Förklaringen av y-ljudet i dessa ord sammanhänger i någon mån med den frågan, på vad sätt i dessa och andra ord (isl. hryggr adj., sv. njugg, fnor. f. pl. tryggvar, isl. tryggva v., fsv. tiugga osv.) den till grund liggande förbindelsen -igguuppkommit. Denna fråga spelar nämligen in så tillvida, som uppfattningen av vilken böjningstyp de nämnda byg och trygger ursprungligen tillhört beror därpå, och därmed även i någon mån olika möjligheter för förklaringen av ordens vokalisation inträda.

Den hittills allmänna meningen är som bekant den, att -iggu- uppstått ur eggu- (< euu) genom i-omljud i en eller flera av resp. ords former och därifrån spritt sig vidare inom paradigmet. Med utgångspunkt i denna uppfattning vållar det ingen svårighet att förklara y-vokalisationen i flertalet av dessa ord även utan att antaga, att kvarstående u vållat omljud. I trygger har man då att se en ursprunglig (u)ustam, i vars böjning i uppstått i ack. sg. m. *tregguian *trigguan och dylika former och därifrån inträngt i övriga: nom. sg. m. *trigguur i st. f. *tregguur etc. Sedan denna utjämning skett och ordet övergått till ua-stamsböjning (faktiskt föreliggande i isl.), har i genom u-omljud blivit y i sådana former som nom. sg. m. *triggur > tryggr etc. med bortfallet u (jfr Söderberg U-omlj. s. 72) och därifrån inkommit även i former med kvarstående u: ack. sg. m. *trygguan i st. f. *trigguan etc. — Ett ursprungligt *tregguipō f. skulle ljudlagsenligt böjas nom. *tregguipo > *trigguip, gen. *tregguipōR > *triggupar etc., och ur de synkoperade formerna, som voro i majoritet, förklaras fsv. trygp naturligt genom omljud på grund av bortfallet u. För fsv. bryggia v. (<*bregguan) blir den enda möjliga, men också fullt acceptabla förkla

starkt häremot, och även betydelserna hos ryghia och dess avledningar föra tanken på att söka anknytning på annat håll. Denna anknytning är enligt min mening att finna i mlågt. ru(w)en. Jag hoppas på annat ställe få återkomma härtill.

ringen den, att y uppstått i pres. ind. sg. (*bregguir >) *briggur brygger etc. med bortfallet u (jfr Söderberg U-omlj. s. 77, Kock Sv. ljudhist. 1: 437 f.). Detsamma gäller fsv. ryghia (*ryggia), som nämligen liksom bryggia måste ursprungligen ha varit ett starkt verb (jfr de anförda fht. (h)riuwan osv. och Söderberg a. st.). Fsv. byg har betraktats som en u-stam (Noreen Arkiv 1: 166, Kock Sv. ljudhist. 1: 25), och i så fall har den till grund för byg liggande stamformen *bigguuppkommit i dat. sg. *beggui > *biggui; eller ock har det fattats som en es-stam (Lindroth Arkiv 24: 363, Kluge PB Beitr. 35: 569 f.) det senare enligt min mening sannolikare i vilket fall *biggu- utgår från gen. sg. *begguis, nom.-ack. pl. *begguirō etc. I varie fall har man rätt att antaga, att ordet så tidigt övergått till ua-stammarnas böjning, att nom.-ack. sg. *biggu kunnat ge upphof till byg genom omljud, verkat av bortfallet u. Rent formellt sett är det svårare att utan antagandet, att kvarstående u verkat omljud, förklara vokalisationen i fsv. tryggia v. <*tregguian, då i detta verb visserligen pret. *tregguipo etc. ljudlagsenligt skulle ge *triggupa > tryggpe etc., men pres. däremot *tregguir > *trigguir > *trigg(u)ir osv., och då i fsv. i dylika fall eljest presensvokalen synes ha segrat: slængia, prængia osv. (se ovan s. 44). Emellertid är det väl dock blott helt naturligt, om detta verb med avseende på sin stamvokal påverkats av det närbesläktade trygger adj. (och trygþ f. 1)).

