kyrkan) i Vedums by; i Grolanda, Västergötland heter ett dylikt hemman Kyrkebo. Korsbol finnes i Tarsleds socken 12 km, från Vedum.

Apud curiam Öders (st. 5) innehåller icke, som Schlyter tror, ett ortnamn Öders utan gen. av Öder. I senare medeltidslatin skulle man nog ha sagt Öderi, men i äldre tid var detta icke på samma sätt. Jfr filiam Ragnars ludbrok i den i "Småstycken på forn svenska" s. 270 följ. avtryckta konungalängden till 1333. By är Bya i Skarsta socken, som 1391 hade enstavig form, se Styffe, Skandinav. under unionst., s. 135, not. 5. Om By(a) förekommer redan på Sparlösastenen, såsom Läffler antager, Västerg. Fornm. Tidskr. 1907, s. 89, är utan betydelse för vår fråga.

Av personnamnen är Pulle mig okänt. Vincent med formen Finzant såsom här finnes hos Lundgren 1) belagt från Västergötland. Även Gunnur (isl. Gunvor) är belagt från Västergötland både i äldre och nyare tid 2). Gudvast och Bäne äro också belagda. Binamnet Skinnare tyder på att Vidhem ännu verkligen var en skogssocken, där jakt hade betydelse.

Genitivformen på -a har i nutida västgötska utbrett sig starkt utanför de gamla gränserna för ändelsen -ar. Vi ha alltså i Vidhemma, Hägguporpæ m. fl. en äkta västgötsk bildning. I ortnamn, bl. a. just Vidhem, ha vi denna bildning urkundligt bestyrkt från Västergötland i Skara Stifts kyrkliga jordebok 1540 3). Formen Finzante kan på grund härav utan tvekan anses för en genitiv till Finzant Vincent').

=

Stycket 3 om Gunnurs och Sämunds lott betecknas av Schlyter såsom "obscurissimum". (Glossaret s. 391). Förutsättningen för min tolkning är att Sämund var gift med Gunnur, som i morgongåva hade fått hälften av intagan Hedinsbol på byns utmark och av någon anledning sålt en fjärdedel av sin hälft till Broder i By, som var fader till henne, till Pulle och till en oss okänd men för Vidhemsprästen välbekant Vincent. Sedan har Pulle ärvt lotten. Stället har behandlats av Pipping, Fornsvenskt lagspråk (- Studier i Nord. Fil. 121, s. 22 ff.) men icke övertygande.

Det för oss viktigaste stället är det om ledet vid Öders gård. Mot min tolkning kan ju anföras, att nos omnes i gott latin icke

1) Lundgren, Landsm. X, 6, s. 53. Sammanhanget med Vincentius har varit glömt, såsom synes av latiniseringen Finzantus, ehuru Vincentius bevisligen dyrkades i Västergötland. (Hans blod tillhörde relikerna i Eriksbergs relikskrin). Ett av beläggen på formen Finzant är från Västergötland.

2) Lundgren, a. st. s. 83. Runstungen form Torin, Västergötl:s runinskr., nr 64. *) Utgiven av Västergötlands fornminnesfören. såsom bihang till dess tidskrift.

*) Jfr runstungna formen Andræsa, Torin, nr 78.

användes om två (= båda). Men jag anser, att vi måste misstänka förf. för att här ha skrivit mindre gott latin. Att märka är, att den knapphändiga källan ger en viss hemul för den uppgivna delningsgrunden. Gudvast Räv hade två bol i olika rotar. Broar och led skulle skiftas mellan "åttingarna", säger VGL. I, JB 8, som har en bättre läsart än VGL. II, JB 20. I detalj anges icke fördelningsgrunden, men man får väl antaga, att den var densamma, som då det gällde kyrkogård, och om denna stadgas VGL. I, KB 13: Kirkiu gard skal skipa bola malli. Slict a bol at gærpe sum annat. Enligt denna grund skulle Gudvast bidraga dubbelt mot Curia Öders och Curia Sacerdotis var för sig. Oss förefaller

det visserligen onaturligt att dela en grind på detta sätt på olika år och sedan på tre gårdar under samma år med resp. 1/4, 1/4 och 1/2 av grinden att svara för, men man får vid tolkning av hithörande uppgifter från medeltiden aldrig glömma den oerhörda roll, som bristen på klingande mynt spelade i tidens förhållanden.

