andra stadganden i RB. äro med säkerhet eller troligen nya. I stadgandet om upplänningarnas rätt att konung taga har man ju velat se uttrycket för en gammal rättssats. Men detta betraktelsesätt håller icke stånd inför Fahlbecks kritik 1). Konungamakten hade av gammalt varit ärftlig inom en uppsvensk ätt, men det visar sig ju, att just då denna var utdöd, då uppkommo strider om hur konung skulle väljas, ett fall, för vilket ingen lag fanns. Och långt bättre än såsom ett urgammalt stadgande förstår man stadgandet om konungaval, därest man däri ser en kompromiss, en modus vivendi. I så fall bör det vara antaget efter slutet av de tronstrider, som aldrig bort komma till stånd, om lagen varit gammal. Och då kommer man till tiden efter segern över Knut Långe (1234), eller kanske rent av efter Valdemars omstridda val (1250). Hjärne 2) antager ock, att stadgandet är från omkr. 1240.

1) (Svensk) Historisk Tidskrift 1884, s. 105 följ.

1) Medeltidens statsskick, registret. Däremot antager Kjellén, Eriksgatan, att stadgandet tillkommit 1172, då Knut Eriksson "fick Sverge med ro". Antagandet är i och för sig tilltalande men förklarar icke den meningslösa placeringen i vår kodex.

Med föreskriften om biskopsval (flock 2) förhåller det sig något annorlunda. Stadgandet om att bönderna skulle välja biskop var väl i sak icke nytt, men det kan ha kodifierats av ett annat skäl. Man kan ha satt in det i lagen, just emedan rätten nu först började på allvar bestridas. Så skedde i sträng form 1248, men man kan ha haft känning om saken förut. Och det finnes saker, som tyda på att det ligger opposition i stadgandet. Man har här låtit konungen ha en formell befogenhet, väl för att intressera honom för att värna stadgandet. Och man slutar: (då folket valt och konungen stadfäst:) "då är han (biskopen) fullständigt kommen till ämbetsmyndighet utan invigning". De spärrade orden visa, att man avsiktligt velat opponera mot läran om apostolisk succession 1). Stadgandet är alltså en produkt av brottningen mellan kanoniskt-kyrklig och germanskt-folklig uppfattning, ehuru på papperet - här med seger för den senare. Det var "alla götars ting" som stått modell för Snorres klassiska skildring av "allshärjartinget", en församling, vilken visserligen med vapenbrak och stort gny ger sitt bifall tillkänna, men som dock kunde handla med Torgnys behärskade kraft; en sådan församling kunde gott äggas till opposition av det betraktelsesätt, som i Innocentius IV:s brev av 1250 kommer till uttryck och talar om "en stojande och larmande folkhop".

Föreskrifterna i flock 3 om lagmansval kunna ju även mycket väl vara nya. Sedvanerätt synes ha varit, att lagmannens värdighet gick i arv (i Edsvärasläkten). Men då skälet härtill, såsom ofta påpekats, låg i frånvaron av skriven lag, för vilken familjetraditionen fick vara surrogat, så gav

1) Biskop Brynolf valdes år 1278 av Domkapitlets delegerade (per compromissum): En källa säger, att det skedde "toto populo expetente". I kompromissen hade den valde två bröder, liksom han den mäktige lagmannens söner. Den tredje var domprosten, och denne avgick straxt efter valet. Det är icke otänkbart, att tingsmenigheten i realiteten haft inflytande på valet, ehuru detta i formen skedde på det allra mest kanoniska sätt.

ju just kodifieringen av lagen anledning att taga stadgandena härom under ny omprövning. I alla händelser låg det nära, då man reviderade föreskrifterna om konunga- och biskopsval, att även på samma gång besluta och på samma ställe i lagen införa stadganden om lagmansval.

Stadgandena om självtäkt i flock 4 äro alldeles säkert relativt nya. På hednalagens tid, då självhämnd var plikt och den starkare hade rätt, då låg ju självtäkten (nam) nära, då var det naturligt nog, att den, som berövats sitt, tog sig själv rätt. Kristen och human uppfattning måste häri göra ändring, och det är rimligt nog, att ändringen gjorts just i sammanhang med lagman Folkes revision av Eskils lagsamling. I Östergötland skedde det under Knut Eriksson.

Flock 5 om ärekränkning är redan behandlad och skall ytterligare beröras i det följande. Flock 6 handlar om handrån, varmed enl. VGL. II menas rån under lindrigare våld. Om detta stadgandes ålder kan bestämd slutsats icke dragas. Flock 7 handlar om utsökning av gäld. En revision av dithörande bestämmelser var naturligtvis på sin plats, då självpantning förbjöds. Den är alltså troligen ny. Detsamma gäller om flock 10, som, troligen av samma skäl, inskärper gäldenärs skyldighet att utan gensägelse betala sitt lån.

Flock 8 handlar om ett ganska speciellt brott, fæarføling, d. v. s. det brottet, att man dräpte ett husdjur för en annan och undanskaffade (fal) kroppen. Stadgandet är märkligt rättshistoriskt avseende, emedan vi här för första gången fullt tydligt möta stadgandet om ett modernt vittnesmål rörande, vad vittnet hört och sett av själva primärfaktum. I viss mån kunna vi se modernt vittnesmål även i flock 5. Iak skyrskutæ py, at pu kallæpe mik vkuæpins orp, kunde på vårt språk översättas med "jag tar de närvarande till vittnen, att”, ty här är ju intet för de yttre sinnena förnimbart sekundärfaktum, som kan avses. Skirskuta vitne blir genom sakens natur här detsamma som vittne i