Emot den nu förutsatta meningen om uppkomsten av ljudförbindelsen -iggu- har Lindroth Arkiv 24: 335 ff. opponerat. Hans bevisning går ut på att visa, att förutsättningarna

1) Jag har här bortsett från den möjligheten att delvis förklara y i fsv. trygger (och tryggia) ur brutna former genom överg. iu>y efter r (*triugg->trygg-), som Kock Sv. ljudhist. 1: 25, 2: 384 framställer. Då, såsom nedan s. 49 f. framhålles, brytningsdiftongen iu i hithörande ord icke tvingar till antagandet av u-omljud på grund av kvarstående u, är det för den här föreliggande frågan likgiltigt, om y i trygger delvis beror på en sådan övergång iu > y eller icke.

för uppkomsten av -iggu- ur -eggu- genom i-omljud icke äro tillstädes eller äro tvivelaktiga, och resulterar i den slutsatsen, att -eggu- genom en av närgränsande ljud oberoende övergång ljudlagsenligt blivit -iggu-. Det är uppenbart, att denna mening icke mera än den äldre tvingar till antagandet, att även kvarstående u verkat omljud i de nyss diskuterade fsv. formerna. I trygp, tryggia v., bryggia och ryghia (*ryggia) blir förklaringen av den labialomljudda vokalen densamma som förut. I trygger och byg blir den enklare. Dessa ord kunna nämligen då med Lindroth betraktas som redan ursprungligen tillhörande ua-stamsböjningen, och i så fall förklaras y, på sätt som ovan antytts, ur former med bortfallet : nom. sg. m. *triggur trygger osv., nom.-ack. *biggu> byg osv. 1).

Frågan, om kvarstående u åstadkommit omljud i fsv., tangerar ännu ett annat spörsmål, det nämligen, huruvida det i brutna former: fsv. biug, liung, stiunger osv. varit ett i eller y som brutits. Därom några ord längre ned. 9. Ljudförbindelserna -ingu- och -inku-.

Ifrågakommande ord äro: fsv. Lyng- (i ortnamn) vid sidan av vanl. liung n. och Ling- (i ortn.); fsv. stynger m. vid sidan av stiunger och stinger; fsv. syngias 1 gg2) jämte vanl. siunga (Kock Sv. ljudhist. 1: 437); fsv. rynkia v. (nysv. rynka), äldre nysv. skrynkia v.3).

1) Då sålunda den här diskuterade frågan icke kastar något ljus över spörsmålet om övergången eggu->iggu-, har jag ingen anledning att här komma närmare in på detta senare. Utan att här kunna framlägga mina skäl, anser jag mig emellertid böra nämna, att min mening icke sammanfaller med Lindroths (jfr Arkiv 28: 290).

2) Vid denna enstaka form bör dock naturligtvis ej fästas alltför stort avseende.

1) Däremot höra säkerligen icke hit substantiven fsv. rynkia (nysv. rynka, da. rynke) och nysv. skrynka. Isl. hrukka, nor. dial. rukka, resp. nor. skrukke, sv. dial. skrokka peka på en stamform för dessa ord, bildad på det svagaste avljudsstadiet. För fsv. rynkia, nysv. skrynka bör därför uppställas grundformer *hrunkiōn, *skrunkiōn (-iōn-suffix vid sidan av -ōn-suf

Att y-vokalisationen i dessa former på ett fullt tillfredsställande sätt kan förklaras utan att antaga, att kvarstående u verkat omljud, tarvar ingen närmare utredning: lyng- ur nom.-ack. sg. *lingu, gen. sg. *lingus, stynger ur nom. sg. *stingur, ack. sg. *stingu- etc., syngia ur pres. ind. sg. *singur (jfr Söderberg U-omlj. s. 68 ff., Kock Sv. ljudhist. 1: 437 f.); fsv. rynkia v. och ä. nysv. skrynkia v., som av Leffler V-omlj. s. 60 ff. uppvisats vara ursprungligen starka verb med stamformerna *hrinku-, resp. *skrinku-, ur pres. ind. sg. *hrinkuR, *skrinkur (jfr Söderberg a. arb. s. 78). 1). Det finnes enligt min mening omständigheter, som tyda på, att de också böra förklaras endast på detta sätt.

