I samma betydelse för i ett af Wivallii inlägg i processen om giftermålet: "hade iagh henne min lägenheet icke för vppenbaradtt, för än giftermålett blef consummatum, så hade iagh nu waridt ehn narr." Biogr. s. 76, r. 7 uppifr. ff. (1636). Äfven annars i äldre nysv., se t. ex. Asteropherus, Tisbe (Eichhorns uppl.) 30 (1609) [rim: döör]. "Ty som lekamlig medicin Och från sig seen siukdom bortslå, S. 213, r. 7 uppifr. ff. (1637). Utgifvaren har, såsom kommateringen visar, fattat förnemlig såsom adjektiv. Kanske bör kommat utgå (förutsatt att det ej står i originalet) och förnemlig fattas som adverb framför allt. Jfr: "Men största Wädretz Kraft får man förnämblig spörja Om Hööst och Wåår." Spegel, Gudz Werk och Hwila 71 (1685). "Alltså gör then och synd, ia, stor oret och illa, Som weet sin wen god råd, och tiger them doch still! .. I lika motto kan om alle man och dömma, Som ähre Sweriges barn och låtas anten glömma Eller intet förstå, vppå hwad wijs och sätt Dig, Swerige, kan ske tienst. Styfbarn ää the all' slät. skal lijkna, Som hafwa weet och skäl och ähre doch ey fijkna På nogorhanda sätt, med mund, foot heller hand S. 216, r. 18 uppifr. ff. (1637). Schück har efter och mison (se här ofvan) inom klammer tillagt gissningen åtminston"". För min del finner jag det ytterst osannolikt, att ett åtminston' skulle af Wivallius i hans egen renskrift fördärfvats till och mison. Någon styrkande analogi till den supponerade förvanskningen torde svårligen kunna påträffas. Jag fattar förutsatt att utgifvaren läst rätt — 1) och såsom stående för af. Se andra exempel på ok (oc, och) för af från fsv. och ä. nysv. Språk och stil 1: 89, 7: 126, Festskrift till K. F. Söderwall 9, Studier i nordisk filologi IV. 3: 41. Mison står, menar jag, i st. f. missund, här i betydelsen ogunst, ovilja, hat (jfr att afund, se SAOB A: 713, förr förekom i betydelsen ovilja, harm, förtrytelse, missnöje). Missund förekommer i följande unga exempel: "O rikedom, o envåldsmakt, o snillets kraft, Som mig (Oedipus) beskyddat i ett lif, af missund [grek. orig. τῷ πολυζήλῳ βίῳ] foljdt." Palmblad, Konung Oidipus 24 (1834). "År 1572 d. 25 Febr. tillskref honom [Bengt Gylta] Enkehertiginnan af Sachsen Lauenburg ett bref . ., hvaruti hon klagar öfver den missund han hyste till den henne beviljade förläningen." Biogr, lex. 5: 380 (1839, 1875). "I första rummet nämner jag då alla dem, som på grund af sin ålder (barn, åldrige) eller sjukdom, lyten, klen begåfning, sinnessvaghet m. m. äro redlöse och kanske tillika i följd af ogynsam social ställning (oäkta börd m. m.) föremål för ständig missund och afvoghet från sina närmastes sida." Bergman i Uppsala läkareförenings förhandlingar 24: 68 (1889). 1) Prof. Kock förmodar, att handskriften har (eller att den ursprungliga handskriften haft) mīsan, d. v. s. minsann, som gåfve god mening. I det sista exemplet betyder missund snarast ogunst, det andra (och möjligen i det första) missunsamhet. Jfr med skrifningen mison att i Bröms Gyllenmärs' visbok (c. 1620) afuon (möjl. rättadt från ofuon) står i stället för afund. Se s. 199. Wivallius rimmar t. ex. min och kindh, se Dikter XIV: 11 (1631), kind och tin, se Därs. XIX: 12 (1634). Se om assimilationen nn af nd i äldre nysv. Hellquist, Studier i 1600-talets svenska 85. Jfr det äldre danska misunde i betydelsen "uvilje, had", se Kalkar 3: 110. Wivallius vill på det anförda stället säga, att hans ovilja mot de svenskar, som ej vilja tjäna sitt land, är så stor, att han ej