Åttingsbonde betyder i nuvarande västgötamål en bonde, som äger ett åttondels mantal. I analogi härmed få vi, ehuru med överflyttning till tidens indelningar, tolka fjärdingsbönder (fiærdhungsman) och sjättedelsbönder (sætungsmæn) i texten. I Bures Sumle, Landsm. bih. I s. 179 nämnes heelböhles, halfböhles karlar (från Ångermanland).

Olafs porpper tenentur habere tolkar jag såsom skett på följande grund: Kilagåla var i min barndom den vanliga benämningen på folket från Kilagården. Om det var att fatta såsom genitiv på -a eller såsom en best. pl. (- Kilagårdarna) kan jag icke avgöra. Båda delarna äro syntaktiskt möjliga i den nutida dialekten, och båda delarna äro formellt möjliga i texten.

=

Den viktigaste slutsatsen återstår att draga. Författaren talar i första person plur. om Laurentius Dyakn och Öder. Han ägnar stor omsorg åt utredandet av de onera, som påvila Laurentius Diakn. Och han antecknar till slut den penningsumma, för vilken samme Laurentius Diakn av allt att döma var redovisningsskyldig enligt VGL. II, KB 65 hans egna anteckningar 21, 82. Det synes mig icke kunna betvivlas, att skrivaren är identisk med Laurentius Diakn, att vi således i ny upplaga kunna sätta i stället för Åtskilliga anteckningar av okänd författare det bestämdare åtskilliga anteckningar av diakonen Laurentius, präst i Vedum, Laske härad. VGL. IV, 13 är vår äldsta originalhandskrift av namngiven

författare. Vid den språkliga behandlingen böra vi sätta denna korta urkundsdel i klass med diplomen, som representera ett individuellt språk och en klass över de talrika avskrifterna, där särskiljandet av förläggets och skrivarens språkform alltid vållar de största svårigheter.

V. De två excerptsamlingarna i Cod. B 59.

I föregående avdelning ha vi sökt visa, att Laurentius Diakn var just den, som skrivit de anteckningar, vilka pläga betecknas såsom VGL. IV. Det är emellertid rätt svårt att få en klar uppfattning av detta arbetes fortgång, om man icke ser en smula närmare på handskriftsmaterialets beskaffenhet.

Cod. B 59 är sammanbunden av två olika volymer. Den äldre, som vi korteligen kalla B 59 a, innehåller följande: I. Själva lagtexten, avsedd att uppläsas på tinget. Dess sista balk är Fornæmisbolkær, varefter följa slutorden: Gæri huemledær sik vrepæn, nu må den allom lede vredgas, må rättens ovän vredgas.

II. Tillägg av samma (första) hand: 1. Lekarerätten, som således knappast varit allvarsamt menad som lag. 2. Om mötet på Danaholmen och Sverges gränser. 3. Om fördelning av böter mellan häradena. 4. Biskop Brynolfs stadga. 5. Västergötlands kyrkor.

III. Tillägg av den s. k. Vidhemsprästen. 1. Västergötlands gränser. 2. Västergötlands allmänningar. 3. Domarereglerna.

Detta är det egentliga innehållet, som ingår i planen, och som skulle i förening med det av första handen införda gjort Cod. B 59 a till ett fullt organiskt helt. Härtill ha nu på lediga platser gjorts ett par mera heterogena tillägg:

a) På några kvarblivna rader nedanför stycket om Västergötlands kyrkor har med hopträngd stil inskrivits den

8. k. Magnus Ladulås stadga av 1284 (om den som lejer annan för ett dråp).

b) På själva omslaget skrevs det i föregående avdelning utförligt behandlade stycket om Vidhems socken.

c) Dessutom diverse marginalanteckningar.