Som sidoformer till liung, Lyng-, stiunger, stynger, stiunka v. förekomma i fsv. Ling-, stinger och stinka 2). Av dessa kan ju Ling- lätt förklaras ur nom.-ack. pl. *linguu (Söderberg U-omlj. s. 70 f.) och stinger kan, såsom Söderberg a. arb. s. 70 not 2 antager, vara påverkat av verbet stinga, såvida det icke representerar en stamform utan u (jfr stinga v. samt isl. och fsv. stingi m.). Stinka däremot skulle under antagande av att även kvarstående u åstadkommit omljud, om man ej vill tillgripa en mycket invecklad utjämningsprocess, kunna förklaras blott ur en enda form: pres. ind. 1sta pers. pl. *stink(u)um, en form, som eljest icke synes ha varit normgivande vid utjämning inom de starka verbens böjning. Att kvarstående u ej verkat omljud, synes mig också det konstanta fsv. Ingwar (Lundgren Landsmålen X. 6: 134 f.), jämfört med norsk-isl. Yngvarr, visa. Ett even

fixet i de nyssnämnda isl. hrukka etc.; jfr Hellquist Arkiv 7: 10, 51 f.), eller ock måste fsv. rynkia etc. anses ha fått sin vokalisation från resp. motsvarande verb.

1) Frånsett möjligheten att förklara y i sistnämnda ord ur former med brytning (*hriunk-, *skriunk-; Kock Sv. ljudhist. 1: 25). Jfr not s. 46.

2) Det här åsyftade fsv. stinka sammanfaller till bet. alldeles med stiunka (se Söderwall Ordbok) och är säkert inhemskt. Nysv. stinka däremot är säkerligen icke en fortsättning av detta, utan ett lån från mlt. stinken, såsom ock Falk och Torp Et. wb. (under stinke) antaga.

tuellt antagande, att (fakultativ) semifortis på ordets senare led 1) skulle ha i fsv., men icke i isl., hindrat omljudets inträde, kan icke bli annat än en ren gissning. Ej heller synes det mig troligt, att såsom Söderberg U-omlj. s. 70 not och Noreen Altschw. gram. § 71. 2 mena, det enarådande i-et i Ingwar kan förklaras uteslutande genom anslutning till Inge - som för övrigt möjligen själv är en kortform av Ingwar; jfr Lundgren a. st. och fem. Inga.

Som nyss antytts, sammanhänger frågan, om kvarstående u åstadkommit omljud i ljudförbindelserna -iggu-, -ingu- och -inku-, i någon mån med den, huruvida i former som fsv. biug, liung, stiunga, siunga, diunga, sliunga, siunka, stiunka den till grund för brytningsdiftongen närmast liggande vokalen är i (såsom bl. a. Söderberg U-omlj., Kock Sv. ljudhist. 1: 25 anse) eller y (såsom antages av bl. a. Wadstein Fno. hom.-b. ljudl. s. 150, Noreen Altschw. gram. § 127, Lindroth Arkiv 24: 340 f.). Med den senare meningen går det naturligtvis synnerligen väl i hop att antaga, att även kvarstående u verkat omljud (dat. sg. *biggue > *byggue > biugge, *lingue > *lyngue > liunge, *singua > *syngua > siunga etc.); å andra sidan är ett analogiskt infört y i de fordrade *byggue, *lyngue etc. från nom.-ack. byg, *lyng, i *syngua från pres. ind. sg. *syngr osv. synnerligen lätt att förstå och vållar inga som helst betänkligheter. Däremot möter med antagandet, att även det kvarstående u-et omljutt stamvokalen, svårigheter vid vissa av de nämnda orden, om den vokal som brutits varit i. Så skulle ett i ljudlagsenligt i ordet "styng" uppstå blott i dat. pl. *sting(u)um, i verben siunga, sliunga, siunka etc. blott i pres. ind. pl. 1sta pers. *sing(u)um etc., och i dessa ord skulle därför det i, som fordrades för brytningen, förklaras antingen genom utjämning från en enda form eller ock genom mycket invecklade dubbla utjämningar under tiden mellan u-omljudsperioderna. Ehuru ej omöjligt,

1) Om denna akcentuering av ordet se Kock Sv. ljudhist. 1: 26.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXIX, NY FÖLJD XXV.

4