stämd, lägre grad, och om vi antaga, att det betyder diakon, så få vi en god förklaring på att nyda. pebling fullständigt motsvarar svenska djäkne. I diplomatariet finna vi under nr 1014 en diakon Anders Sigtryggsson, som är constitutus jn fuldæløso (alldeles samma uttryck, som ärkediäknen Sigtrygg i Linköping använder om sitt prebende i DS nr 1034). Han erkänner, att "hans" gård i Fullösa tillhör Skara domkyrka, att han fått allt detta av biskopens nåd o. s. v., vadan det synes mig uppenbart, att det i brevets första del är fråga om kyrklig boställsjord, så att brevet blott med avseende på sin senare del förtjänar det namn av gåvobrev, som utgivaren givit det hela. Motsvarigheter till det av mig antagna förhållandet, att en diakon var församlingspräst, finnas alltså med säkerhet vid tiden omkring 1300.

Jag tror därför, att stor sannolikhet förefinnes för antagandet, att både Laurentius Diakn och Lydekinus äro andliga, att de arbetat inom samma institution och att Laurentius Diakn är identisk med Vidhemsprästen. Jag har redan antytt, att ingenting tyder på att de tillhört något kloster, och det blir då knappast någon annan institution än domkapitlet, som motsvarar allt vad vi veta om deras arbete. Om den något pedantiska behandlingen av den prästerliga rangordningen har också talats (s. 88). För en lekman var denna distinktion onödig, för en munk hade det väl legat närmast att redogöra för klosterfolkets ställning. Ett par ytterligare bevis på deras kyrkliga intressen och kyrkliga specialkunskaper skola här meddelas. Då föreskrifter om lån ur kyrkokassa återges på latin, införes till kyrkans förmån den bestämmelsen, att man skall betala i lika gott mynt som lånet erhållits 1). Lydekinus och Vidhemsprästen ha båda föreskrifter, enligt vilka "andlig frändskap" är en försvårande

1) VGL. II, Kb., 65, jämförd med IV, 21: 23. Detta står alldeles i strid med den lekmannaståndpunkt, som intages av Vidhemsprästens original till biskopslängden.

omständighet vid olagligt könsumgänge; de egentliga lagarna ha icke upptagit denna kanoniska rättsuppfattning 1). Att de av Vidhemsprästen införda domarereglerna utgå från kanonisk uppfattning av processen, är ofta påpekat och beröres nedan ytterligare.

Det av mig gjorda antagandet synes osökt förklara åtskilligt. Antar man, att Lydekinus var en privat renskrivare, så förvånar det, att han åtog sig att skriva på ett språk, som han så dåligt kunde. Var han domkapitlets skrivare, så kunde han i det vardagliga arbetet med latinska skrivelser ha visat sig så skicklig, att hans förman kom att glömma hans bristande svenska språkkunskap. Likaså förhåller det sig med Vidhemsprästen. Det torde få anses uteslutet, att denne ägt Cod. B 59; därtill var hans ställning efter vad vi veta för blygsam. Ej heller kunna vi tilltro honom att ha skrivit av blott intresse; därtill visar han för litet kunskap, t. ex. om ort- och personnamn. Icke heller kan han ha gjort arbetet på beställning för en privatman; då hade det varit meningslöst att klottra omslaget fullt med för ägaren ointressanta notiser om Vidhem. Däremot kan han ha gjort arbetet för det i lagarbetet medverkande domkapitlet. Detta hade intresse för alla stiftets församlingar; anteckningarna om Vidhem kunde icke skada, allra minst om församlingen var ett prebende.

Antaga vi nu, att Lydekinus och Laurentius Diakn tillhört Skara stad och Skara stift, så kan man icke underlåta att fråga sig, om de kunna återfinnas.

Ett par möjligheter skola påpekas. I inledningen till sin monografi över Lydekinushandskriften framhåller Lidblom (liksom före honom Tengberg, Maurer och Beauchet), att skrivaren Lydekinus kunde vara identisk med den präst (curatus) i Sankt Olovs kyrka i Lödöse, som nämnes DS. nr

1) VGL. III, 103, jämförd med IV: 21, 19.

2809 (1330) 1). Var Lydekinus lågtysk, så kunde han icke bättre placeras än i den stora sjömansstaden. Likaledes antyder Lidblom, att Laurentius Diakn kunde vara den Laurentius, som var kyrkoherde i Berg i Vadsbo 1352 och blev biskop 1356. Möjligheten förtjänar nog hållas i minne med. hänsyn till uppslag, som framdeles kunna komma. Men att både Lydekinus och Laurentius ha arbetat på ett stort sammelverk, vilket Domkapitlet i Skara har låtit upplägga för att följa och främja rättsutvecklingen i sin provins, detta synes mig vara bragt över den gräns, som skiljer möjligheten från sannolikhet. B 59 är sannolikt en av Skara Domkapitel upplagd officiell samling.

