vår mening. Men i flock 8 finna vi en modern vittnesed. Synær vittni . . . . bipi sva sær gup holl, at "iak sa, at pu drapt fæ hans ok vete hanom fearføling". Enligt vad vi ovan anfört, ha vi här ett nytt institut, som måste härstamma från den kanoniska (ytterst mosaiska) rätten. Som nödfallsutväg, om icke åsynavittne finnes, får här användas tolvmannaed av edgärdsmän. Nionde flocken handlar om det fall, att någons husdjur dödar annans husdjur. I detta fall litas ånyo till åsynavittnet, och då detta i regeln ej kan vara annat än vallgossen, tillägges: I þessu male ær hirpingi fulper vittnismapær, hvæt hældær han ær fræls ællær præl. Man lät alltså, för att få något åsynavittne, även en minderårig träl bära vittne. Men man lät honom icke höras på ed, i stället användes en partsed, grundad på åsynavittnets uppgift. Till åsynavittne tar man även sin tillflykt i samma flock, då det är fråga om av olyckshändelse dött husdjur, som skrämts och skadat sig på stängsel. Alldeles samtidigt gör vittnesbeviset med Valdemar II:s lagar för första gången sitt intåg i dansk rätt 1).

-

Flock 11 handlar om träl, som löper från sin herre och begår stöld. Även här litas till åsynavittne, så vitt icke tjuvgodset tages i slavens hand. Kan intet av dessa bevis. andragas, "væri mæp nekuapum, som lægh sighia" (d. v. s. tolvmanna ed) 2).

Då vissa forskare, t. ex. Hjärne 3), ha uttalat en annan

1) Barfod, Danm. hist. 1: 399.

2) Det förtjänar, då bevisningen är på tal, påpekas, att denna utveckling mot bevisning genom åsynavittnen, icke kom att direkt fortsättas. I Edsöreslagarna kommer en ny princip, nämndens fria bevisprövning. T. ex. VGL. II, Add. 7: 21: pet skal hæræznempd vitæ væria allær fællæ. Att gå in på denna sak närmare skulle föra allt för långt, men det bör påpekas, då man utan detta skulle vänta, att finna den legala vittnesbevisningen i följande stadgar. Tilläggas må, att VGL. II har i additamenterna bestämmelser om vad som skall avgöras med 7 av nämnden (= enkel majoritet) eller med luktri næmpd, vilket väl här måste betyda med enhällig nämnd.

*) Den fornsvenska nämnden, flerstädes i början.

mening än min om vittnesbeviset och däri ha velat se en äldre institution (enligt min mening dock på mycket svaga grunder), så är det önskligt, att något ytterligare bevis kan anföras för den relativt sena tillkomsten av här omtalade stadganden. Kjellén 1) har påpekat, att ordet få i VGL. I har två betydelser; i Rättl.-b. betyder det nästan alltid 2) husdjur, på andra ställen lika regelbundet gods (= den äldre betydelsen). Detta lexikaliska faktum talar rätt starkt för senare tillkomst för flockarna i Rättl.-b. än för övriga delar av lagen.

Flockarna 12 och 13 stå i fragmentet likasom i B 59 omedelbart före jordabalken. Om den rubrik, som stått över vederbörande balk, veta vi emellertid ingenting. Deras ålderdomlighet är i alla händelser bevisad. Men på ett annat sätt kunna vi visa, att även här försiggått en revision. Flockarna handla om anförtrott gods och ansvaret därför. Nu ha vi emellertid icke mindre än tre avdelningar, som handla om sådana egenmäktiga förfaranden, som ursprungligen avsetts med ordet rättlösa, retlosæ bolkær (vissa delar), fornæmissakir och fornæmisbolkær. Detta kan väl knappast från början ha varit meningen. Det hela beror väl på intagande på olämpliga ställen av nyinförda stadganden, liksom vi även i ärvdabalken helt omotiverat finna ett stadgande just om inlagt få. I Fornb. finna vi i flock 6 stadganden, som med en lätt ändring återgiva detsamma, som står i Rättlösab. 12 och 13. Skillnaden är huvudsakligen, att Fornb. 6 medtager en del, som i sak är solklara följdsatser ur rättlösab. 12-13, men som där icke kommit till uttryck. Det är således uppenbart, att Fornb. 6 är en revision av rättl. 12-13.