Förlägget till de, om jag så får säga, planenliga tillläggen 1-3 kan mycket väl ha varit samma kodex, som avskrivits av första handen. Att förlägget icke är redigerat av någon andlig, framgår i alla händelser, ty i så fall skulle det väl legat närmast att låta stiftets gränser och icke lagsagans vara bestämmande för uppgiftens begränsning.

Cod. B 59, b = yngre delen börjar med de tre Västgötalängderna, lagmans-, konunga- och biskopslängderna. Dessa äro således det, för vars skull den nya boken gjordes i ordning. Därefter följer en avdelning med lagstadganden, som innehålla bl. a. Magnus Birgerssons fridslagar. Så följa de av Lydekinus gjorda anteckningarna. Och allra sist följer en latinsk uppsats, som innehåller stadganden av kyrkligt innehåll, till stor del motsvarade av stycken i VGL. II, till en del för denna främmande.

Cod. B 59 b innehåller alltså:

I. Västgötalängderna, skrivna af Laurentius, bl. 4751 i den sammanbundna volymen.

II. Lagavdelning omfattande:

1. Ur tjuvabalken (bl. 52, Laurentius).

2. Edsöreslagarna av 1280 (bl. 53-55, d:o).

3. Lag mot våldgästning (bl. 56-58, d:o).

III. Lydekini anteckningar (bl. 59-66; eget häfte). IV. Ett par korta svenska stadganden samt den latinska redaktionen av Kyrkobalken, allt skrivet dels på av Lydekinus lämnat utrymme, dels på nya blad (Laurentius) 1).

Det vore min mening att söka något klargöra, hur

1) Härtill kommer oavsett ett blad ur en tredje kodex, som här ej intresserar oss, en del latinska gåtor, om vilka se nedan.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

6

Laurentius förhållit sig till sina källor och till sina medarbetare.

Vad först beträffar förhållandet mellan Lydekinus och Laurentius är en anmärkning att göra. På paleografiska skäl anser man Lydekini handskrift något äldre; man plägar säga, att den härrör från c:a 1300. För Vidhemsprästens sätter man ett bestämt år, 1325; jfr st. 5 i VGL. IV, 13 här ovan. Jag tillägger, att detta datum torde avse hans latinska handskrift av kyrkobalken, ty det förefaller rimligast, att de i den svenska redogörelsen för sockenindelningen gjorda latinska tilläggen om prästens i Vidhem skyldigheter och kyrkans tillgångar i kontanter äro att anse som tillämpningar, dem han gjort på egna förhållanden just vid utskrivningen av motsvarande lagrum (VGL. IV: 21, 33; 21, 82; märk, att tillämpningarna införts i den ordning, som lagrummen intaga). Det är alltså möjligt, att det övriga av Vidhemsprästens anteckningar är något äldre. Vidare är att märka, att båda haft B 59 a i sin hand och i densamma gjort anteckningar. Båda ha de även haft tillgång till en kodex av yngre Västgötalagen, troligen en och densamma. Båda ha de tydligen gjort i ordning sina pergamentshäften med tanke på att de skulle fogas till B 59 a.

Detta egendomliga samarbete kräver sin förklaring. Tre möjligheter finnas: antingen ha de båda successivt ägt boken, eller ha de båda arbetat för en och samma enskilda person eller institution, eller ock är den ene den andres arbetsgivare.

Nu finnes det en omständighet, som synes tyda på att Laurentius Diakn, vilken, såsom vi visat, är identisk med Vidhemsprästen, skulle varit Lydekini arbetsgivare. Lydekinushandskriften slutar: Explicit liber Laurenții, quem scripsit Lydekinus. Till läsningen anmärkes, att ordet Laurentii är av skrivaren (ofullständigt) utraderat.

Vid första påseendet ligger det ju nära, att Laurentius