Om Laurentius såsom avskrivare vill jag blott säga, att han förefaller vara samvetsgrann. Meningslösa fel gör han på ortnamn 2). Icke ens Björna bro, som dock ligger på vägen mellan Skara och Vidhem, skriver. han rätt av. Han var väl mera kammararbetare än uppmärksam iakttagare av yttervärlden. Men detta behöver icke minska värdet av hans återgivande i övrigt av de högst viktiga urkunder, för vilkas bevarande vi ha honom att tacka. Att någonting av betydelse skulle vara av honom själv författat eller interpolerat 3), synes knappast troligt. Närmast till hands skulle väl legat att fylla ut längderna till sin egen tid. Härför har han lämnat rum, men uppsåtet har aldrig blivit verkställt. Till Lydekinus återkomma vi nedan, avd. IX.

1) Mindre sannolikt är, att han är den lekman (civis), som 1315 arrenderade jord av domprosten i Skara (DS nr 1997). Till de av Lidblom anförda något yngre beläggen för namnet Lydeke ur något yngre källor lägga vi Lydeke van Bergen (obs.! lågtyskt tillnamn) hos Bure, Landsm. Bih. I, s. 168 (Erik XIII:s skattelängd).

2) Till textkritiken av ortnamnen i VGL. IV, se Styffe Skand. under unionst. s. 103, not 2; 104, not 1.

3) Annorlunda, men på otillräckliga skäl, Hildebrand Hist. Tidskr. 1891, s. 73. Jfr Förf. i Kyrkohist. Årsskrift 1910, s. 214 ff.

VI. En viktig ortografisk fråga.

Det har ofta påpekats 1), att typen i fornsvensk skrift är något i det hela för Västergötland specifikt. Det har i samma sammanhang även påvisats, att vi icke äga någon svensk urkund, där den med någon fullt genomförd konsekvens användes. Närmast det konsekventa bruk av typen o för den klingande och p för den klanglösa interdentala frikativan, som man måste förutsätta för ett tidigare skede av den västgötska skriften, stå två urkunder, nämligen dels Biskop Brynolfs stadga, dels Vidhemsprästens anteckningar.

Då äldsta handen i Cod. B 59 i Brynolfs stadga tilllämpat andra ortografiska principer än i återstoden av sitt arbete, så måste man förutsätta, att han i här berörda punkt följt sitt original, vilket ju direkt eller indirekt utgått från Brynolfs biskopliga kansli. Redan här tydde alltså ortografiska förhållanden på en släktskap mellan Vidhemsprästens och Domkapitelskansliets skrivseder, som passade synnerligen väl till min teori om Vidhemsprästens ställning. Men en närmare undersökning borde göras för att utröna, om man kunde få veta något mer om skrivseden i Brynolfs kansli.

Andra och tredje banden av Svenskt diplomatarium förvara en rätt stor mängd originaldiplom, som antingen äro utfärdade av Brynolf eller ock innehålla överenskommelser, däri han eller hans kapitel eller någon dess medlem varit den ena (och med säkerhet den mera skrivkunniga) parten. Jag har genomgått dessa diplom och kommit till följande resultat:

De svenska namnen (blott undantagsvis möta i dessa brev andra svenska ord) skrivas i åtskilliga diplom regelbundet med, då de innehålla den klingande interdentala frikativan. Så ha vi i nr 764 otars staðum, freðini (1283). Detta är av intresse, då brevet i tiden ligger så nära Brynolfs

1) T. ex. Noreen, Aschw. Gram. § 51, Anm. 2, v. Friesen a. st.

stadga. Egendomligt nog följer nu en ganska lång tid, då ifrågavarande ljud skrives på annat sätt, t. ex. sighwalzstadhum, säkkistadum. Typen kommer emellertid igen i senare diplom från och med nr 1587 (1308) och nu ha vi en serie med synnerligen talrika skrivningar av här ifrågavarande art. Såsom synnerligen rikhaltiga nämner jag nr 1599 (1308), 1619, 1620, 1622, 1779 (där jag särskilt antecknar ordet gudem) 1837 (år 1312).

Regelbundenheten är i dessa brev så stor, att jag icke anser mig böra upptaga utrymme med en uppräkning af fallen. Ett och annat d eller dh dyker ju upp även i dessa brev. Men undantagen av denna art äro få, och vad viktigare är, det finnes, såvitt jag kunnat se, icke ett enda fall, där ð använts på ett sätt, som tyder på att man varit okunnig om detta teckens betydelse. Det betyder aldrig explosivan (isl. d), aldrig den klanglösa frikativan (isl. p), och det ingår aldrig i de digrafer (p, dh), som äro så allmänna hos skrivare, vilka äro främmande för d-typens egentliga ljudvärde.

I intet av dessa brev förekommer typen p. Den klanglösa frikativan har genomgående tecknet th. Man kan lätt förstå denna ståndpunkt. Th var en i latinet förekommande digraf; då man fann sig kunna reda sig med den, ansåg man onödigt taga till en för latinsk skrift främmande typ. Bland exemplen anför jag blott Thwerryð.

Samtidiga brev, t. ex. från Strängnäs (1947), och från Uppland (t. ex. 1885) innehålla ofta som tecken för båda de interdentala frikativorna. Någon följdriktighet har jag här icke kunnat spåra.

Även de talrika breven från Gudhems kloster, ha annan skrivsed än Brynolfs kansli, såsom ses just av klostrets eget namn (Gudhem, någon gång Guthem, aldrig här Gudem). Om förlägget till B 59 a har redan talats.

Jag antydde, att p-typen var främmande för de här berörda brynolfska breven. Senare träffa vi en liten urkund

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

7