kan hitta på någon liknelse, tillräckligt nedsättande för att svara mot hans hat. "Thet land, ther een är född, haar then art oc natwr, At thet kärhafwes och vtaf the wilda diwr. Wildiwr, fouglar och fisch nödigt then ort bortmista, = Wetan, som ej synes ge någon mening, står säkerligen i st. f. wetna vittna, intyga, bevisa, utgöra bevis för (se om motsvarande användning af fsv. vitna Södervall, Ordb. 2: 1005). Vetna är flera gånger uppvisadt från fornsvenskan, se Söderwall, Ordb. 2: 1004. Jfr Kock, Svensk ljudhistoria 1: 53, Hesselman, De korta vokalerna i och y i svenskan 156, där äfven fornsvenska exempel anföras. I äldre nysv. är vetna (vettna o. s. v.) mycket vanligt i st. f. vittna, jfr följ. ex.: "The .. wetnade att" etc. Hist. handl. XIII. 1: 30 (1562). "Begynte .. Oloff Göstaffson . . .. föregefve, at the vethnen, såsom vethned hade, icke fyllest giorde till att vethne honnom sådant opå." Svenska Riksdagsakter 2: 112 (1564). "Lasse Skuthe schall haffwe vettnedt sigh haffwe waredt i Kurt Halckz hws seden feiden begyntes." Hist. handl. XIII. 1: 305 (1567). "Anno 1598, eller på thetta ååredt, bettaltte jagh honom [muraren] 2 dalar såsom hans eghen boomercke wetnar." Bidrag till Åbo stads historia I. 1: 58 (1598). "Jagh vetnar dett medh Gudh att jagh inte för min privat nytto skull detta haffver skrifvedh." J. De la Gardie i A. Oxenstiernas brefväxling 5: 335 (1625). "Wettnede Oluf Lilliesparre, sigh så hafwa hördt Konungen tala." Ridderskapets och Adelns Riksdags Protokoll 2: 26 (1633). "Effter Michel Cronstierna haa låtit opsettia wapnet . . som General Maijor Koskull med honom wiste att wettna." Därs. V. 1: 167 (1654). "Här fordrar Nödhen och Saaken, at man om Odygd och skam talar, frågar, klagar, fördrager, wetnar och betygar." P. J. Rudbeckius, Luthers Cat. 115 (1667). Se andra exempel hos Hesselman, cit. arb. 156. II. "Himmel och Iord fast bitterligh, Sörie medh Härar sina, alt för min synd, min vngdoms tijdh, skulle så snart försvinna, I Diur ther til, I marken vil, här öffuer suckan ställe, Ach fiskar all, i watnet kall, klagan här öffuer fälle." I: 3 (1625), s. 53. Man väntar onekligen att det här öffuer i vv. 7 och 10, som hör till "suckan ställa" och "klagan fälla", borde i strofens början motsvaras af ett kongruent uttryck, som skulle höra till sörie. Jag förmodar, att alt är tryckfel för at. Jfr att i fsv. syrghia uppvisats styrande sats, inledd med at: "Kunugen sörghþe, at han gat eigh frälsat sina dottor fra döp." Bu. 491 enl. Söderwall, Ordb. 2: 583. Äfven i nysv. påträffas motsvarande konstruktion: "Infantinnan Donna Uraka .. Sörjde att med barnslig klagan Oscar II, Samlade skrifter I. 2: 87 (1859). "Ingen sörjde, att den gamle fått ännu några vänner mindre." Heidenstam, Svenskarna och deras hövdingar 1: 113 (1908, 1909). "Nu haffuer iagh Aderton åhr, Än ingen tijdh war migh så swår, som thenna sidzsta timme." Därs.: 6, vv. 1-4 (1625), s. 53. Schück har, se not 8, ändrat det gamla tryckets rijdh till tijdh. Ändringen naturligtvis obefogad, då det i fsv. se Söderwall, Ordb. 2: 256, så vanliga ridh (isl. hríð), tid, stund, lefver kvar i äldre nysvenskan. Se följande exempel: "In tagha Hallandt ok Skone med retta Som i longan riid med orætto her vndan varit hafwer." Gustaf I:s registr. 1: 57 (1523). ["Tobias] liffde än tå [d. v. s. ytterligare], ena longa rijdh.” Tobie comedia A 4 b (1550). "Årenn efter Gudhs födelse tijd, well fiortton hundrad thenn longhe rijdh Polit. vis. 140 (1500-talet). |