1) Västergötl:s Form:s-fören:s Tidskr. 1899, s. 3, not 3.

2) Undantaget bekräftar vårt antagande. Det är flock 12 (den från äldre redaktion kvarstående), som i fragmentet haft fä i äldre betydelse gods, värdeföremål, men däri nu överskrivits kostr. B 59 har fæ æller kostær.

Vi ha således funnit, att de stadganden, som nu stå under rubriken Retlosa bolkær, äro så gott som samtliga reviderade eller nya. Balken är i sin helhet bildligt talat en palimpsest. Den har fått nytt innehåll, och det är lönlöst att söka något sakligt sammanhang mellan dess olika stadganden. I överensstämmelse med de allmänna tendenser, som vi förut konstaterat, se vi att ändringarna här fortgått visserligen under stark kyrklig påverkan men samtidigt under starkt hävdande av vissa för lekmännen dyrbara grundsatser. Följande huvudpunkter förtjäna fasthållas:

1. Eskils redaktion har haft kvar den s. k. hednalagen om tvekamp vid ärekränkning. Hithörande stadganden äro reviderade i kristlig och kyrklig anda 1).

2. Som högviktigt nytt rättsinstitut har efter Eskils tid vittnesbeviset börjat göra sig gällande.

1) Läffler tror på grund av en uppgift i Olai Petri krönika s. 82, att även järnbörden tillhört den ursprungliga VGL. Jag har icke kunnat finna bevisen här så starka, att jag ansett saken kunna upptagas i texten. Följande data förtjäna att här sammanställas: Järnbörden förkastades av fjärde laterankonciliet (1215) såtillvida, att präster förbjödos därvid fungera. Om kyrkans nya, avvisande hållning erhöll naturligtvis Biskop Bengt vid sitt besök (nyårstid 1221) klart besked. Stadgandet kunde naturligtvis icke genast komma i tillämpning i Norden. Så fungerade ärkebiskopen, då Inga av Vartejg år 1218 bar järn för att bevisa Håkon Håkonssons börd (Flatöb. III, 16, 31; Frisianus 399, 413). Förbud mot järnbörd kom under kardinal Vilhelms besök (1247; Flatöb. III, 172, Fris. 532, Konungas. 408). Samme kardinal torde ha haft del i Birjer jarls åtgärd att förbjuda järnbörd i Östergötland (ÖGL. Edhs. 17). I Danmark finna vi i Skånelagen (från 1170-talet) järnbörd föreskriven i många fall, som delvis kvarstå i våra handskrifter (fr. c. 1300; ställena uppräknas av Kristensen, Fremmedordene i det äldste danske skriftsprog, s. 10). Institutets avskaffande tillskrives Valdemar II (d. 1241). I Norrland måste man 1320 avskaffa det för andra gången (Häl. singel. I, Ärvdab. 16).

Frågan om järnbörd var alltså under lagman Eskils tid högst aktuell. Om man behållit institutet eller avskaffat det, vore ytterst intressant att få veta. Emellertid kan intetdera alternativet med något avgörande skäl betecknas som sannolikare än det andra. En instans mot Läfflers åsikt, att järnbördsstadgandet tillhört samma kodex som hednalagen, är emellertid Olai uppgift, att järnbörden är ett yngre institut än tvekampen.

IV. Vidhemsprästens anteckningar om sin hemsocken.

Den s. k. Vidhemsprästen, vars andel i Cod. B 59 av Schlyter betecknas såsom VGL. IV, har ju lämnat oss den enda texten till vår äldsta krönika (konunga-, lagmans- och biskopslängd). Han har dessutom lämnat de äldsta texterna till så viktiga stadganden som fridslagarna. En undersökning syftande att utreda, vad vi kunna få veta om hans person, torde därför vara av sådan vikt även för icke lingvister, att man skall förlåta, att jag söker lämna en sådan, ehuru jag måste börja undersökningen med en delvis mycket minutiös undersökning av det ställe, där han enligt min mening talar om sig själv. Jag finner det överflödigt att trycka av texten; den lingvistiskt intresserade finner den hos Schlyter signerad VGL. IV, 13 (eller i det fotolitografiska avtrycket blad 47, som är den ursprungliga bokens omslag). I stället lämnar jag översättning och kommentar.

För att få en riktig uppfattning av ställets mycket stora uteslutningar och övriga oklarheter bör man erinra sig, att anteckningen är gjord närmast för eget bruk. I sådan anteckning är man ju berättigad att utesluta, vad man för egen del anser sig kunna komma ihåg. På andra ställen äro anteckningarna påtagligen oavslutade.

Ställer lyder i översättning:

1) Vidhems socken delas i tre rotar, Häggatorps, Olovstorps och Hornborga rote. Sedan indelas Häggatorps rote i tre lotter. (De två första äro) Ingegärds bol och Sivids bol. (I Ingegärds bol finnas fyra fjärdingsbönder) och (i Sivids bol) sex sjättedelsbönder: Pulle i Pickebol, Gudvast Räv i Hallebol, Bäne i Ällekärr, Benedikt Skalleson (och två andra).

2) Dessa (följande) äro skyldiga att hålla ledet vid Prästgården, nämligen under första året sjättedelsbönderna, under andra året fjärdedelsbönderna och under tredje året (folket i)

Olovs arvingars treding, nämligen Kazubol, Arnsten, Jon, Kassebol samt folket i Arnbjörntorp 1).

3) Den tredje lotten (i Häggatorps rote) utgöres av Sämundsbol, Korsbol, Kyrkebol, Karlsbol och Bergsbol. Dessutom äger Pulle (i Pickebol) en fjärdedel av hälften i Hedinsbol i utmarkerna, dock av Gunnurs lott och icke av Sämunds lott, ty dottern sålde till Broder i By, Vincents fader, fjärdedelen av hälften (här äro två rader lämnade för komplettering).

4) Olovstorps rote delas i tre lotter. Den första (är delad på) Benedikt Magnusson och Benedikt Skalleson, Bäne i Ällekärr och Magnus Skinnare. Andra lotten äges av de sjättedelsbönder, som uppräknas vid Häggatorps rote. (Tredje lotten har aldrig blivit inskriven, i stället har på det lämnade utrymmet senare inskrivits på latin det följande om ledet vid Öders gård).

5) Ledet vid Öders gård skall hållas av Olovstorps rote, vart tredje år av Öder och Laurentius Diakn med lika bidrag och därjämte av Gutte (= Gudvast) Räv, som alltid går till mitten till oss båda (d. v. s. som alltid håller halva ledet, medan vi tillsammans hålla andra hälften).

6) År 1325 ägde Vidhems kyrka 11 marker och 2 öre, och hos församlingsbor utestodo 13 öre. (Fortsättningen på det ursprungliga omslagets utsida är till större delen oläslig, den handlar om indelningen av Hornborga rote, och den ger föreskrifter rörande ett par andra led).

Av ortnamnen återfinnas i nuvarande Vedum Häggatorp och Hornborga; straxt bortom södra sockengränsen ligger Öllstorp. Namnen på de särskilda gårdarna återfinnas däremot icke. Det förekommer i Vedum blott gårdsnamn av mycket ung bildning. Någon Prästgård (Kyrkobol, curia sacerdotis) finnes ej, men man kan spåra den i indragna militiebostället Näregården (gården nära

1) Detta stycke samt 5 och 6 äro efteråt inskrivna på latin. Om det varit meningen att omväxlande använda gårdens och personens namn eller om "i" skall suppleras, torde ej kunna avgöras.